Tora-san, His Tender Love (男はつらいよ フーテンの寅, Otoko wa tsurai yo: fūten no Tora) (🇯🇵 Japan, 1970)
Regi: Morisaki Azuma (森崎東)
Tora-san börjar bli till åren, men är fortfarande ungkarl. Därför försöker familjen arrangera ett äktenskap, men det visar sig att Tora-san redan är bekant med bruden sedan tidigare. Dessutom är hon gravid, varför planen går om intet. Tora-san ordnar i vart fall en annan snubbe åt bruden, fixare som han är.
Därefter beger han sig av för nya äventyr, och kärar än en gång ned sig i en högklassig pingla. Men som alltid är hon redan upptagen, och som alltid blir Tora-san rejält besviken när sanningen uppdagas. Honto ni baka desu yo!
🔷 Den tredje filmen om Tora-san, men denna gång inte i regi av Yamada.
Welcome to New York regisserad av Abel Ferrara, 2014.
Baserad på en verklig skandal ser vi chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, fast i filmen heter han herr Devereaux och är chef för Världsbanken. Det är många som förväxlar de båda. Det gör ingenting, för de lyder under samma Herrars politik.
Devereaux är en pervers kvinnokarl som festar med sprit och droger och deltar i gangbangs. Nu befinner han sig i New York för sina vanliga finansmöten och orgiefester.
Tillbaka på sitt hotellrum försöker Devereaux efterfesta på egen hand genom att våldta hotellets hushållerska, en svart afrikanska (i Sverige klassat som en faktisk, genomförd våldtäkt). Han tycker att han har rätt att ta för sig av henne, i kraft av sin persons betydelse: "Vet du vem jag är..?”
En väninna till mig fick höra samma sak av Harrison Ford på en fest i Beverly Hills, en gång. Tack och lov var Ford för berusad för att säga mycket mer, istället ramlade han ned en kort bit i en trappa utan att bli skadad.
I alla fall: oväntat polisanmäler städerskan maktpampen Devereaux.
Devereaux grips av polis vilket också påverkar livet för hans fru Simone spelad av fransyskan Jacqueline Bisset. I verkligheten hette hustrun Anne Sinclair, och i filmen ser vi henne i funktionen som fund-raiser och finansiär av projekt viktiga för Israel.
I filmen är den porträtterade ledaren för Internationella valutafonden (eller alltså Världsbanken) naturligtvis inte jude utan fransman, spelad av den franska gojen Gérard Depardieu. I verkligheten tillsattes Strauss-Kahn som chef för IMF av den dåvarande presidenten i Frankrike, juden Nicolas Sarkozy.
Det är förstås inte orealistiskt att karaktären i filmen är en fransman men säkert har man mörkat verkligheten lite för att inte berätta hela sanningen, vilket annars hade gjort Welcome to New York till en antisemitisk film.
Man får såklart ändra lite i en film om en nutidshändelse. Felet med den här filmen är istället, tycker jag, att den är för apolitisk. Den handlar om en äcklig gubbes perversa sinne och hans brott gentemot en oskyldig kvinna, och om de rättsliga och familjemässiga konsekvenserna av detta brott. Detta minskar filmens värde eftersom det utspelar sig på individnivå.
Vi leds också att börja tycka synd om det stackars über-rika äcklet på grund av
hans trasiga inre som efterhand berättas alltmer ingående, och för att poliserna i New York i och runt häktet beter sig som sadister som hånar, hotar och trakasserar honom, vilket verkar vara deras rutin mot alla misstänkta gripna.
Samtidigt slipper han sitta i fängelse innan rättegång, istället sätts han i husarrest i ett lyxigt trevåningshus i Tribeca i New York, värdigt en Nelson Mandela-husarrest, som kostar 60 000 dollar i månaden att hyra och som hans fru hyr åt honom. Det är samma hus och till samma kostnad som Dominique Strauss-Kahns verkliga fru Anne Sinclair hyrde åt honom för ändamålet 2011. Detta medan de fängslade svarta afrikaner och latinos som Devereaux först delar cell med inte har en chans till något liknande bekvämt arrangemang.
Jag hade velat se en film som använder dessa personliga tragedier för att ifrågasätta de globala maktstrukturerna och de människor som sitter på denna makt, och vilka effekter det har på världens befolkningar att svin utan god moral styr över oss med samma hänsynslöshet som Devereaux behandlar städerskan på hotellet i New York. Säkert finns denna kritik implicit i filmen, men man måste själv frammana den känslan.
Ändå vill jag också kritisera en del kritiker jag har läst nu, som tyckte att sexscenerna mellan bankchefen och bankens kotteri av glädjeflickor som står honom och hans vänner till tjänst, är för våldsamma. För mig känns det som om dessa kritiker hade velat se läckra sexscener att bli kåta av. Men det är inte scenernas funktion. Meningen är förstås att man ska få en inblick i hur illa en maktmänniska behandlar alla människor, inklusive dem som är med på noterna och får betalt för det.
