Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det påminner mig om en text av Adam Cwejman som jag tänkte kommentera för några veckor sedan: Varför vill de krossa just sionismen?

Att jag inte gjorde det då berodde inte på att den bara var marginellt intressant, utan tvärtom på att den kändes som en värdig slutpunkt på en av trådens längsta berättelser. Det är så många cirklar som sluts att det förtjänar mer än en snorkig kommentar kring skamlös förljugenhet som stereotyp. Ytterst kan det handla om att Adam inte är fri i Kantiansk mening, fri att agera efter förnuftets universella diktat; han är underkastad det partikulära, kontingenta, hypotetiska imperativet att alltid, alltid, alltid ha en förutfattad mening. Han är en icke-spelbar karaktär, determinerad i varje slutsats; bortom ett rationellt samtal annat än som sken.

Alltså: texten är en skamlös travesti på "ett folk som alla andra" - fast det visar sig att det är den judiska nationalismen som blir orättvist särbehandlad! Ni vet kopplingarna som jag gjort mellan klassisk Versailles-nationalism, folkens legitima suveränitet och demokratiska självstyre, i motsats till de mångkulturella imperierna odemokrati? Allt finns här, normaliserat som något allmänt accepterat som nu förvägras just judar:


Den goda, normala, folkrättsbaserade och demokratiska nationalismen, ni vet. Den som vi Popper-liberaler hela tiden vurmat så för! Men som Greta Thunberg nu försöker råna oss judar på, av någon suspekt anledning:


Ja, vad är det som gör just sionismen unik bland alla dessa nationalismer, både europeiska och utomeuropeiska? Kan det vara det faktum att värre beteende än det som gjorde Sydafrika och Serbien till föremål för sanktioner och bombningar, inte bara tamt accepteras av väst, utan betalas av amerikanska skattebetalare? Kan det vara att den uppenbara judiska makt över "våra" politiker som möjliggör Gaza, saknar motsvarighet hos någon annan för av nationalism? Kan det vara normalt funtad allmänmänsklig skräck inför pågående masslakt och svält?

Givetvis inte! Istället står svaret att finna i Sovjetunionen - där "sionist" var kodord:


Låt oss glömma Solsjenitsyn och Holodomor, Beria och Churchills uppfattning om vilka som låg bakom det kommunistiska maktövertagandet. Att Adams uttryck "bolsjevikisk antisemitism" är historierevisionism eftersom "antisemitism" var specifikt förbjudet i Sovjetunionen, däribland påtalanden som Solsjenitsyns att en majoritet av styrande bolsjeviker var just judar. Den reviderade sanningen att sovjetiska judar var särskilt utpekade offer för antinationalism, appliceras på dagens judar, vilka ju förstås inte har något att göra med att europeisk nationalism anklagas för rasism och kolonialism.

Adam skiftar nu fårskinn och approprierar den universella, historiska nationalism som SD varit för historie- och principlösa att göra till sin; fortfarande är ju både palestinsk och svensk folkrätt exkluderade från "etnonationalismens", med andra ord klassisk nationalism baserad på annat än "sund medborgarpatriotism".

En autentisk, universell nationalism har ju det Kantianskt kategoriska imperativet att erkänna alla folks lika folkrätt, inte bara instrumentellt sofistiskt appellera på de principer som det för tillfället passar den egna ingruppens särintresse att tro på. Adam är alltid "liberal" eller "nationalist" eller "utilitarist" med ett negerande prefix på samma sätt som "judeo-kristen" betyder att alla INTE är Guds barn, vilka aldrig får reduceras till medel utan har en värdighet som mål i sig själva.

För att förstå och ha någon förnuftsbaserad, uppfordrande moral så krävs det alltså en frihet som Adam nog saknar; friheten att respektera andras intressen även när de inte tjänar det egna. Därmed är han sin egen paradox när han efterlyser en "sund medborgarpatriotism" som kittet i en ny, framväxande samhällssolidaritet. För detta krävs en autentisk dialog mellan parter som respekterar varandras universella rättigheter och är öppna för att sätta det allmänna över det särskilda.

Adam saknar friheten att vara förpliktigad till förnuftsstyrda principer; han är fast i en lägre form tribalistisk rationalism. Han kan inte se det moraliskt orimliga i att döda 210 palestinier för att rädda fyra israeler eller att sätta allt ljus på etniskt hat mot judar i Sverige och därmed lägga etniskt hat mot svenskar i skugga. I hans världsbild är det obegripligt att reagera mot det som sker i Gaza utifrån tankar om att judar inte är mer värda att leva eller ha en nationalstat; det måste bero på hjärntvätt från Stalin eller Hitler eller Greta Thunberg att känna avsmak för det som objektivt är en skurkstat, om allt inte är relativt.

