__________________
Senast redigerad av Sam.Spade 2022-10-16 kl. 17:25.
Senast redigerad av Sam.Spade 2022-10-16 kl. 17:25.
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Jag kan tycka att reaktionerna från media och JC är näst intill bisarra, och Fallenkvist inlägg är inte på något vis olämpligt (då inlägget skildrar en fiktiv persons moral och person snarare än det judiska folket eller förintelsen). Det påminner lite om när den tidigare så omtyckte Rektor Hamid hade skrivit på sitt flashbackkonto att hans erfarenhet av ett visst östeuropeiskt folk (kan inte erinra mig exakt vilken grupp det rörde sig om) var att de alla var skitstövlar (eller något liknande), samt ett uttalande om en kvinnlig sångerskas byst.
Det blir än mer pinsamt när en yngre judisk kvinna från JC menar att Fallenkvist uttalande bör förstås som relativisering av förintelsen. Är inte detta moralpoliser så vet jag inte vad som är.
Det blir än mer pinsamt när en yngre judisk kvinna från JC menar att Fallenkvist uttalande bör förstås som relativisering av förintelsen. Är inte detta moralpoliser så vet jag inte vad som är.
Anne Frank är inte fiktiv,hon var en verklig person som har gett förintelsen ett ansikte.
Hon var inte sedeslös heller, hon var en normal tonåring.
Jag tror Rebecka ville kommentera det, men gjorde det på ett idiotiskt sätt eftersom Anne Frank är en stark symbol för hur judar jagades för 100 år sedan.
De flesta har vett att släppa rasperspektivet idag.
Hur man kan försvara Hamid är för mig en gåta.
Citat:
Anne Frank är inte fiktiv,hon var en verklig person som har gett förintelsen ett ansikte.
Hon var inte sedeslös heller, hon var en normal tonåring.
Jag tror Rebecka ville kommentera det, men gjorde det på ett idiotiskt sätt eftersom Anne Frank är en stark symbol för hur judar jagades för 100 år sedan.
De flesta har vett att släppa rasperspektivet idag.
Hur man kan försvara Hamid är för mig en gåta.
Hon var inte sedeslös heller, hon var en normal tonåring.
Jag tror Rebecka ville kommentera det, men gjorde det på ett idiotiskt sätt eftersom Anne Frank är en stark symbol för hur judar jagades för 100 år sedan.
De flesta har vett att släppa rasperspektivet idag.
Hur man kan försvara Hamid är för mig en gåta.
Precis. Hon var redan ett problem för SD och hon samt partiet borde strunta i att prata om andra världskriget, judar eller för den delen historia i några veckor framöver. Dom ger endast media mer ammo. Helt onödigt.
Citat:
Annie Frank var en riktig person som orättfärdigt och tragiskt dog i tyfus (se; Wiki) i ett koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hon var 12-15 år när hon skrev sin dagbok. Däremot skall en del ha redigerats bort när den gick till publicering 1947. Det som redigerades bort var elaka kommentarer, oförståeliga meningar, ofullständiga tankar, en del snuskiga skämt samt en del sexuella fantasier och tankar kring sex - det ansågs olämpligt. Det kom ut en ny version 1995 som skall ha inkluderat en del av detta - som jag dock inte har läst. Annie Franks Dagbok är en läsvärd historisk bok - naturligtvis från ett mikroperspektiv. Jag kan tycka att reaktionerna från media och JC är näst intill bisarra, och Fallenkvist inlägg är inte på något vis olämpligt (då inlägget skildrar en fiktiv persons moral och person snarare än det judiska folket eller förintelsen). Det påminner lite om när den tidigare så omtyckte Rektor Hamid hade skrivit på sitt flashbackkonto att hans erfarenhet av ett visst östeuropeiskt folk (kan inte erinra mig exakt vilken grupp det rörde sig om) var att de alla var skitstövlar (eller något liknande), samt ett uttalande om en kvinnlig sångerskas byst. Det blir än mer pinsamt när en yngre judisk kvinna från JC menar att Fallenkvist uttalande bör förstås som relativisering av förintelsen. Är inte detta moralpoliser så vet jag inte vad som är.
