Citat:
Ursprungligen postat av
Kesolukt
Hur går det för dig? 🙂
Tack snälla!
Det går bra för mig. jag tar varje dag som den är. Har inget sug efter alkohol men är rädd för att utsättas för det. Den största rädslan är väl att jag skulle svika min man men även att jag skulle dö. Jag är väl ganska frisk nu men inte 20 år ung längre och kroppen tolererar mindre.
Grubblar och läser på om narcissism som jag är säker på att min misshandlande mamma led av. Uppväxten med henne som ensamförälder efter att hon lämnar min far för 'grönare ängar' sitter som ett djupt sår. Hon misshandlade och förnedrade och körde även med gaslighting men hon var oerhört proper och moralens högväktare utåt och inför alla andra. Att jag flyttade utomlands var väl min räddning ett tag men hon fick då klorna i en mycket trevlig stackars man som hon utnyttjade och behandlade på samma risiga vis. Han var en normal man, trevlig och utbildad, vänlig till tusen, som hon reducerade till en självmordskandidat. Hon missbrukade också, både alkohol och mediciner och låg för det mesta till sängs. Hon skyllde ofta att detta berodde på mig, men fick ta till andra i min bortvaro, allt beroende på vem hon pratade med. På så sätt fick hon även enorm sympati från vissa medan jag även som yngre fick utstå utskällningar av släkt och hennes vänner för hon 'led' ju så och jag var så 'elak'. Ingen utomstående visste hur hon egentligen betedde sig. Men värst utsatt var jag och jag hade ingen att berätta det för. Jag har tassat på tå hela mitt liv.
Att ha varit fast i hennes klor utan att kunna göra något har definitivt bidragit till att jag har missbrukat alkohol dagligen. Sådan stor mängd också att jag helst bara ville glömma och sova.
Ja, man kan ha sina orsaker. Förlåt mig denna 'roman' om hur det står/stod till med mig. Som ni alla ser här har jag väl ett behov av att få berätta.
Men -- Hur känner du dig? Går det något sånär OK? Har följt dig en del.