Gissa Bokcitatet

Thomas Manns Bergtagen?

Visst är det Der Zauberberg, där de distingerade herrarna Naphta och Settembrini på sanatoriet Berghof utan att störas av uppnosiga midriffs konfronterar sina världsåskådningar och Hans Castorp andäktigt lyssnar. Din tur att citera!

Tack tack! Då provar vi med några centimeter meter:

Blott oerfarna män sky mänskorna,
och den som skyr dem, missförstår dem snart.
Det är hans fall, och så blir småningom
hans fria sinne snärjt i tvångets tankar.
Så är han mera rädd, än honom höves,
att han min gunst skall mista: och mot många,
som icke vilja honom ont, det vet jag,
han hyser misstro. Ty det kan ju hända,
att brev gå vilse, och att en betjänt
går ur hans tjänst, och tager sig en annan,
att några papper kanske komma bort -
strax ser han avsikt, ser förräderi
och lömskt försåt, som riktas mot hans öde.

- Låt oss likväl ej glömma, käre broder,
att ingen kan förändra sin natur.
Och om en vän, som vandrar i vårt sällskap,
gör foten illa, gå vi hellre långsamt
och räcka honom handen.

- Bättre vore
att kunna bota honom, hellre genast
försöka enligt läkarråd en kur,
och sedan glatt tillsammans med en botad
beträda nya vägar ut i livet.
Dock hoppas jag av hjärtat, att jag aldrig
får namn av alltför hårdhänt läkare.
Allt vad jag mäktar, gör jag för att skänka
vår vän förtroende och självtillit.

Känner inte direkt igen det, men gissar på att det kan vara en översättning av någon av Horatius Epistlar?

Nej, färskare koppar. Kanske jag slarvar med genrefrågan här förresten, minns inte om det finns några regler i denna tråd.

Tycker att jag känner igen det, men kan inte placera det... Shakespeare? Något slags blankvers är det i alla fall. Jag drar till med Henry IV, bara för att säga något.

EDIT: var ute och cyklade. gissade på nån humoristisk
klassicist.. men versmåttet och stilen är inte rätt

shakespear låter rimligt

Nej, inte Henrik IV eller överhuvudtaget Shakespeare. En kröning av annat slag fungerar dock som en sorts trigger för händelseförloppet.

- Blott ett står kvar:
naturen har oss givit tårens gåva
och smärtans skri, när vi ej längre orka
att bära mer. - Och mig hon framför allt
i smärtans stund gav melodi och ord
att klaga hela djupet av min nöd:
när andra i sitt kval förstummas, gav mig
en gud förmågan tolka, vad jag lider.

(Antonio går fram till honom och tar hans hand)

O ädle man! Du står så fast och lugnt,
jag liknar blott en våg, av stormen piskad.
Förhäv dig ej och yvs ej av din kraft!
Den mäktiga natur, som skapade
den fasta klippan, har ju också givit
åt vågen orodriven rörlighet.
Den sänder blott sin storm, och vågen flyr
och vacklar, sväller, bryter sig i skum.
I denna bölja speglade sig solen
så vackert en gång, ack! och stjärnor sjönko
till vila vid dess barm, som hävdes milt.
Men glansen är försvunnen, lugnet borta.
Jag känner mig ej mer i fara, och
jag blygs ej längre att bekänna det.
Se, rodret krossat är, och skeppet knakar
i alla fogar. Alla plankor brista,
och däcket svinner under mina fötter!
Med båda armar jag omfamnar dig!
Så klamrar seglarn sig intill den klippa,
som ödet utsett till hans undergång.

Goethes Torquato Tasso?

Luvan av för dig än en gång - det handlar mycket riktigt om Goethes drama Torquato Tasso. En gång översatt till svenska av signaturen Oscar Fredrik, Oscar II, men detta var hämtat ur Allan Bergstrands översättning. Det första citatet härrör från diskussionen mellan den ädle hertig Alfonso och hans ännu ädlare syster Leonora om hur man bäst skall hantera den överkänslige Tassos misstänksamhet mot omvärlden; det senare från Tassos klagande slutmonolog inför världsmannen Antonio, hans åtminstone upplevda antagonist i kampen om uppmärksamheten och äran.

Citaträtten åter till Ezzelino!

Här avgör nävrätten citaträtten! Men jag gillar Goethes varmt inkännande Tassodrama, som läspjäs betraktad...annars hade han ju märkligt svårt att erkänna sina samtida yngre brustna diktarpsykens kvalitéer, som Hölderlin och Kleist. Men Tasso befann sig på ett tryggt och ärevördigt avstånd i tid och språk, så han kunde förmodligen även dikta in sina yngre dagars "neurasteni" i den gestalten.

"Varmt kött, insvept i tyg, lösryckt från naturen och upprätt på bakbenen. Det tar sig in i kyrkan, in i rättssalen, upp på scenens tiljor, upp i predikstolen och katedern, in i pissoarerna, krogarna och kasernerna. Detta varma kött, som är klätt enligt vissa historiska kostymers hemlighetsfulla regler och som är uppdelat på mystiska kaster, detta statliga människokött, som kuvats i en helvetesmaskin, detta stackars människokött står alldeles bortkommet inför den oändliga mängden av obesvarade frågor. Det klarar inte av förvirringen. Då det delas upp på flera kött så känner vart och ett endast sig självt som sitt eget kött. Det glömmer den köttsliga likheten hos sin köttsliga kusin, och så skär de båda halsen av varandra i skräck och dumhet. De är som djur som darrar av skräck för mörkret. Människor är fullproppade med uppfostran, vidskepelse, fördomar och lögner, precis som vore de uppstoppade med halm.

