Citat:
Ursprungligen postat av
PerversPolitiker
Det handlar om att få tyst på "oljudet" i huvudet. Att bromsa alla tankar. Men också att döva smärtan av att leva i ensamhet. Jag har nu gjort förändringar i mitt liv som hjälper med båda sakerna och jag har inte hunnit så långt ännu och jag tror att jag kommer att hamna rätt till slut. Men fyllan kommer jag alltid att sakna. Men lite saknad har ingen dött av. ;-)
Samma som för mig då gällande kakafonin i skallen, det eviga malandet. Att dricka sig packad var ju en utmärkt medicin för det, tyvärr.
Nej, jag kan också sakna känslan (även om det går längre mellan varven nu). Men det är helt enkelt inte värt priset, det blir ju alltid en nettoförlust i slutändan för de av oss som en gång fastnat i träsket.
Och jag måste ändå säga att jag numera känner mer glädje i vardagen än innan, så även om den euforiska känslan under ruset inte längre är tillgänglig så blir jag mycket gladare för småsaker än innan.
Att bara sitta i solen och njuta av upplevelsen, utan att tänka på något alls, kan vara ren magi. Eller bara stirra upp på himlen en stjärnklar natt. Låter "corny" men jag är glad för det ändå.