Gissa Bokcitatet

Naj, det är inte "Gummi-tarzan" men väl en bok med en tänkt yngre målgrupp. Vi kör ett till citat:

"Vid denna tid fick jag för första gången nos för att snickra. Denna speciella begåvning måste ha varit medfödd, jag hade den så att säga i tassarna. Det första provet på min talang var blygsamt. Jag valde ut en tilltalande bit på skeppsvarvet, hittade en kniv och började snida den stolta prydnadsknopp som senare skulle pryda navigationshyttens tak. Den var lökformad och täckt med prydligt ordnade fiskfjäll."

Rasmus nalle bygger skepp?

Nä, skärp er nu. Tänk er att Mark Levengood läser de två citat jag bifogat så kanske det klarnar.

Kan det vara Muminpappan och havet?

Ja! "Muminpappans memoarer" men det är nära. Ett litet sommarmästerverk om ni frågar mig. Nu genast över till Flu!

Senare än vanligt en sommarmorgon 1984 vaknade Zoyd Wheeler långsamt i solljuset som silade in genom fikonbladen där de hängde i fönstret, medan en flock blåskrikor klampade omkring på taket. I hans dröm hade de varit brevduvor från en plats långt borta på andra sidan haven som en efter en, med lysande vingslag, landade och lyfte med ett budskap till honom, men som han aldrig riktigt lyckades få tag på i tid. Han tolkade det som ännu en djup vink från osynliga krafter vilka med största sannolikhet hade något samband med det brev som hade åtföljt hans senaste pensionscheck för psykisk insufficiens, och som påminde honom om att om han inte offentligen begick en galen handling före ett datum som nu låg mindre än en vecka fram i tiden, så skulle han inte längre uppfylla villkoren för sjukbidraget. Han stönade sig upp ur sängen. Någonstans längre ner i backen var hammare och sågar i full gång och det kom countrymusik ur någons bilradio. Zoyd hade slut på cigarretter.

Inledande raderna ur Thomas Pynchons "Vineland" har vi här minsann!

Så sant som det är sagt! Ordet över till Defutura!

På tal om inledande rader ur Thomas Pynchon, en klassisk översättningsgroda står att läsa redan i första meningen i den svenska översättningen av "The Crying of Lot 49", där "Tupperware party" översätts med "party i Tupperware" av den stackars översättaren som uppenbarligen aldrig hade hört talas om detta fenomen.

Vilket leder oss in på följande:

Caught in his self-made mesh,
doggedly he strives to reach his goals
in his Manhattan of cold flesh,
tepid spirits and hot coals.

Han är kåt och har hemgjord mäsk,
hundlikt han strävar efter sina mål
i sitt Manhattan av kallt fläsk,
ljummet brännvin och het kål.

...

Det var den årstiden då man ville gå i ide, och N. gjorde det, i tunnelbanan, en och en halv timme varje dag. I det utmärkta ljuset i de fosforgröna vagnarna kan man sitta och läsa... och hoppas att ingen försöker prata med en. N. kände dessa stunder på tunnelbanan som det enda lugna, harmoniska och stabila i livet. Därför drog han ut på det så långt som möjligt, åkte många stationer för långt och sedan tillbaka igen. Det gick att hinna med nästan 40 sidor, han höll på att plöja igenom några författares hela verk, Philip K. Dick och Jack Vance, och det fanns väl något hundratal volymer att gå igenom, om man kunde leta upp dem i bokhandelns slumpartade urval. Det var en del besvär med de där bokhandelsbesöken. Eftersom N. hade en djup skräck för att bli anklagad för stöld (han hade aldrig vågat stjäla något och var avundsjuk på vissa vänner som ogenerat snattade lax och djupfrysta räkor) och eftersom han alltid hade en bok i fickan... vågade han inte utan vidare gå in i en bokhandel. Han kunde ju anklagas för att ha stulit den bok han hade med sig. Antingen måste han först misshandla boken så att den omöjligen kunde vara ny, men det bjöd honom emot. Eller kunde han noga tänka igenom det innehåll han läst i just den där boken (därför måste han läsa några kapitel innan han alls kunde gå ut) så att han kunde redogöra för detta innehåll på ett sätt som ställde utom tvivel att han läst boken. Dessa förhör tänkte han sig in i med livlig fantasi, med hjälp av minnen från förhörsscener i krigsfilmer.

Som stamkund blev han i själva verket mycket väl behandlad i bokbutikerna, men det tänkte han inte på, han påverkades av denna allmänna tjuvskräck som rådde i butiker (visad genom sinnrika speglar och televisionskameror överallt) parad med dessa frestande exponeringar, där dagens bestsellers låg utvräkta i enorma högar, så stora högar att en bok mer eller mindre inte rimligtvis kunde göra någon skillnad... han påverkades alltså till en önskan att utåt vara överdrivet oklanderlig, att alltid bestämma sig snabbt, att aldrig stanna länge i ett hörn, eller stå bortvänd från kamerorna och speglarna. I bageriet växte boksamlingen och fyllde honom med belåtenhet.

Kjell-Olof Bornemark - Skyldig utan skuld?

Nej, det är det inte. Här handlar det om en författare som väl egentligen är mer etablerad inom andra konstarter, även om han har skrivit en handfull romaner (och barnböcker). Denna hans debutroman är delvis en parodi på dåligt översatta Manhattandeckare, delvis absurd science fiction, men innehåller också självbiografiska element.

Grodan verkar ha blivit rättad i senare upplagor. Min delfinpocket från 2000 (översättning Caj Lundgren) börjar En sommareftermiddag kom miss Oidipa Maas hem från ett Tupperwareparty vars värdinna möjligen hade haft för mycket kirsch i sin fondue och upptäckte att hon, Oidipa, hade utsetts till testamentsexekutor (eller snarare -exekutris, förmodade hon) i dödsboet efter en viss Pierce Inverarity, en kalifornisk fastighetsfurste som en gång förlorat två miljoner dollar på lediga stunder men vars tillgångar fortfarande var tillräckligt talrika och tilltrasslade för att det skulle vara mer än ett hedersuppdrag att bringa dem i reda.