Egots död

Vågen finns bara som koncept, ett koncept vår hjärna producerar. Vi vet hur en våg ser ut, och vi kan prata om den.

Men så fort vi tittar på vad en våg faktiskt ÄR så ser vi omedelbart att den är en rörelse i ett mycket större hav. Och att den är en del av havet, inte separerad från havet.

Det är en insikt/förståelse för hur världen ser ut. Samma insikt går att göra gällande människan.

Då förstår man att inget är verkligen separerat, utan det är bara koncept som separerar. Vilket är helt ok.

Vill ni krångla till allting eller?

Att medvetandet som process -- och till det kroppens önskningar, agerande samt drifter -- fungerar precis lika mekaniskt som att pupillerna vidgas respektive krymper av exponering samt frånvaron av ljus är något som blir väldigt uppenbart när hjärnan slutar producera ett "jag". Men att vi inte har fri vilja har inget som helst att göra med hur vi uppfattar och värderar handlingar, moral och etik.

Den teoretiska förståelsen för nondualism är väldigt simpel; det hela går alltså ut på att hjärnan kan formas till att uppfatta världen på ett radikalt annorlunda sätt -- att man sen vill kalla det att "individer finns inte", "egot finns inte" eller vadhelst annat tycks vara överkurs och något som bara förvirrar hela debatten. Det är inte svårare än att om hjärnan inte längre producerar villfarelsen av att ha en personlig identitet, så kommer man inte längre uppfatta världen genom samma glasögon som faller andra så naturligt; varpå man säger sådana saker som får andra att slita sitt hår i förvirring.

Principen, alltså den intellektuella förståelsen, bör gå att förmedla på fem minuter -- det är att uppnå tillståndet som är desto svårare, då det trots allt krävs att psyket genomgår en större transformation (som dock är mer konsekvent med hur världen faktiskt ser ut).

Fri vilja påverkar inte hur vi värderar handlingar nej, men det har stor påverkan på den moraliska ansvarsfrågan.

Förstod man att fri vilja inte existerar så skulle vi inte ha straff för att moraliskt tillrättavisa någon, endast "straff" i syfte att minska oönskat beteende.

Att vara moraliskt ansvarig för sina handlingar, dvs fri vilja, är vårt samhälles religion. Dvs fullständigt grundlöst och resulterar i mycket våld och elände.

Att uppleva att aktörer har ansvar kräver förstås att man upplever subjekt som reellt existerande, snarare än att hela världen är en uppvriden klocka, eller en "materiens marionetteater". Men, vad är vitsen med att kunna skylla på någon inbillad entitet inne i huvudet på folk? Att ge upp den förmågan påverkar ju inte ens praktiska funktionalitet, enbart ens eventuella böjelse till att försöka hitta syndabockar.

Ja exakt, vad är vitsen med det?

Men den är kärnan i kristendomen, att den där entiteten sedan åker till himlen eller nedåt, och så vårt samhälle är strukturerat. Både juridiskt och kulturellt.

Du menar att om jag säger "jag tänkte göra det men jag gjorde inte det" så är det en annan tanke som säger "gör inte det"? Det kanske är så. Jag får fundera på det en stund.

Ja, vågen är en del av havet, eller, den är havet. Men. Utan vågen skulle vi inte uppfatta havet eller ens oss själva eftersom inga skillnader existerade. Allt blir till i relation till nåt annat, även vi själva.

Tack för dina svar FlameRed. Jag tror jag är med på hur du uppfattar egodöd nu.
Jag vidhåller dock fortfarande att det du kallar egodöd är en insikt om att du har ett ego.

En total upplösning är att ta det ett steg längre. Dvs. Du slutar att vara en våg och blir hav.
Men det finns väl olika sätt att se på det också.

Jo, jag håller med dig, egodöd är känslan/insikten av att vara havet. Och det börjar med insikten om att man inte ÄR vågen, eller mer specifikt, att vågen inte kan vara separerad från havet.

Ja, det är klart att atomerna i människokroppen är en del av universum precis som vågen och havet. Du tycks dock bortse från själva upplevandet som jag bygger mitt resonemang på. Vi är inte individer för att vi har unika kroppar, men för att vi har unika upplevelser. Upplevelsen i din hjärna är separerad från upplevelsen i min hjärna. Om vi endast ser till det fysiska så är det uppenbart att allt i grunden är ett. När vi blandar in upplevandet är det dock svårare att att härleda en sådan teori.

Vi kan föreställa oss en upplevelse (eller ett medvetande) som en bubbla i vilken ett perspektiv av rumtiden existerar. Alla sådana bubblor är separerade från varandra. Det är omöjligt för dig att uppleva min bubbla och vice versa. Detta trots att vi rent fysiskt i grunden inte är separerade.

Jo givetvis. Och vågor möter inte heller varandra, ändå är dom samma hav.

Ungefär som det är samma gravitation runt alla planeter är det samma medvetande runt alla hjärnor.

Snöflingor är också unika men är samma is från samma atmosfär.

Som jag ser det är tron på ett universellt medvetandet ett "leap of faith" i stil med tron på Gud. Inget fel med det. Jag brukade också ha den synen. Nu är jag dock inte så säker längre.

Definitionen av medvetandet kan variera. Vetenskapen har inte lyckats förklara det än. Den definition jag använder är i alla fall att medvetande i grunden är synonymt med upplevelse. Där det finns en kontinuerlig upplevelse där finns det också ett jag (eftersom det är samma sak).

Sen håller jag med om att jaget, som många ser det till vardags, är en typ av illusion. Dock har jag svårt att se det som helt icke-existerande. Om det endast finns ett universellt medvetande, så borde det väl även endast finnas en upplevelseström, som innehåller alla perspektiv samtidigt, och inte som nu, många separerade upplevelseströmmar.

Sen kan jag inte med säkerhet veta att andra varelser också upplever världen, men det känns bra att tro på att så är fallet.