Gissa Bokcitatet

Nej, men en bra gissning, den är också snirkligt arkaiserande i stilen, och mycket högstämt, för att inte säga överspänt, romantisk. Ingen tysk författare, och storyn utspelas i Bretagne:

"Nej, en natt som denna var inte gjord för sömn! Med en feberskälvande hand tände han en ljusstake som stod på bordet bredvid honom, och ur djupet av rummets mörker såg han, reflekterad i en hög kristallspegel, sin egen hemlighetsfulla bild komma emot sig. Den förändring hans ansikte under de senaste veckorna undergått var nästan skrämmande, och hans kraftiga konstitution tycktes fullständigt undergrävd av ett ont, vars symptom inte berodde på någon av de vanliga åkommorna. Hans utvidgade näsborrar, vars nästan genomskinliga vingar gav hans ansikte ett förandligat uttryck, hade antagit en vaxartad konsistens, som tycktes antyda ett långsamt borttynande av den levande vävnaden. En bitter rynka var inristad kring hans läppar.

Men i synnerhet blicken i de insjunkna ögonen, som lyste med en brännande, skälvande klarhet som den från en fyr, liksom förvandlad av en ständig ångest, vars härjningar bevisade dess karaktär av otvetydig förtrolighet - denna blick som nu reflekterades i det djupa glansartade dunklet slog honom plötsligt med en så häftig fasa och avsmak att han med ena handen fattade kopparstaken och i vansinnigt raseri kastade den mot spegeln, vars tusen klirrande skärvor på ett ögonblick täckte golvet. I det nu fullständiga mörkret uppsteg då ur djupet av hans minne som en gifitg dimma hågkomsten av den kvalfulla natten, och på den praktfulla furstliga bädden, omgärdad av vita förhängen som han ett ögonblick skymtat i ljusskenet, såg han för sig bilden av Heides nakna kropp.

Bredvid henne tyckte han att Herminien som en mörksens ängel på lek släppte loss helgerånets hela raseri och dess brinnande njutning, medan han med en förfärande stelhet höll blicken fäst på det flammande såret - och plötsligt föreföll det Albert som om allt försvann omkring dem. Mellan honom och detta hemska par tycktes plötsligt en fuktig natts malströmmar rulla och i dess yttersta djup riva upp en rymd utan gränser och kasta dem båda allt längre bort, för evigt avskurna, för evigt ensamma, för evigt skilda, utan tillflykt, utan förlåtelse, utan möjlighet till frälsning, bort från allt som aldrig mer skulle vara."

...

Detta rör sig otvivelaktigen om en av salongssurrealisten Julien Gracqs lysande fyrbågar - Jävligt sinnligt och överdrivet estetiskt! Albert, Herminien och den fagra Heidi är tre av Evighetens gäster

Helt riktigt, förstås, Au chateau d'Argol hette den på franska 1939, i översättning av Arne Häggqvist tio år senare.

Här kommer en som förhoppningsvis ställer till med problem... Räknar i a f med att behöva lämna ut några ledtrådar allt eftersom.



"And once inside the confines of the swampland, the mob beat and hacked a blind trail-blinder now, for their rage had by no means tempered and their road to revenge had become a bright and blinding one-but no matter, for the bog brought them miraculously on, drawing them toward its threshold.

Is it you, Death? Is that you, Death, there behind me?

Crashing into the clearing they come, from all sides, heaving and panting from fear and from rage and from blindness. They had come for his head and this, of course, is all they will get-but time is against them. They must work fast.

Look there, up above me. See the heavenly hemisphere? Notice the way it curves around me, like ah am the middle pin! And the trees, see how they too lean toward me!
And now. Look! Up there. Great grape-coloured storm clouds moving single-file across the empyrean plains. O ah know, ah know, they are the souls of the dead marching out to greet me. See? Look! The spooked nag! Hear its beating hooves."

Är det månne Nicholas Edward Cave?

Tjusigt och högst oväntat! "And the ass saw the angel". Tog du den på hans teatrala utrop och dialektala ah:n (I) eller fick du hjälp av djävulen?

