Gissa Bokcitatet

Now the cards arranged on the table formed a square, with all of its sides closed, and a still-empty window left in the center. Over this empty space bent one of the guests, who until now had seemed lost in thought, his gaze wandering. He was a gigantic warrior; he raised his arms as if they were of lead, and he turned his head slowly as if the heavy burden of his thoughts had cracked his spine. Certainly a profound distress was weighing upon this captain who, not long ago, must have been like murderous lightning in warfare.
He set down the figure of the King of Swords, which attempted to render in a single portrait his bellicose past and his melancholy present, at the square’s left edge, beside the Ten of Swords. And our eyes seemed suddenly blinded by the great dust cloud of battles: we heard the blare of trumpets; already the shattered spears were flying; already the clashing horses’ muzzles were drenched in iridescent foam; already the swords, with the flat or cutting edge, were striking against the flat or cutting edge of other swords; and where a circle of living enemies sprang up in their saddles and then, falling again, found not their horses but the grave, there in the center of this circle was the paladin Roland, whirling his Durendal. We had recognized him; it was he, telling his own story, in fits and starts, pressing his ironlike finger on each card.

Hon lagade middag åt oss fem kvällar i rad, och fem nätter i rad låg vi med varandra i gästrummet längst bort i korridoren. Vi kunde ha använt det andra sovrummet, som var större och bekvämare, men ingen av oss ville gå in dit. Det var Borns rum, Borns sängs värld, och för de där fem nätterna bemödade vi oss om att skapa en egen värld genom att sova i det där lilla rummet med det enda gallerförsedda fönstret och den smala sängen, som kom att kallas kärlekssängen, även om kärlek egentligen inte hade någonting att göra med det som hände oss under dessa fem dygn. Vi föll inte för varandra, i det djupt intima utrymme som vi skapade under denna korta, korta tid var njutning det enda vi brydde oss om. Njutningen i att äta och dricka, njutningen av sex, njutningen i att ta del i en ordlös djurisk dialog som fördes på att språk av blickar och beröringar, av bitande, smakande och smekande.

Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967. Jag var då andraårsstudent vid Columbia, en okunnig pojke med aptit för böcker och en övertygelse (eller villfarelse) om att jag en dag skulle bli tillräckligt duktig för att kunna kalla mig poet, och eftersom jag läste poesi hade jag redan stött på hans namne i Dantes helvete, en död man som hasade sig fram genom slutstroferna av den tjugoåttonde sången i Inferno. Bertrand de Born, den provensalske elvahundratalspoeten som bär sitt avhuggna huvud i håret medan det svänger fram tillbaka som en lykta - säkerligen en av de mest groteska bilderna i denna boklånga katalog över hallucinationer och kval. Dante var en trofast förespråkare för de Borns skrifter, men han dömde honom förtappelse därför att han hade rått prins Henrik att revoltera mot sin far, kung Henrik II, och eftersom de Born orsakat splitting mellan far och son och gjort dem till fiender bestod Dantes geniala i att skilja de Born från honom själv.

Jag träffade G under mitt andra år i Paris, då jag var utan pengar. På morgonen till den kväll då vi träffades blev jag utkörd från mitt rum. Jag var inte skyldig så förfärligt mycket, bara omkring sex tusen francs, men parisiska hotellägare har en förmåga att lukta sig till fattigdom, och de gör som alla andra när de känner en dålig lukt, de kastar ut det som stinker.

Jag minns att det var trängre och bråkigare än vanligt i baren den kvällen. Alla stamkunder var där och många främlingar, några på utkik, andra som bara glodde. Tre fyra mycket chicka parisiskor satt vid ett bord med sina gigolos eller älskare eller helt enkelt kusiner från landet, gud vet vilket; damerna föreföll ytterst animerade, herrarna skäligen stela; damerna verkade dricka mest. Där fanns de vanliga stormagade, glasögonprydda gentlemännen med lysten, ibland misströstande blick, de vanliga knivslanka pojkarna i tätt åtsittande byxor. Beträffande de senare visste man aldrig om de var ute efter pengar eller blod eller kärlek.