Gérard Depardieu visar igen att han fantastiskt bra skådespelare.
Tora-san’s Grand Scheme (新・男はつらいよ, Shin · otoko wa tsurai yo) (🇯🇵 Japan, 1970)
Regi: Kobayashi Shun’ichi (小林俊一)
Tora-san är i Nagoya och spelar på hästar. Oförhappandes vinner han om och om igen, sammanlagt en kvarts mille i dagens penningvärde, och återvänder till Tokyo med taxi till familjen, där han skryter om sina bravader och erbjuder farbror och faster att åka på resa till Hawaii.
Dessvärre förskingrar reseagenten hans pengar, varför resan inte blir av. För att inte förlora ansiktet måste man hålla sig gömda i fyra dagar, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det går åt fanders.
Senare blir han varse att hans rum hos familjen har hyrts ut till en ung dam, som han givetvis faller för som en kägla. Men kärleken är helt enkelt inte ämnad för Tora-san.
🔷 Den fjärde filmen om Tora-san. Så enastående bra. En tid som har alldeles har gått förlorad, men som ändå är så nära.
Shootfighter: Fight to the Death 1993 är en film som följer historien om Ruben och Nick. De dras in i en underjordisk kampsportstävling där reglerna är obefintliga och döden lurar runt hörnet. Filmen är underhållande med sina intensiva fightscener och den klassiska "underdog"-historien. Men det som fick mig att skratta var de överdrivna ljudeffekterna när slagen träffade – de kändes mer som något ur en tecknad serie än en allvarlig actionfilm.
Jag såg också Batman Forever för ett tag sen.
Håller med om att den inte är jättebra.
Störde mig en del på Jim Carreys överspelande också.
La du märke till att Drew Barrymore spelar den ena av dom där två kvinnorna Two-Face har runt sig?
Hon är söt där iaf.
Ja, riktigt fin var hon!
Jag har förövrigt hört att Tommy Lee Jones och Jim Carrey inte tyckte om varandra under inspelningen. Det kanske är dels det jag känner av under filmen, deras samspel funkar inte.
Tora-san drömmer om sin farbrors död och tolkar det som ett järtecken. För säkerhets skull ringer han faster, men hon väljer att spela honom ett spratt genom att instämma i att farbrors tid är kommen. Tora-san skyndar hem, bara för att bli utskrattad. Samtidigt har han anställt en omfattande verksamhet med präst och begravningsfirma.
Temat på döden fortsätter då Tora-sans hjälpreda i Sapporo har en forna yakuzaboss som ligger för döden. Dennes sista önskan är att få se sin son, och det faller på Tora-san att agera. Emellertid avlider bossen snart, och Tora-san har fått sig en tankeställare om livets mening och mål.
Syster Sakura-chan övertalar honom att bli en ärlig och rättskaffens man som arbetar hederligt, och han finner efter många misslyckade försök jobb som kock i ett tofuhak. Men än en gång ställer kärleken till det för honom.
🔷 Den femte filmen om Tora-san följer tidigare tradition, men med en smula mer djup.
I framtiden har mänskliga kroppen börjat utveckla sig och samhället likaså. Sånt vi gör idag når nya höjder som är högst tveksamma. I allt detta lever två konstnärer som ställs inför nya frågor.
Flummig beskrivning? Det är en rätt flummig film. David Cronenberg och Viggo Mortensen samarbetar än en gång och detta är ett stort kliv åt annat än tidigare filmer. Mer sci-fi och kritik mot samhället. Allt är kryptiskt till en start, men framtiden som allt utspelar sig i berättar snart vad som händer. En del saker kunde dock förklarats mer och bättre.
Handlingen i stort lämnar att önska, men filmen sätter igång en del i huvudet. Vad är rätt? Vad är fel? Hur långt ska vissa saker i samhället få gå? Ska även poängtera att filmen är rätt äcklig. Är man känslig för blod och operationsscener är detta inget för dig. Inte ens helt nakna kvinnor lyckas bli sexiga i denna kontext.
Märkte nu också att Howard Shore (kompositören till Lord of the Rings-trilogin) även gjort musiken till samtliga David och Viggo Mortensens samarbeten. Musiken här passar.
IMDB laddar på mig 5,8 / 10. Det känns ändå rätt. Flummig, grotesk och intressant.
Aspiranter samlas för fem dagars torrfasta utanför Shaolintemplet, och bara de som härdar ut kan accepteras som studenter. Samtidigt vet munkarna att Qing-dynastin vill krossa templet och dess tradition, varför man lättar på reglerna och släpper in lärlingar utan prövning. Man har dock en förrädare i de egna leden. Man kanske inte kan rädda templet, men väl traditionen.
