Gissa Bokcitatet

Man tänker om senhösten på våren som en barnslig dröm och hoppas med barnslig enfald att de fulla förrådshusen måtte räcka för alltid. En viss ensamhet tycks nödvändig för det högre sinnets tillväxt och därför måste ett alltför utbrett umgänge människor emellan kväva månget heligt frö och skrämma bort gudarna som flyr förhandlingar om inskränkta angelägenheter och förströdda sällskaps oroliga tumult. Dessutom har vi ju att göra med tider och perioder, och är inte för dessa en oscillation, en växelverkan mellan motsatta rörelser, av stor vikt? Och är inte en begränsad varaktighet utmärkande för dem, är inte ett växande och avtagande deras natur? Men är inte också en uppståndelse, en föryngring, i nyare och dugligare gestalt något som man med säkerhet kan vänta av dem? Fortskridande och hela tiden alltmer utvidgade evolutioner är historiens stoff.

Hmm. Betraktelserna över tiden får mig att tänka på Bergtagen av Mann. Stilen är inte helt fel heller, men det är något med de sista meningarna som gör att jag ändå inte riktigt tror på min gissing.

Nej, den har vi redan haft. Men du är förstås inte helt fel ute, den sökte författaren har enligt uppgift haft en särskild betydelse för Thomas Mann liksom för många andra. Ett berg spelar också en symbolisk roll i en annan text av vår man.

En entusiasm hade i all storslagenhet lämnats kvar åt det arma människosläktet och som prövosten för den högsta bildningen gjorts till en oumbärlighet för varje delägare - entusiasmen för denna härliga storartade filosofi och i synnerhet för dess präster och dess mystagoger. Hur gladde sig inte Frankrike över att få bli sköte och säte för denna nya tro som var hopklistrad av idel vetande. Oaktat det dåliga rykte som poesin hade i denna nya kyrka fanns det dock i dess mitt några poeter som för effektens skull ännu betjänade sig av den gamla utsmyckningen och de gamla ljusen, men som därmed riskerade att med gammal eld antända det nya världssystemet. Klokare medlemmar förstod dock att på nytt med kallt vatten övergjuta de redan uppvärmda åhörarna. Medlemmarna var rastlöst sysselsatta med att tvätta bort poesin från naturen, marken, de mänskliga själarna och vetenskaperna - att utplåna varje spår av det heliga, att genom sarkasmer väcka avsmak för åminnelsen av alla upplyftande tilldragelser och människor, och att klä av världen all dess brokiga utsmyckning. Ljuset hade till följd av sin matematiska lydnad och sin frihet blivit deras älskling. De gladde sig snarare över att det lät sig brytas än över att det lekte med färger, och så uppkallade de efter det sitt stora företag, Upplysningen. I Tyskland tog man itu med detta företag grundligare, man reformerade undervisningsväsendet, man sökte ge den gamla religionen en nyare, förnuftigare och allmännare mening i det att man omsorgsfullt tvättade bort allt underbart och hemlighetsfullt från den. All lärdom sammankallades för att skära av tillflyktsvägen till historien, i det att man bemödade sig om att förädla historien till en huslig och borgerlig sede- och familjemålning - Gud gjordes till den sysslolöse åskådaren av det stora rörande skådespel som de lärde uppförde, en åskådare som på slutet högtidligt skulle förpläga och beundra diktarna och skådespelarna.

Ääähhhh...

Vem vet om vi har haft nog av krig, men det kommer aldrig att upphöra om man inte griper tag i den palmkvist som endast en andlig kraft kan räcka fram. Blod kommer att strömma över Europa till dess att nationerna inser det fruktansvärda vansinne som driver dem runt i cirkel, till dess att de träffade och blidkade av helig musik träder fram till forna altaren i brokig blandning och tar itu med fredens verk och en stor kärleksmåltid firas med heta tårar som en fredsfest på de rykande valplatserna. Endast religionen kan återuppväcka Europa, ge trygghet åt folken och synligt på jorden med ny strålglans insätta kristenheten i dess gamla fredsskapande ämbete.

Den extatiskt skådande sissyn Novalis rätt läskiga traktat Kristenheten eller Europa?

Läskigt rätt i allt utom sissytiteln! Roligt att se dig i tråden igen, har du ledsnat på frågesportandet? Din tur hur som helst.

Ja, Novalis sissy, det är ju snudd på förtal - Peddo visst men sissy.

