Gissa Bokcitatet

Det var Tyskland som därefter kom att föra Europas talan. Och Tyskland var en alltför allvarlig ekonomisk konkurrent för att Amerika skulle kunna stå öppet för dess inflytande. Dessutom var den tyska kritiken trots sitt eftertryck alltför tungt pedantisk och för föga ironisk för att kunna tränga igenom den amerikanska självbelåtenhetens hud. Av dessa orsaker sjönk Amerika allt djupare ned i amerikanismen. Man inriktade sin enorma rikedom och flit liksom sin lysande uppfinningsförmåga mot puerila mål. I synnerhet organiserades hela det amerikanska livssättet kring den kraftfulla individens kult, ett illusoriskt ideal som Europa börjat växa ifrån först under den senaste epoken. De amerikaner som inte alls förmådde uppnå detta ideal, som blev kvar på den sociala stegens nedersta pinnar, tröstade sig antingen med framtidsdrömmar, stal sig till symbolisk tillfredsställelse genom att identifiera sig med någon populär personlighet eller frossade i sitt amerikanska medborgarskap medan de applåderade sin regerings arroganta utrikespolitik. De som nådde en maktposition var nöjda så länge de kunde behålla den och okritiskt göra andra uppmärksamma på den på det konventionellt självförhävande sättet.

Låter nästan likt Adorno? Garderar med Horkheimer.

Ja, de måste ju enligt internationell lag nämnas jämte varandra så det är en rimlig gardering. Men nu är det en annan skribent som det handlar om.

Nå, det föreföll som om det varit min slutscen, men det återstod ännu en stickreplik för mig. Jag blev på något sätt så stärkt av den nya synen på tingen att jag lyckades ta mig ut ur snöstormen. Och här står jag nu ännu en gång. Men jag är en ny människa. Min ande är fri. Medan jag var en yngling sade jag: Bli mera levande, men på den tiden insåg jag aldrig att det finns ett sätt att leva som är långt intensivare än ungdomens fladder, ett slags lugn glöd. Finns det ingen här som förstår vad jag menar? Ingen som åtminstone längtar efter detta mera omedelbara levnadssätt? Det första steget är att överge detta kryperi inför livet och denna hjälplösa undergivenhet inför Kraften. Kom! Kasta undan det! Störta det löjliga belätet i era hjärtan liksom jag nu störtar den här avguden.

I det han sade så grep han en väldig ljusstake och slog sönder gudabilden. Åter blev det uppståndelse bland folket och tempelföreståndarna lät arrestera honom. Kort efteråt anklagades han för helgerån och avrättades. Ty hans sista bravad var bara en bland många och de maktägande var glada att ha fått en så uppenbar förevändning att röja undan denne geniale men farlige dåre.

Enligt baksidestexten till en pocketutgåva skall Frans G. Bengtsson ha uttalat sig enligt följande om det sökta verket: "Ett verkligt epos, med horisont bakom horisont och med outtömliga förråd av stoff. Och från början till slut lyckas han bibehålla sin speciella grundstämning av klar upphöjdhet, evighetssynvinkel, astronomisk distans, så att någonting av den stora tragikens - eller tragikomikens - skönhet filtreras in även i hans mest utförda detaljbilder".

Befolkningen minskades ytterligare. Varje kortlivad generation var en smula sämre utrustad än sina föräldrar. Intelligensen avtog. Undervisningen blev ytlig och knapp. Någon kontakt med det förflutna var inte längre möjlig. Konsten förlorade sin betydelse och filosofien sitt inflytande över människans sinne. Även den praktiskt tillämpade vetenskapen började bli för mödosam. Otillräcklig utbildning för handhavandet av atomsprängningens kraftkällor ledde till en rad olyckor, vilka slutligen gav upphov till en vidskeplig tro att allt "ingripande i naturen" var galenskap och all den gamla visdomen en av Människans Fiende anordnad fälla. Böcker, instrument, alla den mänskliga kulturens skatter blev därför uppbrända. Endast de hållbaraste byggnaderna motstod förödelsen. Av hela De Femte Människornas ojämförliga världsordning fanns ingenting annat kvar än några stammar på kringströdda öar, skilda från varandra av oceanen och skilda från den övriga rumtiden av sin egen djupa okunnighet.

