Gissa Bokcitatet

Käre Ezzelino!
Nog är det Majgull allt.

Kvinnor blir zombies vid två tillfällen:
När de har barn som suger musten ur dem
och
När obehagliga karlar är i närheten.
Jag vet inte vilken sorts kvinnor det är herrn har råkat ut för,
eftersom jag inte vet vilken sorts herre herrn är

Thy logic eludes me, Sir... Förklara gärna för en levande kvinna

Näru, de kvinnor som haft den ofattbara turen att hamna inom min hjärtanskära trollkrets har allt levt upp...ett par av dem i alla fall, de som varit någorlunda mottagliga för lite uppriktigare och mer djupgripande mänsklig kommunikation. De levande döda är massan av spacklade skyltdockor
och stressade fågelskrämmor där det helt enkelt...inte är någon hemma, so to speak. Så dem har jag inget närmare samröre med, där finns inget att hämta.

"Varför visste han inte, ty han mindes ingenting av hur han under gårdagen legat utsträckt på sängen och trånande tilltalat henne, hur han gripit efter och fattat tag i hennes hand. Det enda han visste var att han kände sig tom, ursinnig,maktlös och mycket svag, men samtidigt också gråtfärdig, hämndlysten och rädd. Och detta var verkligen början på en lång, utdragen undergångstid, en tid präglad av förvirrade excesser som nära nog höll på att kosta honom livet. I efterhand hade han inget som helst begrepp om hur länge det egentligen varat, hur länge han på detta vis målmedvetet drev sig själv mot fördärvets rand.

I takt med att de smärtsamma känslorna i hans inre tilltog i styrka och mångfald, ökade han på eget bevåg sitt eget dagliga intag av laudanum. Så fort en obehaglig sinnesrörelse kom över honom såg han genast till att få i sig några droppar. Strax ersattes då upprördheten av en djup stillhet, en underbar känsla av tillförsikt och kontroll. Väggar, tak och golv som obönhörligen flyttat sig allt närmare drog sig med ens bort igen, och det gick lättare att andas.

---
Nedgången blev snabb men obönhörlig och han fick till slut för sig att det var natt mitt på dagen, att ljuset självt ruvade på ett mörker, ja, även dagtid kände han den djupa, evinnerliga mänskonatten flyta fram med sitt vrakgods av symboler och bilder. Han tyckte sig känna hur den pulserade inuti husens väggar, under gatorna, inuti allt levande.

---
Dagligen förtärde han nu enorma mängder laudanum; han stod helt enkelt inte ut längre med den nakna känslan av verklighet, de karga, grova ytorna och rummets iskyla som för var dag trängde allt djupare in i hans själ, den avgrundsdjupa tomhetskänsla som kom över honom när drogen långsamt gick ur kroppen, det sätt på vilket tiden då masade sig fram och omgivningen i all sin anskrämlighet steg fram ur rusdimmorna."

Confessions of an English Opium Eater av Thomas de Quincey - en död man -

Nå, detta är ju inget specifikt för kvinnokönet.

Inget att förvånas över, med hans vanor...

Nej, men den som skrivit den bok som efterfrågas har säkert läst de Quincey.
Så vitt jag vet är författaren kvinna, och om inget otäckt hänt på allra sista tiden även en levande sådan.

"Väl tillbaka i stugan fann han fadern liggandes fullt påklädd avsomnad i sängen. Djupt lättad släckte han lampan men låg sedan länge helt klarvaken med den skäggiga lilla fadersgestalten tätt intill sig. Han lyssnade uppmärksamt till hans ojämna andetag och vid ett tillfälle blev hans nyfikenhet så stor att han inte kunde avhålla sig från att, stödd på ena armbågen, noggrant studera det skrynkliga mansansiktet. Och han tyckte sig då verkligen skymta den oberäknelige yngling fadern en gång varit.

---

Under de kaotiska dagar som följde ägnade han sig åt att försöka komma underfund med vad modersmonstret behövde i form av omvårdnad och näring. Hjälplöst inspärrad i den enorma träburen på stranden kunde hon nu närmast liknas vid en uråldrig förtätning av becksvart, skorvigt, illauktande kött; det gick för en oinvigd inte att finna minsta tillstymmelse till skönhet eller något enda litet försonande drag hos denna groteska varelse som stank och knorrade och ur vars kletiga kroppsöppningar svavelmättade gaser, urin, avföring samt ett segt, mjölkigt slem ständigt rann. Men för Doré existerade bara de klara, milda, gröna ögonen och den ömma blick som oavlåtligen strömmade ur dessa, för Doré överskuggade kärleken i denna blick allting annat; hans övertygelse var orubblig som urberget och var allt han behövde för att varje dag i gryningen orka kravla sig ur sängen, låsa stugan, stappla ner till sjön och där ömt utföra sina sysslor."

Mare Kandre?

Visst är det Mare K., ur hennes Bestiarium. Ny eldare får skyffla kol så de börjar glöda!

Å, jag tänkte faktiskt på henne. Har dock bara försökt läsa Aliide, Aliide samt Quinnan och dr Dreuf.
Blev lätt självmordsbenägen efter fem sidor.
Har aldrig förr sett så många nyanser av svart.