Arpis position är alltså att det är tillåtet att vara agnostisk till en "elit-agenda" bakom folkutbytet, men "regelrätt nazism" att t ex påtala det uppenbara faktum att en sionistisk agenda har påverkat svensk demografi genom migrationsvågor från neocon-krig mot Israels rivaler?

Det är förvisso hans uppgift som grindvakt, men ett exempel på det jag skrev om den "icke-nazistiska högerns" nyfunna "naivitet". Om man inte vill/kan/får förstå att krigen i Mellanöstern är bra för Israel men dåliga för Sverige, är det ju svårt att kritisera "naivitet" kring invandringens konsekvenser.

Samma sak med NATO; givetvis är det mycket dåligt för Sverige att ge upp territoriell suveränitet till ett imperium på dekis och göra oss till primärt kärnvapenmål - men det är det politiska priset för att "få inflytande". Med den logiken bör alla knapptryckande invandringsvurmare få ansvarsfrihet för sitt svek mot Sverige: vad kunde de gjort annorlunda?

Det här ser ut som en motsägelse i ditt resonemang.

Om den israeliska regeringen enl. dig inte bör värdesätta sina medborgare mycket mer än icke-medborgare - det är enl. dig "orimligt" rädda 4 judar, som hålls som gisslan av Hamas, om detta medför 210 döda palestinier - varför skulle då någon regering alls (t.ex. den svenska) värdesätta sina medborgare mycket mer än hugade migranter (icke-medborgare)?

Det du gillande (om jag tolkar dig rätt) beskriver som "friheten att respektera andras intressen även när de inte tjänar det egna" (landets/medborgarnas intresse) torde vara fundamentet för de invandringsansvariga partiernas världsunika migrationspolitik.

Arpis position är, att folkutbyte åsyftar, att den tidigare befolkningen reduceras till en minoritet i Sverige - vilket beläggs av SCB:s (inkl Tobias Hübinettes) statistik över befolkningsutvecklingen.

Att man fortsätter med politiken beror helt enkelt på att man sett till helheten inte tycker att folkutbytet är nåt dåligt. Fortsatt massinvandring är fortfarande överordnat allt annat. Dess effekter är oundvikliga och kan bara åtgärdas isolerat.

Och det är ju ingen diktator som bestämt att folkutbytet ska ske. Ingen har haft det som mål, skulle jag säga.

Man har av andra skäl, som behov av arbetskraft och människors upplevda behov av en fristad, mer eller mindre öppet diskuterat och sedan lagstiftat och utarbetat en praxis, för att tillgodose de olika behoven.

Folkutbytet är inte målet, men det accepteras som en effekt.

Jag själv tror inte att det är fruktbart att försöka hitta nån grundbult i invandringspolitiken. Politiken utgörs av ett lapptäcke av idéer, åsikter, direkta och reaktiva åtgärder, och en skvätt kompromisser.

Det kan vara kul att försöka bena ut hela röran, och det är lockande att hitta en enda sak som blottlägger alltihop, till exempel att en enig elit rör sig i kulisserna där de drar i alla trådar och som infernaliskt slutmål har att förinta västvärlden, och visst, så kan det ju vara, enskilda individer hatar oss definitivt, men jag har aldrig sett nåt sånt.

Det jag har sett är en massa olika viljor, ett evigt schackrande och snackande fram och tillbaka i korridorerna, kompromisser, tjänster och gentjänster, särintressen med tillfälligt stort inflytande, idealister som tror på godhet, karriärister som inte tvekar att sälja sin mormor för att komma sig upp, och folk som helt skiter i invandringsfrågan och därför går med på vad som helst för att få just sina intressen tillgodosedda.

Vidare har från tid till annan övergripande beslut fattats i enskilda situationer, som när alla bosnier på ett bräde fick uppehållstillstånd, eller när alla som sa att de var från Syrien fick detsamma. Samma sak var det 1973 med chilenarna som kom och några år senare med assyrier/syrianerIna. Ingen i beslutsfattande ställning satt och tänkte, att nu jävlar ska jag få till ett folkutbyte i Sverige.

Dessa enskilda besluts effekter, som till exempel omfattande anhöriginvandring och den därpå följande demografiska förändringen, ansågs inte vara skäl nog att avstå från besluten, om det ens beaktades. Målet för dessa beslut var att hjälpa människor som upplevdes behöva hjälp, inte ett folkutbyte.

Så klart finns det bärande idéer bakom invandringspolitiken, men min uppfattning är att folkutbytet inte är en av dem. Det har blivit ett folkutbyte, men det var inte den uttalade avsikten, eller ens nåt de flesta ens tänkte på mer än kanske, kanske i förbifarten.

Dessutom anser ju många att det är nåt bra, det blir ju bland annat automatiskt mångkultur av det. Och många förstår helt ärligt inte problemet, vilket också är en faktor att ta hänsyn till.

Allt gott.

Att ha en internaliserad tro på universella sanningar, är inte samma sak som svaghet utan kan tvärtom utgöra en konkurrensfördel som inte minst europeiska folks framgångar är exempel på.

