Gissa Bokcitatet

Hade jag inte nämnt att författaren lever hade nog någon gissat på Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens Courage eller Den äventyrlige Simplicissimus.

Grimmelshausen förekommer i boken under namnen Stoffel, Simpel och Gelnhausen (efter hans födelsestad). Andra 1600-talsskalder och tonsättare som nämns/dyker upp i boken är t. ex. Angelus Silesius, Andreas Gryphius, Heinrich Schütz, Christian Hofmann von Hofmannswaldau, Johann Rist, Johann Wilmsen Lauremberg, Friedrich von Logau, Sigismund von Birken, Augustus Buchner, Daniel Czepko von Reigersfeld, Simon Dach, Paul Gerhardt, Johann Matthias Schneuber, Georg Greflinger, Johann Michael Moscherosch (pseud. Philander von Sittewald), Georg Rudolf Weckherlin, Philipp von Zesen, Heinrich Albert.

Kan man säga att författaren har "maskerat namnen"? I det här fallet får jag vara en gentleman och avstå från att gissa...

Tja, ett par namn har "maskerats", hur många vet jag inte. Grimmelshausen har lånat drag av den sökte författaren och en annan 1900-talsförfattare ("gruppledare") har varit förebild för Simon Dach. Bokens uppdiktade författarmöte har haft en modernare motsvarighet som betydde mycket för författaren.

Günther Grass, Mötet i Telgte.

http://de.wikipedia.org/wiki/Das_Treffen_in_Telgte

”Varför”, sa hon till mig, ”tar du inte och samlar upp de blyplomber du ser ligga på marken? De faller från vagnarna när man öppnar dem på morgnarna, och det blir ibland två kilo på en dag, eller åttio [öre]; det kan man leva på medan man väntar på nåt bättre. Jag höll länge på med det, men jag tjänar bättre på att sopa vagnarna; där samlar jag ihop korn på kvällarna för en eller två [kronor]. Det kan du också göra senare, när du kan köpa redskap: säck, kvast, skyffel, såll. Då kommer du att få det bättre ...”
– Jag betraktade denna mänskliga spillra: hennes ansikte var avtärt, hennes händer och fötter var spruckna och smutsiga, men hon hade en stoisk själ och jag skämdes över min svaghet. Dessutom skämdes jag över mitt förflutna: aldrig nånsin i mitt tidigare liv som högmodig ung man hade jag föreställt mig att de ”enkla själarna” (dessa ”enkla” som jag inte ens bevärdigade med ett svar då de hälsade på mig) kunde sitta inne med den största skatt som finns i denna värld: den att glömma sina egna olyckor när man ser en besegrad, att visa sin själsstyrka när man möter den som är svagare än en själv och att hjälpa denna att resa sig. Det är detta som gör människan överlägsen djuren. Resten är fåfänglighet. Jag visste det inte, jag med mina studier. Det krävdes att jag sjönk längst ner i dyn för att en av dessa olyckliga skulle visa mig den rätta vägen i livet. Vid sidan av den finns bara förvirring och djurisk råhet.

På backens topp gick Michail in i en specerihandel där han för sin chefs räkning beställde en viss mängd ost, flottyr och socker. Medan han blev betjänad ställde han undan korgen och gick iväg till ett hörn av affären som han verkade väl förtrogen med. Där satte han sig på en lår och började helt lugnt att gräva i en stor hög med gamla böcker som slängts huller om buller. De var mycket dammiga och de flesta var sönderrivna.
Adrian sa helt lågt till Samoilă:
– Jag slår vad om att han går igenom sitt bibliotek.
– Va? Hans bibliotek?
– Jag tror att det är här han skaffar sig sina böcker. Mycket riktigt kom Michail tillbaka med en gammal bok, och när han såg att de log förstod han att de hade gissat hur det låg till. Skämtsamt sa han till Adrian:
– Ni är två spioner.
– Ja, två spioner som beundrar er.
– Det finns ingenting att beundra.
Och när han kommit ut med sin tunga korg på ryggen så förklarade han:
– Om det finns nåt att beundra är det dumheten hos denne specerihandlare som slår in oliver för tio bani i en boksida av en berömd författare. Kan ni tänka er: denne dumbom har köpt några hundra kilo böcker och luntor, Gud vet var, för att göra strutar av dem. Eftersom de flesta av böckerna är på främmande språk och mycket smutsiga har ingen brytt sig om att sortera dem eller sälja dem vidare, men jag är säker på att det gömmer sig minst hundra volymer i den högen som är i gott skick och har betydande värde. Hittills har jag läst fler än tjugo förstklassiga verk.
– Köper ni dem? frågade Adrian.
– Nej ... Jag betalar fem bani för att läsa boken och så lämnar jag tillbaka den.
– Vad är det för bok ni har här?
Michail visade den. Petrov stack genast näsan i den och de två bokslukarna kunde stava sig igenom: H. de Balzac, Un ménage de garçon, och de var mycket nöjda med att de förstod titeln, men när de försökte gå ett steg längre och läsa några rader blev det bara till ett obegripligt stammande som förargade dem och tog modet från dem. Petrov lät Adrian läsa på egen hand och sa till Michail:
– Vad ni måste vara lycklig som kan läsa franska!
– Ja, jag är verkligen glad ... det är jag verkligen ...
Då greps målaren av ett hetsigt trots och glömde rådet han fått av Adrian; han ville veta allt och frågade livligt:
– Och varför läser ni?