Nä, jag är rätt outtröttlig vad gäller gissningar och apodiktiska omdömen , men det finns ju alltsomoftast raska gossar i trådarna som klarat frågorna innan jag hinner inskrida.

"Då hade jag skurken fast och första gången sade jag det för mig själv med läpparna: Läran är falsk! Och det spratt till av glädje i kroppen på mig, liksom den gången jag blev förvissad om riktigheten i min uppfattning att intermaxillarknotan var förutsättningen för framtänderna i människokäken. De ville inte vidgå det, lika lite som de ville vidgå detta med färgerna. Det var en lycklig, pinsam, bitter tid. Man blev sannerligen besvärlig, man uppträdde som en envis kverulant. Har du inte med knotan och växternas metamorfos visat att naturen inte förmenade dig att kasta en och annan blick i sin verkstad? Men de ville inte låta dig ha med sådana saker att göra, de anlade en avvisande min, de ryckte på axlarna, de blev förargade. Du var en orosstiftare och det kommer du att förbli. De låter alla hälsa att de hatar dig in i döden."

"Adele Schopenhauer, som släpptes in av Mager, sjönk ner i en djup nigning från vilken Charlotte vänligt hjälpte henne upp, i det hon bjöd henne handen. Den unga damen, som enligt Charlottes uppskattning var i början av tjugutalet, hade ett visserligen inte vackert, men intelligent ansikte; ja, redan hennes sätt att genast söka dölja ett i alla fall fullt märkbart skelande, dels genom att hastigt blinka med sina gulgröna ögon, dels genom att kasta blicken åt sidorna och framförallt uppåt, gav intryck av ett nervöst intellekt.

Den breda, tunna, men klokt leende munnen, som tydligen var övad i bildat tal, kunde inte neutralisera den långa, nedhängande näsan, den likaledes långa halsen och de bedrövligt utstående öronen, framför vilka lockade accroche-coeurs tittade fram och föll ner över kinderna under den rosenkransade, lustigt böjda halmhatten. Flickan var mycket mager. Den vita, men platta barmen tappades bort i det kortärmade batistlivstycket som krusades kring halsen och de smala axlarna. De magra armarna övergick i lika magra, röda händer, klädda i genombrutna halvhandskar, ur vilka fingrarna med vita naglar stack fram. Händerna höll, förutom en parasoll, några i silkespapper inlagda blommor och ett paket format som en rulle.

Hon började genast tala på ett hastigt, oklanderligt sätt, utan pauser mellan satserna och med en ledighet som Charlotte från första stund hade anat av den kloka munnen. Denna fuktades därvid en smula, så att det flytande, saxiskt dialektfärgade talet bokstavligen gick som smort och Charlotte inte kunde värja sig för en hemlig farhåga för att hennes egen lössläppta meddelsamhet skulle komma på räkningen."

Inga gissningar? Det är en kärleksfullt tillbakablickande bok, publicerad av en exilförfattare vid den tidsmässiga randen av en förödande krigsavgrund. Det krig författaren skriver om tillhör ett annat sekel.

"Vilken tid det var, käraste, fylld av larmet från hemska scener när striden rasade runt omkring staden och även trängde in på dess gator! Det tog aldrig slut på vimlet av franska, rhenländska, kosackiska, preussiska, ungerska, kroatiska, slavonska vilda ansikten, och då fransoserna utrymde Erfurt och de förbundna strömmade dit och tog staden till residens, så översvämmades vi av en flod av inkvarteringar som ansträngde vartenda stort och litet hushåll till eller över gränsen av dess förmåga. Staden var överfylld av människor och såg mycken storhet och glans: två kejsare, den ryske och den österrikiske, jämte den preussiske kronprinsen höll tidvis hov där, kansler Metternich gjorde besök, det vimlade av höga ämbetsmän och generaler, men endast de fattigaste, hos vilka det inte fanns något att ta, kunde njuta denna ögonfröjd - vi andra, som var hopträngda på minsta tänkbara utrymme, fick bara fylla det ena anspråket efter det andra, och då alla hade händerna fulla och brottades med de svåra uppgifterna, behövdes det en omänsklig sinnesstyrka för att bekymra sig om sina grannar, och mestadels fick man först efteråt veta hur det hade gått för de andra."

Thomas Manns Lotte i Weimar?

Den satte du elegant. Publicerad 1939, just som Thomas började planera sin dystra, groteska och morbida ofullbordade uppföljare Ilse i Buchenwald.