Det är skillnad mellan nationalism som universell princip och tribalism som tvångsbeteende. Det förstnämnda är förpliktigande (det krävs att man inte bara tillerkänner det egna folket folkrätt för att det ska vara en moralisk princip), det sistnämnda påbjuder bara ett anständigt beteende när situationen instrumentellt kräver det. Internaliserad anständighet eller gränslös roffarmentalitet.

Man kan som svensk klaga på att vi görs urava i vårt eget land samtidigt som man hejar på israelisk folkfördrivning av palestinier, men då handlar det ju inte om några principer kring folkrätt. Om svenskar har folkrätt har palestinier det (och vice versa, något Palestina-vänner inte respekterar) och om det är oproblematiskt att ta palestinsk mark, är det oproblematiskt att ta svensk.

Du tror inte på några universella sanningar och plikter? Att tortyr och folkmord är fel, t ex?

Det ironiska är ju att Arpi själv deltar i en konspiration just nu. Hans sionism är inte skild från organiserad, planerad agenda att bekriga Israels rivaler. Det finns organisationer som AIPAC, det finns israeliska "trollfabriker", det finns nätverk och think tanks och skrifter och planer och avsikter som diskuterats både öppet och sub rosa.

Är han själv med på högsta nivå? Nej, kanske inte ens som annat än uppmuntrad påverkansagent. Men han är del av en koordinerad agenda som redan haft förödande konsekvenser för Europa och är en förlustaffär för USA.

Det här var inte något svar på, att det du gillande beskriver som "friheten att respektera andras intressen även när de inte tjänar det egna [landets/medborgarnas intresse]" torde vara själva fundamentet för de invandringsansvariga partiernas världsunika migrationspolitik.

Alternativen som ges är att roffa allt man kommer undan med eller att ge bort allt man har? Är det så du navigerar livet? Då är du jobbig att ha att göra med och har det antagligen ganska jobbigt själv eftersom din omgivning antingen utnyttjar dig eller inte vill ha med dig att göra.

Skolboksexemplet är ju att lämna tillbaka shoppingvagnen eller sopsortera; fastän man inte måste har man en internaliserad känsla av att man bör. Givetvis kan man säga att svenska folket hade varit svårare att utnyttja utan sådana pliktkänslor - men också mer osympatiskt och rentav osvenskt.

Hyggligheten är ett omistligt svenskt egenvärde. I det ingår att se det orimliga i Israels behandling av palestinierna, men också se det oanständiga i judiska debattörers brist på omsorg om svenskar. Hyggligheten omfattar nämligen en själv och de egna. Ingen enda aspekt av invandringen har drivits av förnuftig hygglighet.

Att svenskar är hyggliga pliktmänniskor upphör att vara en nackdel när vi återvinner insikten att andra inte är det. Det har varit en av trådens längst pågående berättelser att Adam inte verkar besväras av pliktkänslor mot det svenska folk som tog emot hans familj. Pliktkänslor som för tydlighetens skull per definition kan komma att innebära nackdelar eller uppoffringar.

Du svarar inte riktigt på, hur du förenar ditt ogillande av de invandringsansvariga partiernas världsunika migrationspolitik med ditt hyllande av "friheten att respektera andras intressen även när de inte tjänar det egna [landets/medborgarnas intresse]".

Det senare torde ju vara fundamentet för de invandringsansvariga partiernas världsunika migrationspolitik. De invandringsansvariga partierna tar sig friheten att respektera (LÄS prioritera) migranters intresse, trots att det inte tjänar det egna landets/medborgarnas intresse.

Friheten att inte alltid agera egenintresserat på andras bekostnad, är förnuftsbaserad. När har svensk invandringspolitik baserats på förnuft? Om målet hade varit att hjälpa medmänniskor, hade den hjälpen sällan skett i Sverige, om den varit förnuftig. Det innebär inte att uppoffringar för att hjälpa andra faktiskt kan vara rätt.

Att ta emot migranter i Europa har inget med förnuft att göra, ens för den som prioriterar andra än den egna befolkningen - vilket heller inte är förnuftigt.

Poängen du försöker göra är att det är förnuftigt av Israel/judar att värdera sin ingrupps säkerhet oändligt mycket högre än andra. Stämmer det? Vad händer om man universaliserar "varje individ i vår ingrupp är oändligt mycket mer värd än varje individ i utgruppen" till att gälla alla utgrupper? Om alla tar sig rätten att döda t ex 50 ggr fler i utgruppen för varje person i ingruppen - gör det ingruppen tryggare?

Är Israels övervåldsdoktrin och krav på absolut hegemoni över grannländerna förnuftig, ens för den som bara bryr sig om israeliska liv?

Israel har samma inställning till Hamas, som västvärlden hade till IS. Det diskuterades över huvud taget inte, om ansträngningarna att utrota IS var förnuftiga eller hur många civila som strök med.