Gissa Bokcitatet

P fick inte många timmars sömn. Luften i rummet var fylld av en svag, syrlig doft som kom från fru P:s säng. Flera gånger trodde han att han skulle kvävas. Änkan tillät inte att han öppnade fönstret. Hon var mycket orolig för vinddraget. Hon tvättade sig varje morgon och kväll. Han såg den mörka glansen hos änkans tunga, nakna köttmassa. Fettet låg i tjocka valkar runt höfterna. Hon gick fram till honom och skrattade tyst. "Är du rädd?" viskade hon. "Titta på mig, hör du vad jag säger"? Han kunde känna hennes varma andedräkt i sitt öra. Hennes händer plågade honom. Hon lade sin hand över han s mun så att skötaren inte skulle höra honom skrika, och drog ner honom i sin säng. Om nätterna såg han den vita huvudsvålen lysa mitt i det svarta hårsvallet. Hon sov. Han ville stiga upp och förstöra denna mittbena. Då skulle allt bli bra igen, det visste han. Han var rädd. Men en vacker dag skulle han inte darra längre, och då skulle det ske. En vacker dag skulle han vara tvungen att göra det, och blotta tanken fick honom att rysa. Då skulle han resa sig och lugnt gå bort till sängen där hon låg och andades tungt och högt. Och utan att känna något, utan att tänka en enda tanke, skulle han själlöst begrava sina fingrar i hennes hår och förstöra mittbenan. Kanske skulle han skära bort den, kanske skära bort den med Sonntags vassa slaktarkniv.

Karl var tyst en stund. Nej, nej, fortsatte han, "Det är inte hennes rosenknoppar till pattar som gör det, P. Det kan inte vara skönhet, P. Det måste vara något annat. Det finns läckergommar och matvrak, P, du fattar väl vad jag menar? Förr eller senare tröttnar man på skönheten. Man kan inte göra annat än att glo på den. Sluta stirra på mig som om jag vore en kalv, snälla du! Det finns matvrak som kan sätta i sig en hel gris och som inte nöjer sig med några krustader. Vad ska det tjäna till att titta på blommor? Det måste vara en hel gris, P. Visst är hennes buk vidrig, inte sant? Fettvalkar, hm? Det ser du nog när hon tvättar sig. Berätta för mig om du kan, vad som är vackert med en platt flickmage, såja, vet du inte det? Hon är en riktigt fyllig dam, säger du; fet mage, slafs, slafs, sladdrig som svinkött. Det är det jag vill ha, P, slafs, slafs, jag vill ha mamma gris! Jag vet att jag inte är en riktig man längre, P, så du behöver inte glo på mig på det där sättet, men jag tänker roa mig så länge jag kan, hahaha!" Hans ansikte förvreds i en grimas. "Försvinn", sade han, "försvinn med dig, lille Franz, och ta din tro på skönheten med dig! Gå och hitta dig en flicka, en sådan Dora var förr i tiden, och gå till sängs med henne. Men se till att lakanen är rena. Och stoppa inte i dig en massa vitt bröd för då kommer du bryta magin med dina fisknallar!"

---De hade tagit reda på att min mor nyligen hade dött på hemmet. Då hade de gjort en undersökning i Marengo. Rannsakningsdomarna hade hört att jag "hade visat okänslighet" på dagen för mammas begravning. "Ni förstår", sa min advokat, "det är lite genant för mig att fråga er om detta. Men det är mycket viktigt. Och det blir en viktig punkt för åtalet om jag inte hittar något att svara." Han ville att jag skulle hjälpa honom. Han frågade om jag hade känt sorg den dan. Frågan gjorde mig mycket förvånad och jag tänkte att själv skulle jag ha blivit mycket generad om jag hade varit tvungen att ställa den. Men jag svarade att jag rätt mycket hade lagt av med att rannsaka mig själv och att jag hade svårt att svara honom. Jag älskade visserligen mamma, men det betydde inget. Alla normala människor hade mer eller mindre önskat livet av dem de älskade. Här avbröt advokaten mig och verkade mycket upprörd. Han fick mig att lova att inte säga det i rätten eller till rannsakningsdomaren. Men jag förklarade för honom att min natur var sådan att mina fysiska behov ofta störde mina känslor.---

Vi är inte bara människor. Inte bara rationella och överlagda. Vi är alla små sjur - och som sådana hatar vi oss själva. Men när vi går ut genom våra dörrar låtsas vi som om vi inte alls hatar oss själva. Vi vet att det inte anses klädsamt. Ändå gör vi det. Som om vi inte kunde låta bli. Som om vi inte visste bättre.
Och det gör vi inte heller.