Den säger oss något om den lilla judiska människan. Utan tvekan utsattes judar för oförrätter under andra världskriget - för att inte tala om ett systematiskt folkmord i framförallt östra Europa. Jag tycker kommentaren av den där SD-journalisten var ignorant. Nu tittar jag inte på SD-TV men partiet präglas av någon form av oförstående och osympatisk nationalism.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg satt säkert Fallenkvist i soffan läste Twitter och störde sig på Judiska Ungdomsförbundet. Det var uppenbarligen ett socialt misstag från Fallenkvists sida. Reaktionerna från Judiska Centralrådet, Judiska Ungdomsförbundet, den rödgröna oppositionen och media är dock överdrivna för effekt som antagligen härstammar mer från intressen snarare än en genuin oro. Med handen på hjärtat - det var ett dumt uttalande från Fallenkvist men reaktionerna är som sagt är överdrivna. Människor säger dum saker - det finns betydligt mer pressande frågor än vad någon, för de flesta okänd programledare, skriver på Instagram. Hur som helst har den (negativa) kampanjen mot Sverigedemokraterna börjat från institutionerna. Eftersom L,M och KD samarbetar med SD kommer bli de pestsmittade av kampanjen. Här är ett exempel;
https://www.expressen.se/kronikorer/...ar-inte-svara/
Nu lirkar sig säkert Liberalerna (L) kvar i riksdagen även 2026 men kanske så slipper vi dem för att de är så pestsmittade av Sverigedemokraterna. Tyvärr hoppas jag säkert på för mycket. Hur som helst. Jag hittade något lustigt på Twitter efter att anti-imperialisterna kring Max Blumenthal gjort sig lustiga över detta. En liberal skribent på australienska ABC:s vid namn Stan Grant har börjat smeta "White nationalism" på Kina
Citat:
Resonemanget ser ut på följande sätt: Vita människor är onda och eftersom Kina är onda så måste de vara ideologiskt vita. Det finns en logik om internalisering i detta som härstammar från Michel Foucault och franska post-strukturalister. Jag uppfattar det dock på ett annat sätt. Skälet bottnar i att liberalerna som har startat ett kallt krig mot Kina och de kan inte kalla kineser för fascister eftersom Kina är ett officiellt kommunistland. Inte heller kan liberalerna kalla dem för rasistiska namn eller säga att västvärldens liberaler har andra intressen än de kinesiska. Det enda som liberalerna har kvar är att kalla kineser för "white nationalists" eftersom det är de ondaste som finns i den liberala diskursen. Är detta en smart strategi? Nej, men talade för vår tid.
...Except that the Chinese Communist Party itself mirrors whiteness. (...) He is a Han nationalist — his idea of Chinese power is ethnic Han superiority — persecuting non-Han, non-white people in his own country. If whiteness is power, Xi Jinping is its champion. The continuation of white power, in darker skin.
https://www.abc.net.au/news/2022-10-...hina/101536024
https://www.abc.net.au/news/2022-10-...hina/101536024
Citat:
Annie Frank var en högst normal tonåring naturligtvis och ett offer för tysk ultra-nationalism. Det var dock inte 100 år sedan judar jagades genom Europa. Det var 77 år sedan och Annie Frank hade varit 93 år idag om hon överlevt koncentrationslägret. Det var som sagt ett dumt uttalande av Fallenkvist. Jag tror som sagt att man bör fokusera på större saker än vad en SD-journalist skriver men å andra sidan så verkar den svenska politiska diskussionen handla om att vulgärt positionera sig i mikroperspektivet - istället för att diskutera politik på ett sakligt sätt. Jag kan tänka mig att det finns mer pressande frågor. Men vad vet jag.
Anne Frank är inte fiktiv,hon var en verklig person som har gett förintelsen ett ansikte. Hon var inte sedeslös heller, hon var en normal tonåring. Jag tror Rebecka ville kommentera det, men gjorde det på ett idiotiskt sätt eftersom Anne Frank är en stark symbol för hur judar jagades för 100 år sedan. De flesta har vett att släppa rasperspektivet idag.
Hur man kan försvara Hamid är för mig en gåta.
Hur man kan försvara Hamid är för mig en gåta.
__________________
Senast redigerad av Edgerton 2022-10-17 kl. 02:19.
Senast redigerad av Edgerton 2022-10-17 kl. 02:19.
