Gissa Bokcitatet

Fågeln omfladdrar oss, snabb som ljuset, ljuvlig i färg, härlig i sång. När modern sitter vid barnets vagga är den vid huvudkudden och slår med vingarna en gloria om barnets huvud. Den flyger genom förnöjsamhetens koja, och det är solglans därinne, från den fattiga dragkistan doftar violer.

Men Fågel Fenix är inte blott Arabiens fågel, den fladdrar i norrskensbrand på Lapplands snöslätter, den hoppar mellan de gula blomstren i Grönlands korta sommar. Under Faluns kopparklippor, i Englands kolgruvor flyger den som en puderströdd mal hän över sångboken i den fromme arbetarens händer. Den seglar på lotusbladet nerför Ganges' heliga flod och hinduflickans ögon strålar när hon ser den.

Fågel Fenix! känner du honom inte? Paradisets fågel, sångens heliga svan. På Thespiskärran satt den, som en kraxande korp, och slog med de svarta, dräggstänkta vingarna; över Islands sångharpa gled svanens röda, klingande näbb; på Shakespeares skuldra satt den som Odins korp och viskade honom i örat: odödlighet! den flög vid sångarfesten genom Wartburgs riddarsal.

Fågel Fenix! Känner du honom inte? Han sjöng Marseillaisen för dig, och du kysste fjädern som föll från hans vinge; han kom i paradisglans, och du vände dig kanske om till sparven som satt där med bladguld på vingarna.

Paradisets fågel! Ny vart hundrade år, född i flammor, död i flammor, din bild infattad i guld hänger i de rikes salar, själv flyger du ofta vilsen och ensam, --- en sägen blott: Fågel Fenix i Arabien.

I paradisets lustgård, när du föddes under kunskapens träd, i den först utsprungna rosen, då kysste dig vår Herre och gav dig sitt rätta namn - Poesien.

Från lärdomens håla drar vi åstad till dess grift, det vill i detta fall säga dess öppna grift: det stora biblioteket; vi går från sal till sal, trappa upp och trappa ned, längs med hyllorna och bakom dem; och runt om står böckerna, dessa andens försteningar, som åter kan levandegöras genom ande. Hjärtansgod och blid, det levande människohjärtat mitt bland det förstenade, går här en vänlig gammal man, bibliotekarien professor Schröder; han småler, han nickar, när han hör hurusom erinringsalfen här tar hans plats som ledsagare och berättar och visar fram. Vi får se Tegnérs avskrift och översättning av Oehlenschlaegers Hakon Jarl och Palnatoke, vi ser Vadstenas klosterbibliotek, de tjocka svinlädersbanden, och tänker på de fina nunnehänder som burit dem, de fromma, milda ögon, som här löst anden ur de döda bokstäverna. Här ligger den berömda Codex argenteus, översättningen av de fyra evangelierna. Guld- och silverbokstäver glittrar från de röda pergamentbladen. Vi ser gamla isländska manuskript från de la Gardies franskförfinade salong. Thunbergs japanska manuskript - man blir till sist av detta blotta beskådande av bokband och boktitlar alldeles som maläten i själen och längtar ut i det fria - och snart är vi där, vid Uppsala gamla högar! Dit ut ledsage du oss, minnesalf! Ut ifrån staden, ut på den vida slätten där Danmarks kyrka står, kyrkan som byggdes för det byte som svenskarna vann i krig mot de danske! Vi följer den breda landsvägen, den går tätt förbi Uppsala gamla högar: Odens, Tors och Fröjs gravar som de kallas.

Det är fåglarnas sång! Skall vi lyssna till den? Skall vi följa med, åtminstone ett stycke, vi sitter inte opp på svanens vingar eller storkens rygg; vi skrider fram med ånga och hästar, på våra egna ben desslikes, och ibland kastar vi en blick över gärdsgårn in i fantasins rike, som förblir vårt nära grannskap och plockar där en blomst, ett blad, de får komma med i minnesalbumet, de slog ju ut på färden och hör med till den; vi flyger och vi sjunger; Sverige, du härliga land!

Sverige! dit i forntid heliga gudar kom från Asiens berg; land som än omstrålas av de odödliges glans, den utströmmar från blommorna i namnet Linné, den strålar för det tappra folket från Karl den tolvtes banér, den lyser från stenen som restes på Lützens slätt! ---

Sverige! du djupa känslors, innerliga sångers land, du klara älvars hem, där vildsvanor sjunger i norrskensbrand. Du land på vars djupa stilla sjöar Nordens fé bygger sina pelarhallar och för sina kämpande skugghärar hän över isspegeln. Härliga Sverige med den doftande Linnaea, med Jennys benådade sånger. Till dig drar vi nu åstad, i följe med stork och med svala, med ivrig mås och vildsvan, din björkskog doftar hälsobringande friskt! under hängbjörkens högtidliga grenverk, mot trädets vita stam, skall harpan hänga och Nordens sommarvind skall susa däri!

