Gissa Bokcitatet

Det är intet tungt arbete att få klockorna att ringa, men de äro dock ej så lätta, att de kunna svinga alldeles af sig själfva. Den, som har sett gamle Fra Felice från franciskanerklostret, hur han satte foten i repklykan och trampade upp och ned för att få dem i gång, kan nog veta, att klockorna ej kunna börja ringa utan hjälp.
Men det var just hvad de gjorde den morgonen. Repet satt stramt fastbundet vid en krampa i väggen, och det var ingen, som rörde vid det. Ikce heller satt någon uppkrupen under hufven på taket och satte dem i gång. Man såg tydligt klockornam hyur de svängde fram och tillbaka och hur kläpparna slogo mot malmgapen. Det kunde ej förklaras hur de hade kommit i rörelse.

Pojken hade kört ner huvudet mellan knäna och kved:
"Jag dör och vi måste dö allihop!"
Då sade jag till pojken: "Alla de här varelserna finns ju i jorden under oss och vad du ser är rök och skugga. Titta upp nu!"
Han såg upp och så kved han igen: "Hela Colosseum brinner och elden kommer över oss!"
Så slog han händerna för ansiktet och upprepade att han var död och han inte ville se någonting alls vidare. Trollkarlen bad och bönföll mig om att vara modig och lägga på asa foetida. Jag vände mig därför till Vincenzio och sade åt honom att genast lägga på den illaluktande rökelsen. I detsamma fick jag syn på Agnolino Gaddi som var så rädd att ögonen stod ut ur huvudet på honom och han verkade mer än halvdöd.
"Agnolo", skrek jag åt honom, "när man är på sådana här ställen duger de inte att vara rädd och tappa sugen, utan alla måste hjälpa varandra. Skynda på nu med att strö på den där asa foetida."
När nu Agnolo vände sig om lät han höra en väldig trumvirvel av ljudliga fjärtar och sket på sig i sådant överflöd att det blev betydligt verksammare än asa foetida. Vid braket och den rysliga stanken tittade pojken upp och när han hörde mig skratta hämtade han sig en smula från sin förskräckelse och sade att demonerna flydde i rasande fart.

Några dagar senare for vi tillbaka till Firenze. På vägen tog vi in på en plats hitom Chioggia, på vänster hand när man far till Ferrara. Värden där ville ha betalt i förskott inann vi gick till sängs. Vi sade åt honom att på andra ställen brukade man betala på morgonen men han sade:
"Jag vill ha betalt på kvällen. Det är mitt vis."
På det svarade jag att folk som ville ha det på sitt vis fick lov att göra om hela världen på sitt vis, för så brukades det inte i den här världen. Värden svarade att det inte var värt att jag bråkade med honom för han ville ha det på det viset. Kardborren var så rädd så han skalv och knuffade på mig för att jag skulle hålla mig i skinnet så att det inte blev ännu värre. Vi betalade honom alltså på hans vis och gick sedan och lade oss.
Vi hade alldeles härliga sängar, allting var nytt och fint och verkligen rent. Trots detta kunde jag inte sova alls utan låg hela natten och tänkte på hur jag skulle hämnas. Än tänkte jag sätta eld på huset, än tänkte jag skära halsen av de fyra vackra hästarna som han hade i stallet. Det skulle vara lätt nog, men vad som inte skulle bli lätt var att rädda mig och min kamrat. Slutligen hittade jag på att låta föra våra saker ombord på båten och så gjorde jag. När så hästarna som skulle dra var spända för draglinan, sade jag åt dem att inte kasta loss örrän jag kom tillbaka, för jag hade lämnat kvar ett par tofflor i sovrummet. Så gick jag tillbaka till värdshuset och frågade efter värden, men han lät svara att han inte hade något med oss att göra och att vi kunde dra åt helvete. Då sade en liten stallpojke, som stod där och slöade:
"Värden skulle inte röra sig ur fläcken ens för påven själv för han ligger med en jänta som han har ränt efter länge."
Och så bad han om drickspengar varför jag gav honom några venetianska småslantar och sade åt honom att hålla kvar bogserkarlen medan jag letade rätt på mina tofflor och kom tillbaka.
Sedan gick jag uppför trappan och tog en liten vass kniv och i alla fyra sängarna som stod där skar jag sönder sängkläderna med den där kniven. Jag räknade med att jag hade gjort skada för mer än femtio scudi. Då jag kom tillbaka till båten med några lappar av sängteckena i min nattsäck sade jag åt bogserkarlen att kvicka på.
När vi hade kommit en bit från värdshuset sade min vän Kardborren att han hade glömt ett par remmar, smo han använde för att spänna om kappsäckarna och han ville prompt tillbaka och hämta dem. Jag sade då åt honom att han inte skulle bry sig om ett par ynkliga små remmar för jag kunde skära till stora remmar åt honom, så många han ville. Han sade att jag alltid skulle hålla på att skoja och att han nödvändigt ville tillbaka för att få sina remmar. När han ville tvinga bogserkarlen att stanna ropade jag att han skulle fortsätta, medan jag under tiden berättade för honom om allt vad jag hade ställt till hos värden. Och när jag visade honom provbitarna på sängteckena och en del annat blev han så rädd att han i ett kör skrek åt bogserkarlen: "Raska på, raska på bara så fort det går."
Och han kände sig inte trygg förrän vi var inom Firenzes portar igen.

"Jag mördade henne, nunnan jag talade om. Jag låg i sängen med brutna ben. Men jag var stark, och mitt hat var starkt, och i gudsförnekande hat mördade jag henne med min kniv och våldförde mig på henne. Men sedan reste sig Gud inom mig, och jag rasade ner i honom, och tillbringade mina dagar i bön för att utplåna mig själv; jag späkte mig själv med ris, jag bekände och gjorde bot och började tjäna de sjuka, att binda om deras sår och att tvätta bort deras stinkande var, och om natten ropade jag till Gud att jag erkände Kristus och att jag längtade efter förlåtelse, och hela tiden bar jag min synd likt ett gapande sår i mitt bröst. Tids nog insåg jag att bara finns en bot och att det är den eviga boten; att det inte finns någon tröst utöver den, bara smärta och kristen ånger, och att detta är botgörelsen; att återigen ta på sig det brott man begick i hat, men nu med Kristus i sitt hjärta, med kärlek och ödmjukhet; att begå det igen, i Kristus, mot Honom som ditt hjärta älskar och söker, och som är fri från synden, att förskjuta Honom genom dina missdåd, att för Kristi skull ännu en gång ödmjukt tvaga dig i din förbrytelse och ångest, att ännu en gång bli en mördare; höj dina blodsbesudlade händer mot nåden likt den drunknande, å Herre, för det finns inga ord, ingen fromhet, ingen ånger, för det finns bara dådet, det syndiga dådet begånget igen som botgörelse; det finns där och vi kan aldrig göra det ogjort, vi måste genomlida det om och om igen, och sålunda erkänna vår kärlek till Kristus, den välsignade, den obefläckade, och Hans moder Maria i hennes sorg; hon som beslöjar våra ansikten i tårar och vänder sig bort från oss i vår sorg; vi kommer inte närmare honom, vi förskjuter honom allt längre och längre bort, och det är den vägen vi måste vandra."