Brukar då och då lyssna på All-In Podcast med "Industry veterans, degenerate gamblers & besties Chamath Palihapitiya, Jason Calacanis, David Sacks & David Friedberg cover all things economic, tech, political, social & poker.
David Sacks brukar sticka ut med gott omdöme i dessa program, tycker jag. Sacks har färsk en op-ed i Newsweek med titeln The Neocons and the Woke Left Are Joining Hands and Leading Us to Woke War III.
https://www.newsweek.com/neocons-wok...pinion-1748947
Ett utdrag:
But since neoconservatives largely walked out of the Republican Party over Trump and disavowed all of their conservative domestic policy views to become commentators on MSNBC, the Left has discovered a new love for interventionist foreign policy, as long as it serves "democracy" and opposes "autocracy"—an increasingly malleable term that both the wokes and the neocons now use to define not just Putin but also democratically elected leaders like Viktor Orban in Hungary, Giorgia Meloni in Italy, and Donald Trump in the United States.
(David Oliver Sacks is an entrepreneur, and investor in internet technology firms. He is general partner of Craft Ventures, a venture capital fund he co-founded in late 2017. Previously, Sacks was the founding COO and product leader of PayPal and founder/CEO of Yammer. Wikipedia)
David Sacks brukar sticka ut med gott omdöme i dessa program, tycker jag. Sacks har färsk en op-ed i Newsweek med titeln The Neocons and the Woke Left Are Joining Hands and Leading Us to Woke War III.
https://www.newsweek.com/neocons-wok...pinion-1748947
Ett utdrag:
But since neoconservatives largely walked out of the Republican Party over Trump and disavowed all of their conservative domestic policy views to become commentators on MSNBC, the Left has discovered a new love for interventionist foreign policy, as long as it serves "democracy" and opposes "autocracy"—an increasingly malleable term that both the wokes and the neocons now use to define not just Putin but also democratically elected leaders like Viktor Orban in Hungary, Giorgia Meloni in Italy, and Donald Trump in the United States.
(David Oliver Sacks is an entrepreneur, and investor in internet technology firms. He is general partner of Craft Ventures, a venture capital fund he co-founded in late 2017. Previously, Sacks was the founding COO and product leader of PayPal and founder/CEO of Yammer. Wikipedia)
Jag hittade en bra artikel i konservativa American Affairs Journal (AAJ) om USA mångfacetterade ekonomiska, utrikespolitiska och sociala problem, skriven av Philip Pilkington. Han utgår från Andrei Martyanovs bok; "Disintegration: Indicators of the Coming American Collapse" (Clarity, 2021). Jag hittade Martyanovs bok online - vilken jag bara läst översiktligt. Jag antar att Pilkington medvetet undvikit delar av Martyanovs kritik av den israeliska lobbyn och mångkulturalism för att göra hans artikel i AAJ mer aptitlig för en ängslig manschettkonservativ publik. För att ge er några utdrag ur Pilkingtons, i övrigt läsvärda, artikel;
Det samma kan sägas om det politiska spelet inför valet 2022. Det handlade primärt handlar om positionering och huruvida någon skrivit något i affekt på Flashback ett decennium tidigare snarare än fokus på problem. Det är därför media sällan presenterar seriös analys - trots uppenbart bildade skribenter. För dem handlar politik primärt om positionering, fasad och reproducera vissa ideal, intressen och synsätt som maximerar karriärsmål samtidigt som riskerna minimeras. I de liberala eliternas ögon är innehåll, saklighet och relevant kritik ett angeläget och mer omfattande problem en samhällsproblem. Antagligen eftersom det stör ordningen. Kanske det förklarar varför så många i västvärlden känner sig själsligt inlåsta. Att så många gör våld på sig själva för att orientera sig genom skolan, högskolan och arbetslivet. Klart är att vi inte längre har en tydlig klassisk meritokrati men något annat.
Citat:
Själv finner jag delen om hur meritokrati inte längre handlar om meritokrati intressant. Idag handlar det om hur väl du spelar det "sociala spelet" - från grundskolan till arbetslivet. Det förklarar varför den svenska läroplanen och pedagogisk litteratur fortsätter att innehålla luddiga pseudo-intellektuella positioner snarare än sakligt innehåll. Det förklarar varför C-uppsatser i nationalekonomi och statsvetenskap brukar vara så snarlika i metod, analys och slutsats.