Olaf Stapledons Last and First Men?

http://www.fantasticfiction.co.uk/authors/Olaf_Stapledon.htm

Japp, den på sin tid uppmärksammade och beundrade historiefilosofiska s/f-dystopin (eller vad det nu är) som i väldiga tidsperspektiv - även om han lär gapa ännu vidare i den senare The Star Maker - målar upp vägen fram till "ett harmoniskt slut på den korta musik som är människan". John-Henri Holmberg noterar i efterordet till en svensk pocketutgåva att yrkesfilosofen Stapledon till skillnad från många andra framtidsvisionärer inte bara beskriver nya och främmande samhällstyper utan också själva "människans flytande natur", hur hon förändras "till det oigenkänneliga gång på gång".

Men om inte annat måste man väl förutsätta att den här tråden fortfarande lever där ute på Neptunus om ett par miljoner år - annars känns perspektiven nog lite olustiga. Nu är det åter din tur att spinna vidare på den, Ezzelino.

"Är det universitetet i Uppsala? sade jag. Eller Skogshögskolan? Det är mycket möjligt att jag skulle kunna trivas vid Experimentalfältet på Djurgården. Och under sommarkurserna i Garpenberg. Fars minnen har gripit mig djupt. Jag tror att Dalarna är ett mycket vackert landskap. Vackert och dramatiskt. I synnerhet som det visar sig i den andliga odlingen. Och ett eget revir skulle jag inte ha något emot. Särskilt inte ett revir i Västerbottens inland.

Mor sade ingenting. Hon höll ena handen bakom örat som om hon försökte lyssna till något som jag inte hörde, något annat än mina egna funderingar.
Men min läggning, fortsatte jag, är snarare humanistisk än naturvetenskaplig. Jag respekterar far, ja jag vågar nog säga att jag älskar och dyrkar honom, men hans förklaringar av världen och av tillvarons mysterier har aldrig tillfredsställt mig, jag har aldrig kunnat tro på dem. Som nu det här med växternas liv och åskmolnen och ovädren och stjärnhimlen och syreatomerna och ljusets hastighet. Den strikta naturvetenskapen tilltalar inte den andligt-estetiska sidan av mitt väsen. Inte alls så som litteraturen och konsten gör.

Och mor teg, jag tror att vi innerst inne var ense. För att inte tala om musiken! tillade jag. Exempelvis rapsodierna och sonaterna av Brahms!
Jag ville träffa henne rätt i hjärtat. Och då, efter att ha suttit tyst mycket länge, talade hon om för mig vad far hade beslutat. Senare på kvällen avslöjade jag för morfar vad mor hade låtit mig veta. Javisst, sade han. Hon gjorde alldeles rätt. Allting som inte är litteratur ska bara meddelas i största korthet.

Hemmet för obildbara låg i en sluttning ovanför älven. Far skjutsade mig dit i sin Mercedes. Mor hade packat mina väskor. Föreståndarinnan tog emot oss. Hon hade vit läkarrock och en kantig hätta på det svarta håret, hennes ögon var en aning blodsprängda, på vänstra kinden hade hon en karbunkel som såg ut att vara på väg att brista. När hon pratade rullade hon med huvudet och sköt fram underläppen så att den liksom fladdrade.
Det var far hon vände sig till, jag förväntades inte begripa mänskligt tal, hon var stolt att jägmästaren ville förtro sin käre son i hennes vård. Allt skulle säkert bli till belåtenhet. Hennes små skyddslingar brukade aldrig klaga."

Det där är ur Torgny Lindgrens Dorés bibel. Som enligt min enkla mening nog är det bästa den annars ofta på alltför säkra kort satsande akademiledamoten har åstadkommit. Eller vad tycker Ezzy?

Visst är det gamle Torgny som lyssnar på Avabäckens outtröttliga och gåtfullt innebördsdigra pissoarporlande igen . Och boken har väl sina poänger, det ska jag inte förneka, som morfadern med den "frystorkade hjärnan".

Då tar vi som nästa citat några sanningens ord från en auktoritativ källa:

"Alla dess ovärdiga inslag i litteraturen har en enda orsak: det jäkt efter nyheter som är den speciella galenskapen hos dagens författare. Våra fel brukar springa ur ungefär samma källa som våra goda egenskaper, och det som bidrar till en lyckad komposition - vacker stil, upphöjdhet och dessutom behagfullhet - är alltsammans också ursprung till både framgång och misslyckade."

"Jag vet mycket väl att riktigt stora begåvningar minst av allt är fläckfria. Noggrannhet i varenda detalj riskerar att leda till snålhet, men med storhet är det som med rikedom: något måste bli försummat i hanteringen. Kanske är det också nödvändigt att låga och medelmåttiga naturer för det mesta håller sig på mattan och klarar sig undan fel därför att de ingenting riskerar och aldrig siktar mot höjderna, medan det stora blir farligt just på grund av sin storhet."

Kan det vara Elias Canettis Party under blitzen?