🔷 En prequel till Five Shaolin Masters (1974) och grund för efterföljande filmer i Shaolin-serien. Hao gongfu.
I framtiden har mänskliga kroppen börjat utveckla sig och samhället likaså. Sånt vi gör idag når nya höjder som är högst tveksamma. I allt detta lever två konstnärer som ställs inför nya frågor.
Flummig beskrivning? Det är en rätt flummig film. David Cronenberg och Viggo Mortensen samarbetar än en gång och detta är ett stort kliv åt annat än tidigare filmer. Mer sci-fi och kritik mot samhället. Allt är kryptiskt till en start, men framtiden som allt utspelar sig i berättar snart vad som händer. En del saker kunde dock förklarats mer och bättre.
Handlingen i stort lämnar att önska, men filmen sätter igång en del i huvudet. Vad är rätt? Vad är fel? Hur långt ska vissa saker i samhället få gå? Ska även poängtera att filmen är rätt äcklig. Är man känslig för blod och operationsscener är detta inget för dig. Inte ens helt nakna kvinnor lyckas bli sexiga i denna kontext.
Märkte nu också att Howard Shore (kompositören till Lord of the Rings-trilogin) även gjort musiken till samtliga David och Viggo Mortensens samarbeten. Musiken här passar.
IMDB laddar på mig 5,8 / 10. Det känns ändå rätt. Flummig, grotesk och intressant.
Det låter som om den inte har någonting med David Cronenbergs första färgfilm Crimes of the Future (stumfilm+berättarröst) att göra. Den handlade om en framtid där inga kvinnor finns och männen är tvungna att utveckla sina egna kvinnliga sidor för utan kvinnlighet kan man inte bli en hel man/människa.
Det låter som om den inte har någonting med David Cronenbergs första färgfilm Crimes of the Future (stumfilm+berättarröst) att göra. Den handlade om en framtid där inga kvinnor finns och männen är tvungna att utveckla sina egna kvinnliga sidor för utan kvinnlighet kan man inte bli en hel man/människa.
Utöver namnen och att båda handlar om framtiden verkar de ha väldigt lite gemensamt. I denna framtid finns definitivt kvinnor. Det handlar mer om människans märkligt starka behov av konst och underhållning samt hur man ser på utvecklingen av människan som art. Vid något tillfälle kommer kanske människan vi känner till idag vara annorlunda. Kommer det bara godkännas eller kommer det anses som något negativt?
Vi får följa tre olika individer som råkar ut för en rad hemska saker. Delar av dessa tre liv får vi följa i en icke-linjär ordning.
Filmen är bra rörig via design. Att följa tre olika öden via korta scener och ifrån olika tidslinjer. Är det endast något konstnärligt pussel eller finns det någon faktiskt handling? Lite både och. Man kan fråga sig om allt verkligen behövs och om strukturen kunde varit bättre. Sean Penn, Naomi Watts och Benicio Del Toro gör samtliga tre bra roller. Nyckelscenerna är välspelade och hjälper till att bygga allt samman.
Jag blev berörd av denna film och den är rätt emotionell. Den håller hjärnan igång om vad som sker. Inte direkt någon film som kräver bio eller större sällskap. En film bäst sedd ensam skulle jag tro.
Av de filmer jag sett med Sean Penn (fler än med Watts eller Del Toro) hamnar denna i högen för att rekommendera till andra.
Vi får följa tre olika individer som råkar ut för en rad hemska saker. Delar av dessa tre liv får vi följa i en icke-linjär ordning.
Filmen är bra rörig via design. Att följa tre olika öden via korta scener och ifrån olika tidslinjer. Är det endast något konstnärligt pussel eller finns det någon faktiskt handling? Lite både och. Man kan fråga sig om allt verkligen behövs och om strukturen kunde varit bättre. Sean Penn, Naomi Watts och Benicio Del Toro gör samtliga tre bra roller. Nyckelscenerna är välspelade och hjälper till att bygga allt samman.
Jag blev berörd av denna film och den är rätt emotionell. Den håller hjärnan igång om vad som sker. Inte direkt någon film som kräver bio eller större sällskap. En film bäst sedd ensam skulle jag tro.
Av de filmer jag sett med Sean Penn (fler än med Watts eller Del Toro) hamnar denna i högen för att rekommendera till andra.
Är det den där filmen vars titel anspelar på att
någon forskare felaktigt uppmätte själens vikt till 21 gram, eftersom man blev 21 gram lättare i dödsögonblicket (viktminskningen lär istället bero på att mer koldioxid-luft lämnar lungorna än under andning i levande tillstånd)?
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
