Kapitalismen förstör tradition så varför försvarar konservativa den?

Tycker att det är en intressant fråga. Konservativa borde förespråka ett statiskt feodalt samhälle.

Att du nu övergår till ad hominem och stilövningar snarare än att bemöta sakargument bekräftar väl tyvärr min tidigare poäng: att du hellre karikerar än analyserar.

Jag är fortfarande intresserad av en diskussion om hur kapitalismens villkor förändrats, för att klargöra var du egentligen står - men då krävs det mer än överslätande raljans och förolämpningar.

Din sista mening signalerar att du vet att du ballat ur.

Vad bemöter du själv? Vilken ideologisk precision har du när du kallar Marx liberal? Vilket tilltal har du själ?

Marx liberal? Du verkar läsa med näsan istället för ögonen. Jag sa att kapitalismen förändrats - inte att Marx startade Timbro.

Du duckar fortfarande sakfrågan och ägnar dig åt etikettpill. Är det så svårt att erkänna att världen förändrats - eller är det tryggare att sitta kvar i 90-talet med din gamla liberalpatina och låtsas att du fortfarande har tolkningsföreträde?

Poängen var att grekland överlevde 500 år av muslimsk ottomansk ockupation, tror att alla nationalister föredrar svensk styrd kommunism framför att styras av turkiska mästare?

Jag är emot kommunism såklart, poängen är att kommunism är mindre förödande för en nations överlevande på många sätt än kosmopolitisk kapitalism. Det beror till stor grad på att allt står stiol i kommunistiska länder, regimerna vill inte riskera att ta in folk från andra kulturer som kan orsaka oreda därutöver. Finns inga storföretag som behöver agera lobbyister för lönedumpning genom invandring också.

London och Pariss gator är fyllda med afrikaner och araber medan warsawa idag är fylld med polacker.

Är Helsingfors gator fyllda av negrer och araber? Ja, det kanske de är. Finland slogs mot kommunisterna.

Det här var ett intressant inlägg förresten:

Den etniska identiteten är helt uppenbart inte bara kopplad till pride parader. Föredrar att bo i Södermalm därmed med massa svenska pridebögar eller hetero bögwannabes än i Riyadh (för att ta arabisk land med liknande ekonomisk standard).

Jag har inte sagt att enbart kommunism kan säkerställa bevarandet av etniska identiteten. Hela Östasien har sin egen form av nationalistiska liberalism med fokus på kontinuerlig etnisk harmoni. Att de har prideparader i Sydkorea men inte i Kina ser jag inte som en stor fucking deal. Båda länderna misslyckas få barn vilket är ett större problem.

Jag har en nationell perspektiv som sträcker sig hundratals år. Om 300 år så kanske Sydkorea har förbjudit prideparader men alla är fortfarande koreaner. Sverige om 300 år kommer däremot vara oigenkännligt oavsett ifall vi har prideparader eller inte.

Polen gick igenom 50 år av kommunism och 200 år av ockupation av olika länder men det är fortfarande Polen oavsett vad deras förfäder gick igenom och hur mycket ryska imperiet försökte russifiera dem.

Visst. Och DDR visar att central styrning faktiskt kan tygla de krafter som kapitalismen annars släpper lösa - krafter som river upp tradition, gränser, gemenskap och andlig förankring.

Kalla kriget var förödande för konservatismen. Av rädsla för kommunismen kastade sig många i armarna på exakt de krafter som mest effektivt undergräver allt vi säger oss vilja bevara.

Vad vi hade behövt var styrningsförmåga som tyglar marknaden - men utan den materialistiska utopin, utan kollektivtvång, och utan avskaffandet av privat egendom som vi såg i Sovjet och DDR. Ett konservativt planerat samhälle hade kunnat förena ordning med kulturell kontinuitet. Felet låg inte i styrning - utan i syftet.

Och angående supermakterna: det var inte Sovjet som valde att permanenta Tysklands delning - det var USA. Bilden av USA som garant för Europas säkerhet är i själva verket en efterhandskonstruktion. Washington har ofta varit en destabiliserande kraft i Europa - särskilt när det gynnat deras globala dominans. Även kärnvapenupptrappningen visar detta: det var USA som först stationerade kärnvapen i norra Turkiet - inom räckhåll för Moskva - långt före Sovjets svar på Kuba.

En intressant sak var ju att Soviet inte var intresserad i att tyskar i DDR skulle sakna nationalistisk stolthet och därmed inte lade fram ett skolsystem som säkerställde evig etnomasochism och skamkänslor åt tyska barn. Barnen lärde sig tvärtom att vara ganska stolta över Tysklands historia, visst var nazismen erkänt att ha varit dåligt, men det var inte ett sådant ältande kring alla deras brott som i Västtyskland.

Idag så ser vi effekten av detta i och med att AFD får dubbelt så många röster i Östtyskland jämfört med Västtyskland.

Folk tänker så pass mycket i svart och vit här att folk misstar när man försöker nyansera deras demonisering av kommunistiska samhällen med att man försvarar kommunism. Det är värt att påpeka att kommunistiska länder hade kvar många konservativa ideal; de var nationalistiska, sexuellt konservativa jämfört med väst, ingen könsförvirring, familjerna höll samman, hade få drogproblem, hade fler barn än Västeuropa, ingen invandring, osv.

Detta kan man påpeka utan att förneka att det var ett hemskt och tråkigt tillvaro och samhället saknade all typ av vitalitet, kulturen stod still av all censur, forskningen gick inte framåt, industrin stannade i tiden, osv.