Märta v. Heidenstam?

Nej, ingen svensk.

Ska göra avbön nu..
För några månader sedan lämnade jag följande bidrag till tråden:
Din mor var här. Hon lämnade en doft efter sig som av död gammal orm

Den citerade delen kommer från en dikt/novellsamling av Strindberg som jag tappat bort på vinden. Det är förmodligen av denna anledning som Samhain aldrig lyckades klura ut varifrån citatet kom..

Kan det vara ur H.C. Andersens Sverigeresa?

Visst kan det, och är! I Sverrig, i Tage Aurells här använda översättning Resa i Sverige. Över till dig!

Det hände, att min åldrade vägviserska genom Olympen och jag hela eftermiddagar kunde sitta mittemot varandra på varsin stol och fylla skåpdisken med uppslagna böcker. Allt sedan ungdomens vår bar hon om den ena handloven ett armband med ett hängande guldhjärta, och var gång hon sträckte sig efter en bok pinglade och ringde det lilla guldhjärtat.
Hon älskade att slå upp Lidner. Med lågmäld stämma som en liten blyg skolflicka läste hon sakta och stilla:

Från Templens mörkgrå torn hör midnatts-timman slår!
Bland brutna silfver-moln den kyska Månan går.
Du tysta, djupa Natt! Jag i ditt sköt mig sänker,
Mit väsend hänryckt, stumt i känslors haf sig dränker.
Et år ... i detta nu ... Jag ren det flygtadt ser
På Tidens vingar fördt i Evigheter ner...

Just så som hon läste, med dröjande tonvikt på rimmen, skall vers läsas till skillnad från prosa. Det är det naturliga sättet, det riktiga och uräldsta. Hur sjungande skredo ej de allvarliga, tunga svenska alexandrinerna med sin germaniserade taktfogning och djupklang. Just den paus mitt i raden, som Runeberg med orätt klandrade, hade sonor betydelse och ökade det melodiska. Fylligare har knappast någon annan versform kommit välljudet hos vårt språk att tona, fast sömnlullande från en teaterscen. Det var i Lidners och Tegnérs monologer de kommo till sin rätt. Vi två vid bokskåpen kunde ej heller tro, att Lidners gråt var mer olovlig än Bellmans orgiasm eller Kellgrens isande kyla. Vi hade glädje av dem alla tre.

Fredrik Böök?

Nej, men Bööken var faktiskt huvudtalare vid en manifestation som hölls med anledning av sökte författares femtioårsdag.

Småningom fick jag öronen så tillstoppade med Runebergs tråkighet, att jag blev nyfiken. En vårdag i Stockholm, när kastanjerna snart skulle till att blomma, hade jag gått och köpt hans skrifter för mina egna slantar och tog dem sedan med till landet. Jag minns så väl, när jag första gången satt med dem i en lindberså, som min morfar hade planterat borterst i trädgården. Utanför på åkern gick folket och räfsade.
Det var ingen sprakande rimkonst, som dansade mig till mötes ur de två gröna volymerna. Rimmet hör till Apollos musiska och mest förkvinnligade mästerknep och skulle i vissa fall ha förstört marmorn i en plastisk stil som Runebergs. Den skulpturala storheten hos hans Kung Fjalar berodde inte bara på rytmiken utan lika mycket på frånvaron av rimdunk. När Runeberg brukade rim, då rimmade han gärna och utan fruktan som på marknadskarameller: strid – frid, hjärta – smärta. Menlösheten i hans rimflätning fördolde rimmet, så att man ej gav akt på det utan bara såg till innehållet. Det blev därmed en konstnärsdygd. Inga bittra självuppgörelser skakade raderna, där trokéerna saktmodigt och stilla vandrade fram. Till och med jamben, vår orgelton, vårt språks stoltaste och tonfullaste taktklang, gick tystare än annars, liksom i friskt gräs. All det var något nytt och fängslade mig. Vad jag läste smälte samman till ett med den höga sommarkvällen och doften från höet under räfsorna ute på åkern.

Böök torde väl ha talat vid Heidenstams alla födelsedagar, och så det där om kastanjerna - kan det vara ur När kastanjerna blommade?