America today is dysfunctional, deeply unhappy, and not a free country.” Strong words. Martyanov is shocked by the racial divisions which have become so acute in the country. In general, he finds modern American life lawless and chaotic. He says that many American people feel scared to express themselves in public, a situation that reminds him of his early life in the Soviet Union.
(...)
Ultimately, Martyanov traces this decline in standards to postmodernism and the demise of meritocracy. “In the world of post-modernism and fuzzy abstracts meritocracy cannot exist,” he writes, “because talent, ethics and morality cannot be defined.”
(...)
In a word, Martyanov views American prosperity as largely fake, a shiny wrapping distracting from an increasingly hollow interior.
(...)
He recalls the limited food options available in the old Soviet Union and how impressed émigrés were by the “overflowing abundance” of the American convenience store. But Martyanov notes that today such abundance is only the preserve of the rich and powerful. He references a 2020 study by the Brookings Institution which found that “40.9 percent of mothers with children ages 12 and under reported household food insecurity since the onset of the Covid-19 pandemic.” {...} In the summer of 2022, when the food component of the CPI is increasing at over 10 percent a year and rising fast, Martyanov’s chapter looks prophetic.
(...)
As vital goods have become less and less affordable for the average American, debt of all types has exploded. He notes that the flip side of this growing debt has been a decline in domestic industrial production, which has been stagnant in nominal terms and falling as a percent of U.S. GDP since 2008. “The scale of this catastrophe is not understood,” he writes, “until one considers the fact that a single manufacturing job on average generates 3.4 employees elsewhere in non-manufacturing sectors.”
(...)
Next, Martyanov looks at energy. While many American pundits believed that the emergence of fracking technology would make Russian oil and gas less and less important, Martyanov views the shale oil boom as “a story of technology winning over common economic sense.” {...}Martyanov quotes the financial analyst David Deckelbaum, who noted that “This is an industry that for every dollar that they brought in, they would spend two.” {...} Martyanov is even more critical of “green energy,” which he views as a self-destructive set of policies that will destroy the energy independence of all countries that pursue them. He also points out that China, Russia, and most non-Western nations know this and, despite lip service to fashionable green causes, avoid these policies.
(...)
Finally, Martyanov returns to the collapse of America’s ability to make things. He recites the now familiar numbers about falling manufacturing output and an increased reliance on imports from abroad. But he also points to the collapse in manufacturing expertise. {...} In contemporary American culture dominated by poor taste and low quality ideological, agenda-driven art and entertainment, being a fashion designer or a disc jockey or a psychologist is by far a more attractive career goal,” he writes, “especially for America’s urban and college population, than foreseeing oneself on the manufacturing floor working as a CNC operator or mechanic on the assembly line.”
(...)
Martyanov argues that Clinton represented a new type of American leader: an extreme meritocrat. These new meritocrats believed their personal capacities gave them the ability to do anything imaginable. This megalomaniacal tendency, Martyanov observes, has been latent in the American project since the founding.
(...)
Yet in recent times, he argues, something has happened in American elite circles that has let the more grandiose and delusional side of the American psyche run amok, and this has happened at the very time when America is most in need of good leadership. Martyanov believes that America’s extreme meritocrats vastly overestimate their capabilities. This is because, rather than focusing on the strengths and weaknesses of the country they rule, they have been taught since birth to focus on themselves. They believe that they just need to maximize their own personal accomplishments and the good of the country will emerge as if by magic. This has led inevitably to the rise of what Martyanov characterizes as a classic oligarchy. Such an oligarchy, he argues, purports to be meritocratic but is actually the opposite.
A proper meritocracy allows the best and the brightest to climb up its ranks. But an oligarchy with a meritocratic veneer simply allows those who best play the game to rise. Thus, the meritocratic claims become circular: you climb the ladder because you play the game; the game is meritocratic because those who play it are by definition the best and the brightest. Effectively, for Martyanov, the American elite does not select for intelligence and wisdom, but rather for self-assuredness and self-interestedness.This creates an echo chamber in the halls of power. The elite incentive structure does not allow for self-correction when error is detected. Rather, when mistakes are made, they are ignored and forgotten.