De spelar roller som mekaniska dockor som dansar på ett positiv och har kommit i otakt. Det är en främmande rytm i en dunkel och obegriplig musik. Människor jagar varandra i den så kallade socialt betingade karusellens hetslopp och precis som på ett riktigt marknadstivoli är dessa ryttare på de sociala fördomarnas trähästar faktiskt övertygade om att de galopperar fram med otrolig hastighet inom "framgångens" slutna cirkel. Och när en sådan marknadskarusell ibland rasar samman, när de stackars yra jockejerna hals över huvud slungas ur sin bana, då klarar de sig inte längre utan trähästar, dessa fanatiska karriärryttare. Jag har ännu inte träffat en enda så kallad förståndig och normal människa som skulle vara så djärv att hon levde sitt liv på egen hand, utan sina affärsbrev, utan sina paragrafer och utan sitt kontor med spottkopp och stämpel - kort sagt: utan fördomar och tro på trägudar.

Officerare från förlorade krig, utan häst och utan svordomar, bankmän som förlorat anseende och checkkredit, sångare utan röst, avsatta tjänstemän och politiker, alla dessa marknadsclowner förs likt skeppsbrutna med i strömmen av fördomar och hamnar i avloppet, eftersom de har glömt det viktiga här i livet. De här halmdockorna är säkra på att karnevalen slutade illa bara därför att vinden tog deras clownmössor. Hade detta någon gång inträffat med andra masker så skulle de ha tyckt att det var komiskt. Människor är alltid så skadeglada, men de glömmer att andras olycka är lika mycket deras egen. Jag har alltid varit svag nog att ha förståelse för allt som är mänskligt, enligt det gamla klassiska receptet: alla mänskliga svagheter är i själva verket ett uttryck för den mänskliga gåta som gör människan till en eländig stackare."

Fortsätter citera, och uppmanar till vilda gissningar som åtminstone snävar ner möjlighetsfältet :


"Alltsedan dess hade den här lilla staden för henne framstått som ett outsägligt smärtsamt vankande längs andras plank och staket, och detta ensamma, planlösa vankande i den lilla staden upprepades fortfarande - trehundrasextio gånger från höst till höst - och detta fruktlösa vankande växte till en osannolik, hemlighetsfull, monoton bild av en sluten småstad, av ett flanerande utan slut i denna stad eller i lite större städer, men också av tristessen i ett kvinnoliv som hade förrunnit utan att egentligen någonting hade hänt som verkligen hade varit värt att uppleva.

Men vad hade egentligen hänt? Skandaler, bara skandaler och skändligheter. Dålig matsmältning, huvudvärk, kramp i livmodern, ont i njurarna och dåliga nerver, penningbekymmer och förtretligheter över huvud taget, kärlek och aborter (mycket kärlek och många aborter), bridge i inpyrda spelhålor. Bridge med rika fruntimmer som rasslade med briljantarmband och bedömde varandra efter värdet på diamanthalsbandet, slappa, spacklade, loja, vämjeliga gamla kvinnor, som spred den sötaktiga stanken av urin och använde starka parfymer mot dessa sina kroppsdunster, utan begrepp om kortspel, men som nätterna igenom pratade om tjänstefolket, och om aladåber, och om dukade bord eller bra hotell i utlandet. De där svagsinta, uppiffade, spacklade, snörda fläskbergen i dyrbara pälsverk betraktade tingen runtomkring sig genom en liten sotig och smutsig glasruta från en motbjudande, sjuklig, äcklig "entre nous-synvinkel": "Oss emellan - säg mig, vem har fru Y fått sin rävboa av? Och hon där sin brosch? Och hon där sitt armband? Och villan? Och bilen?"

---

Nej, ingen har en riktig, stark, sann, hjältemodig övertygelse här i livet. Det finns inga karaktärer. Allt är smutsigt tidningspapper med dagens sensationer och de soporna säljs i kioskerna, det läser man på toaletterna. det kallar man sedan moral! Alltihop är egentligen en smutsig bordell. Vad innebär detta vämjeliga sänggående med dessa finniga typer bestående av bättre handelsresande, som skiljer sig från subalternpacket endast på så sätt att de ovanligt omsorgsfullt sköter sina hemorrojder eller magkatarrer?

Jadvigas liv förvandlades långsamt till en trött gäspning, till misstro inför människors ord, till fraser och outsägligt långtråkigt pladder om hur allting var någonstans en gång, men i dag är det en trasig gammal gitarr i en lumpbod.
Hon gick längs en moddig gata och konstaterade att i hennes observationer, i hennes tankar, i hennes entusiasm och drömmar, inträdde långsamt och bedrövat (lika enformigt som ett höstregn) en åldrandets milda och mörka sorg."