Jag har ett signerat ex nedpackat någonstans, men det var ändå en chansning.
Fast jag tyckte mig höra något av den salvelsefulla melbournskan under läsningen. Som jag minns det, kunde stora delar av ”åsninnan” lika gärna använts som låttexter.
En underhållande berättare som ibland balanserar på en oroväckande slak lina; för vem annan kan som Cave ge ett bitvis överlastat symbolspråk en naturlig rytm utan att dratta på ändan? Kanske kan vi kalla honom patetisk i ordet bästa bemärkelse?
Nåväl, trist att vi missade ledtrådarna…

Signerat ex? Det doftar av svavel.

Din tur, Johnnyboy.

"Do you like Fitzgerald?" I asked. Fitzgerald had always been one of my favorite writers, and it was because of his short stories that I thought a young gentleman should live in a hotel.
"Of course," he said. "His prose is like cocktail music. But there won't be any more Fitzgeralds. You need an all-male environment...the Muslims might produce a Fitzgerald. They're good at separating the sexes."
I imagined for a moment a new type of The Great Gatsby, written in Arabic, and being translated, and making a great sensation over here. I said to Mr. Harrison, "I love Fitzgerald's writing. In fact, what caught my eye about your ad was that it said you're a writer. What type of writing do you do?"
"I'm a playwright."
"Are you working on anything now?"
"I am trying to finish my chef-d'oeuvre. It is a sexual comedy about the Shakers. Do you know who the Shakers are?"
"I'm familiar with the Quakers. And I think I've heard of the Shakers."
"They died out because they didn't believe in sex. They believed in shaking. Though every now and then they are revived, only to die out again. They're like a play. They die out and then they come back. It will be a comic Hamlet. A play within a play."
Since sex was brought up I thought I should ask an obvious question. I had the hope that if I moved to New York that I might fall in love, another Fitzgerald notion, and that could mean sleeping with a woman. I said somewhat bashfully, and as discreetly as possible, "If I did move in here, could I have guests?"
"You mean overnight guests?"
"Yes."
"No! Absolutely not. The place is too small. There's to be no fornication! I wouldn't even conceive of having sex in here," and then his voice trailed off, and his eyes looked down, away from mine, "I'm retired from all that anyways."
"I'm sorry," I said. "I didn't mean to be rude." I was ashamed and I glanced at the Virgin above his head. Also hanging on the walls were antique picture frames. They held no paintings; they only framed the off-pink color of the walls.
"The Church, you know, is trying very hard to stop people from having sex," he said. "If they gave up all hell would break loose. Some resistance is needed. People need to be told not to have sex. If you make it difficult most people quit and develop other interests. Like mah-jongg. You'll find I'm to the right of the pope on most of these issues."

Jonathan Ames "The Extra Man"!

Förstod aldrig den bokens storhet, den sägs ju vara alla dekadenta loungekvällars och cocktailklubbars planerings- och instuderingsbok. Klart är att den har en del sköna uppslag, särskilt när dialogerna tillåts rinna iväg, som i ditt exempel. Stundtals vittsigt språk, men lite väl lattjigt ibland. Så minns jag den - rätta mig ifall du inte håller med.

Den här då:

"Surely no human eye ever witnessed a struggle so fierce, nor yet so pitiful. Every scrap of flesh and bone was fought for by ten or twenty of those demented creatures, who were maddened by grief and even by the fear of seeing their own dead carried off by others, of seeing them stolen by their rivals. And that which the raid had failed to do was finally accomplished by their macabre fury, their mad pity; for every corpse, torn, truncated, rent asunder, ripped to pieces by a hundred eager hands, became the prey of ten or twenty demented creatures, who ran off, pursued by hordes of yelling people, hugging to their breasts the miserable remains which they had succeeded in rescuing from the fierce pity of their fellows. The wild affray spread from the cloisters and corridors of the Ospedale dei Pellegrini into the streets and alleys, and finally spent its fury in the cellars of the city's slums, where the people would at least find an outlet for their final homage to the mangled corpses of their dear ones."

Jag kan hålla med om att den innehåller vissa transportsträckor, men helheten känns som en fylligare version av hans ofta rappa krönikor i NY Press (vilket knappast kan sägas om föregångaren).
För mig har The Extra Man aldrig tjänat som inspiration till uteaftnar på Manhattan, men det kan kanske bero på att jag varken, likt Ames, varit intresserad att hänga i barer med övervägande transsexuella eller suktat efter att bli en Charles Bukowski i Paul Smith-kostym.

Kanske tarvar det nya citatet en ledtråd..?