De mest lyckade länderna i Östeuropa idag (Visigrad främst) har ju burit med sig en hel del konservativa ideal från sin tid som kommunistiska länder och lyckats integrera dessa till en mer dynamisk kapitalistisk marsch framåt (med mer fokus på nationens intressen än i Väst).

En ofta förbisedd aspekt är hur USA:s strategiska världsbild under kalla kriget byggde på en förenklad - och i praktiken felaktig - premiss: att all kommunism i världen var uttryck för en och samma samordnade konspiration styrd från Moskva.

Detta antagande drev en lång rad interventioner - från Iran (1953) och Guatemala (1954) till Chile (1973), Angola, Vietnam och Kambodja - där man var involverade i "regimbyten" inte för att de var sovjetlojala, utan för att de avvek från USA:s intressen (och vad de såg som sina intressen) och samtidigt var vänsterlutande. Nationalism, sociala reformer, valutakontroller, protektionism - allt detta stämplades reflexmässigt som "kommunism" och därmed som ett hot mot "den fria världen".

Särskilt ironiskt blir det om man ser till Stalins agerande efter kriget. Han var inte längre intresserad av att exportera revolution. Tvärtom var hans fokus att säkra Sovjetunionens gränser, konsolidera makten i östblocket - och, vilket är centralt, förhindra att ett USA-allierat Tyskland uppstod vid Sovjets västgräns. Stalin var öppen för ett odelat, neutralt Tyskland - inte av välvilja, utan av strategiskt hänsyn: det möjliggjorde fortsatt inflytande och tillgång till tysk industri som krigsskadestånd. Ruhr, Hamburg och Bayern låg i väst - en delning skulle göra Östtyskland till ett ekonomiskt sänke.

Det var USA som drev igenom delningen - först genom Marshallplanen (där Sovjet och dess satelliter uteslöts), sedan genom införandet av D-marken i väst, vilket underminerade all gemensam zonförvaltning. Detta följdes av att NATO bildades innan Warszawapakten ens existerade. Washingtons mål var tydligt: att binda upp Västeuropa i ett ekonomiskt och militärt block under amerikansk överhöghet.

Konsekvensen blev att även konservativa blev ideologiskt fjättrade vid en världsbild där varje avvikelse från liberal kapitalism betraktades som fiende. Strategisk suveränitet ersattes av reflexmässig atlantism - ett beroende som kvarstår än idag.

Sovjet var brutalt inom sin intressesfär - men var i grunden en landmakt i Eurasien. USA, som sjömakt med globala ambitioner, hade helt andra möjligheter - och en helt annan vilja - att expandera sin maktsfär. Det är därför USA:s roll som "garant för Europas säkerhet" bör granskas med långt större skepticism än vad kalla krigets efterkonstruktioner tillåter.

Halloj Endevil.

Jag tänkte tidigare som du. Men ju mer jag har undersökt det, desto tydligare ser jag att det inte stämmer. Eftersom jag söker sanning och ser det som helt nödvändigt att vi gör motstånd mot förstörelsen av vårt folk och vår gemenskap, måste vi vara både realistiska och ärliga.

Marxismen är kritisk mot vissa traditioner, men inte för att förstöra dem i sig. Den angriper de traditioner som bevarar klassamhälle, förtryck och ägandemakt.

Men den är inte en fiende till gemenskap, familj, andlighet eller mänsklig förankring. Tvärtom. Den vill återställa det som kapitalismen har slitit sönder. Sociala band, mening, balans.

Det är det jag har fått upp ögonen för. Och det är ju just äkta folkgemenskap, starka familjeband och andlighet som personer som du och jag egentligen längtar efter, eller hur?

Men det går inte att återställa i en marknadsekonomi som den vi har idag, där marknaden styr det sociala livet. Det gör att vi alla blir till varor. Det är det Marx menar när han talar om varufetischism.

"Konservatismen har aldrig värnat kapitalismen"
Det är historiskt fel. Konservativa har i praktiken alltid försvarat kapitalägande, hierarki och privat egendom. I varje avgörande konflikt har de ställt sig på marknadens sida när dess makt hotats. De må klaga på globalism eller finanskapital, men de rör aldrig ägandets kärna.

"Marxismen är ett slavsamhälle där alla blir statens undersåtar"
Det är kallakrigsretorik. Marxismen bygger på att arbetarna själva ska kontrollera produktionen. Inte att en elit ska styra dem. Att vissa regimer har perverterat idén betyder inte att idén i sig är fel.

"Radikalkonservatismen värnar tradition och arv"
Kanske på ytan. Men så länge den inte utmanar marknadens logik, så bevarar den bara dekoren. Inte strukturen. Kapitalismen fortsätter att slita sönder det den säger sig skydda.

Vad du (av outgrundlig anledning) inte synes ha "fått upp ögonen för" är att praktisk tillämpning av den marxistiska läran, historien igenom, ENDAST lett till en någorlunda jämnt fördelad misär (den socialistiska politiska eliten givetvis undantagen) i "real-socialistiska" stater där totalitära regimer sett sig "nödgade" att med våld och mord förhindra att arbetarna "röstar med fötterna" genom att fly från "arbetarparadisen". "Arbetarna" tillåts ALDRIG "kontrollera produktionen". "Proletariates diktatur" permanentas alltid. Det "klasslösa samhället" uppstår aldrig.

"Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results." Albert Einstein.