Samtyckeslagen -allmän diskussion

Gruppernas beskrivningar av en typisk anmälan liknar i stor utsträckning
det som togs upp 2019. Det handlar om ganska unga människor som inte
känner varandra särskilt väl; oftast har de har de haft en inledande kontakt
på nätet och nu träffas de för en dejt. De kan också ha träffats på en fest
eller på krogen samma kväll. Båda har druckit alkohol. Efter någon form av
frivilligt sex, vill hon inte delta mer, men han struntar i det. Inte sällan har
tjejen valt att anmäla det som hänt efter att hon berättat om det som skett
för en kompis som sagt: ”Men det är ju våldtäkt!”. Några i intervjugruppen
sa så här:
Tinderdejt. Att de träffas för första gången, det blir sex och någon gång under sexet
slutar samtycket. Så skulle jag uttrycka standard.
Sen märker vi ju också att yngre människor anmäler och då är det inte alltid i direkt
anslutning till det utan att man har pratat med väninnor eller kompisar eller skolan
efteråt. ”Ja men ville du ha? Ville du verkligen?” ” Nej, det ville jag inte.” ”Nej, men då var
det en våldtäkt.” Och sen då när man får hjälp att prata om det, då kanske man inser vad
som hänt och känner att man kanske är drabbad.
Mer omfattande förhör efter lagändringarna
Liksom i Brås förra studie lyfter de intervjuade fram att den stora
skillnaden i utredningsarbetet efter lagändringarna är att förhören med
parterna är mycket mer ingående än tidigare. Det gäller både förhören med
målsäganden och den misstänkte:
Det har blivit en jättestor skillnad i vårt sätt att jobba. Vi upplever att man lägger mer
frågeställningar på den misstänkte nu, att den ska förklara sig hur den har uppfattat att
målsäganden vill eller inte vill ha sex. Så var det ju inte riktigt förr.
Och det är inte alltid att vi tycker att det är så tydligt att det är en våldtäkt, även då de har
haft ett förhör. Så vår uppgift blir ju ofta det här detaljerade, nu måste man gå in i så
mycket detaljer. Man måste ta reda på mycket mer saker än vad man behövde förut, för
då var det ganska tydligt våld, hot eller tvång.
Flera lyfter fram att de ingående frågorna kan vara jobbiga för målsäganden
men att de måste ställas:
Vi ställer ju frågor kring så ”när han gjorde så, hur reagerade du då, sa du något, sa han
något, när du sa det hur reagerade han då”, ”nej men jag sa inte så mycket”, ”okej,
visade du på något vis att du inte ville, med kroppen eller så”, ”jag flyttade mig bort eller
jag försökte ta bort honom” och sådär. Jag brukar alltid innan säga att det kan vara så att
man måste ställa utmanande frågor och frågor som kanske kan verka provocerande och
skuldbeläggande för att om det går till åtal, så kommer det samma frågor från
försvarsadvokaten. Det är liksom garanterat.
I den förra studien framkom att det här sättet att förhöra fortfarande var
något nytt för utredarna, och att det krävde en hög kompetens. I denna
studie förmedlar de intervjuade att de har större erfarenhet av den nya
typen av anmälningar, och att de känner sig säkra i sitt arbete – även om
det är svårt:
Man behöver vara lite kreativ i det och försöka hitta andra vägar för att nå bevisning så
att säga. Och man behöver vara väldigt noggrann i förhör, så det är väl det som är
utmaningen då. Men det är också det som gör det intressant.
Det ställer mycket krav på oss utredare helt enkelt. Jag tycker det har gjort det mer
intressant också, att man måste se det ur alla håll och från olika perspektiv.