Gissa Bokcitatet

För att slippa åsynen av havet lät han täppa till alla fönstergluggar och öppningar i arken. Han visste för den skull ingenting om vad som hände på däcket; han hörde bara vattnets skvalp och vågornas muller, djurens stön, termiternas gnagande som oroade honom, dödsurens tickande inne i träet, hustruns och slavinnornas gälla röster och dunsarna av havsvidunder som nötte mot arken och försökte välta den. När han talade med sitt folk märkte han att alla var skräckslagna; de fruktade att de skulle dö, och ändå var det ingen som kände någon glädje över att leva. Det förvånade honom inte att tillvaron var så inrättad.

Arken hade fastnat på en bergstopp, och när det blev dag lät Noa bryta upp takluckorna. Sent omsider stod han åter på däcket och såg till sin förvåning ett sotigt och blodigt altare inte långt ifrån fartyget. En lukt av rök och bränt kött hängde i luften: och när de hade fått in landgången och stigit ner kände han att stenarna fortfarande var varma. Det syntes stora fotspår i gräset, spår av nakna fötter som hade gått av och an och sedan vandrat nerför bergssidan. Noa kom ihåg de tunga fotstegen på däcket, den mäktiga stämman som hade överröstat djurens buller och gny. Var det någon av jättarna? Nedstämd och orolig lät han bygga ett nytt altare och offrade febrilt så många djur som elden kunde förtära före solnedgången.

Framför mig ligger en människa som jag har dödat. Varför dödade jag honom?
Han ligger där död och blodig. Varför förde ödet honom hit? Vem är han? Kanske har han liksom jag en gammal mor? Hon kommer länge att sitta där om kvällarna utanför dörren till sin fattiga lilla lerkoja och blicka bort mot den fjärran norden: kommer inte hennes käre son snart, hennes stöd, hennes hjälp?

Vad hade han för skuld?
Och vad har jag för skuld, fast det är jag som dödat honom? Var är min skuld? Ack, vad törsten torterar ... Törst! Vem fattar Vad det ordet kan innebära! Inte ens när vi gjorde femtikilometers dagsmarscher i Rumänien i glödande, fyrtigradig hetta kände jag något sådant som nu. Om ändå någon ville kommal
Gud i himlen! Jo — säkert finns det vatten i den stora fältflaskan han har! jag måste försöka komma fram till den. Det kommer att kosta på. Men det gör detsamma, dit skall jag i alla fall.
Jag kryper. Benen släpar efter mig, de svaga armarna förmår knappt flytta den orörliga kroppen. Det är inte fullt fem meter fram till den döde, men för mig är det längre — och värre — än om det vore tiotals kilometer. Jag måste krypa i alla fall. Strupen svider, bränner som eld. Fast man dör fortare förstås utan vatten. Men något kan ju ändå inträffa ...
Och jag kryper igen. Fötterna hakar upp Sig i marken, och Varje rörelse framkallar en olidlig smärta. Jag skriker, jämrar och våndas, men jag kryper ändå vidare. Här är han äntligen! Här är flaskan ... det är vatten i den — och så mycket! Halva flaskan tycks vara full. Å, vattnet kommer då att räcka länge ... ända till slutet.