Gissa Bokcitatet

Okej då att detta skulle vara så svårt. Då gör vi en straffspark av det:

I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde till S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron.

Inte mycket till början, men när man vet vad som komma skall...

Brott och straff (-spark)

Ingen chans att rädda den... Över till Pojken

Tack, ja och författaren är förstås Fido Dogstoyevski. Åter till mittcirkeln:

Redan är den ställning, han gent emot världen intar, alltför defensiv, och ej, som man kunde ha önskat, dristigt offensiv. "Hitintills", säger han, "hade mitt umgänge med människor präglats av ett visst lugn, vilket - som mina vänner ofta sade - var ett dåligt uttryck för mina eldiga känslor. I själva verket betraktade jag människorna med en blandning av kärlek och fruktan. Mystèren människan är alltid gudalik för den, som har sinne för det gudomliga. Det oaktat blev jag klandrad, ja, till och med hatad för min hårdhet, min likgiltighet för människorna, och för den ironiska ton jag vanligen använde i min konversation. Ack, denna rustning av sarkasm var endast en papprustning, med vilken jag sökte omgiva mig, så att mitt stackars "jag" måtte i all säkerhet kunna av detsamma skyddas mot sår. Jag vet nu att sarkasm och ironi äro det språk, av vilket Satan begagnar sig, och av den anledningen har jag för länge sedan helt och hållet lagt bort det. En ironisk person med sitt sluga lugn, sitt lurande sätt, och i all synnerhet en ironisk ung man, är en sann plåga för sällskapslivet. Hur kan väl en man med dylikt lynne bryta sig väg genom livet, där det första villkoret, som (X) själv medger, är "att förena sig med någon och något!"

Vild gissning, en bok det var många år sedan jag hade i min hand, Rilkes Malte Laurids Brigge?

Nej, det här är en lite äldre herre. Men även har handlar det nog om en delvis maskerad själslig självbiografi, och tydligen - om man skall tro snabbframgooglade uppgifter - föddes författaren på dagen 80 år före Rilke.

Sartor Resartus?

Jajamensan, mycket skickligt! Den moraliske desperadon Thomas Carlyles kärleksfulla drift med och hyllning till tysk filosofi och lärdomskultur, studien av professor Diogenes Teufelsdröckh i Weissnichtwo och dennes lärda utläggningar om "Kläderna, deras uppkomst och inflytande".

Vilken lugn värdighet finns ej hos en omgång avlagda kläder! Hur ödmjukt bär den ej den heder, som blir den bevisad! Inga stolta blickar, inga högdragna miner; lugn och tyst skådar den på världen, begär ingen dyrkan och ängslas ej att mista den. Hatten bär ännu formen av det huvud, som burit den; men fåfängan och dumheten och det enfaldiga pratet äro borta. Ärmen är ännu utsträckt, men ej för att slå; byxorna ha med blyg anspråkslöshet antagit en behagfull, bekväm hållning; västen gömmer inga usla lidelser, inga låga begär; hunger och törst dväljas ej längre inom densamma. Allt är renat och befriat från sinnlig råhet, från denna världens kväljande omsorger och usla laster - i lugn och ro hänga kläderna på en klädhängare.

Åter till Eremiten!

Doktorn som jag talade med, sade åt mig att inleda mitt arbete med en historisk analys av mitt rökbegär.
"Skriv! Skriv! Ni skall få se hur ni kommer att få en helhetsbild av er själv."
Jag tror att jag kan skriva om rökningen här vid mitt bord utan att behöva sätta mig i länsstolen och drömma. Jag vet inte hur jag skall börja, och jag kallar alla de cigarretter till hjälp, som jag har rökt tidigare och som på det hela taget är lika den jag nu håller i handen.

Drämmer till med den mest uppenbara gissningen, Tage Danielssons Mannen som slutade röka.

Nix, här rör det sig om världslitteratur. En italiensk affärsman som levde ett dubbelliv, han författade i hemlighet och skrev därför under pseudonym. Samtida med d'Annunzio. Han lär vara en av förebilderna till Bloom i Joyces Ulysses.

Italo Svevo, Zenos bekännelser?