To illustrate this phenomenon, Martyanov recalls the popularity of the phrase “I’ll be gone, you’ll be gone” on Wall Street in the run-up to the 2008 financial crisis. Since the incentives are set up for people to focus wholly on themselves and their own careers, there is no reference to any common good to be defended, and so anyone who points out mistakes risks career suicide. Ensuring that the mechanism securing elite individual gain is upheld and insulated from criticism is more important than ensuring that it works. As with late Communism, most effort is expended on producing self-reinforcing narratives that justify the system itself, and there is little energy left for addressing genuine problems.
(...)
The key question now is, how will America’s elite respond to this spreading perception of the country’s decline? Will they become bellicose and aggressive in an attempt to prove that they are still a power to be reckoned with? Or will they examine some of the weaknesses that their enemies believe they have found and attempt to get the country back on track?
https://americanaffairsjournal.org/2...views-america/
(...)
Ultimately, Martyanov traces this decline in standards to postmodernism and the demise of meritocracy. “In the world of post-modernism and fuzzy abstracts meritocracy cannot exist,” he writes, “because talent, ethics and morality cannot be defined.”
(...)
In a word, Martyanov views American prosperity as largely fake, a shiny wrapping distracting from an increasingly hollow interior.
(...)
He recalls the limited food options available in the old Soviet Union and how impressed émigrés were by the “overflowing abundance” of the American convenience store. But Martyanov notes that today such abundance is only the preserve of the rich and powerful. He references a 2020 study by the Brookings Institution which found that “40.9 percent of mothers with children ages 12 and under reported household food insecurity since the onset of the Covid-19 pandemic.” {...} In the summer of 2022, when the food component of the CPI is increasing at over 10 percent a year and rising fast, Martyanov’s chapter looks prophetic.
(...)
As vital goods have become less and less affordable for the average American, debt of all types has exploded. He notes that the flip side of this growing debt has been a decline in domestic industrial production, which has been stagnant in nominal terms and falling as a percent of U.S. GDP since 2008. “The scale of this catastrophe is not understood,” he writes, “until one considers the fact that a single manufacturing job on average generates 3.4 employees elsewhere in non-manufacturing sectors.”
(...)
Next, Martyanov looks at energy. While many American pundits believed that the emergence of fracking technology would make Russian oil and gas less and less important, Martyanov views the shale oil boom as “a story of technology winning over common economic sense.” {...}Martyanov quotes the financial analyst David Deckelbaum, who noted that “This is an industry that for every dollar that they brought in, they would spend two.” {...} Martyanov is even more critical of “green energy,” which he views as a self-destructive set of policies that will destroy the energy independence of all countries that pursue them. He also points out that China, Russia, and most non-Western nations know this and, despite lip service to fashionable green causes, avoid these policies.
(...)
Finally, Martyanov returns to the collapse of America’s ability to make things. He recites the now familiar numbers about falling manufacturing output and an increased reliance on imports from abroad. But he also points to the collapse in manufacturing expertise. {...} In contemporary American culture dominated by poor taste and low quality ideological, agenda-driven art and entertainment, being a fashion designer or a disc jockey or a psychologist is by far a more attractive career goal,” he writes, “especially for America’s urban and college population, than foreseeing oneself on the manufacturing floor working as a CNC operator or mechanic on the assembly line.”
(...)
Martyanov argues that Clinton represented a new type of American leader: an extreme meritocrat. These new meritocrats believed their personal capacities gave them the ability to do anything imaginable. This megalomaniacal tendency, Martyanov observes, has been latent in the American project since the founding.
(...)
Yet in recent times, he argues, something has happened in American elite circles that has let the more grandiose and delusional side of the American psyche run amok, and this has happened at the very time when America is most in need of good leadership. Martyanov believes that America’s extreme meritocrats vastly overestimate their capabilities. This is because, rather than focusing on the strengths and weaknesses of the country they rule, they have been taught since birth to focus on themselves. They believe that they just need to maximize their own personal accomplishments and the good of the country will emerge as if by magic. This has led inevitably to the rise of what Martyanov characterizes as a classic oligarchy. Such an oligarchy, he argues, purports to be meritocratic but is actually the opposite.
A proper meritocracy allows the best and the brightest to climb up its ranks. But an oligarchy with a meritocratic veneer simply allows those who best play the game to rise. Thus, the meritocratic claims become circular: you climb the ladder because you play the game; the game is meritocratic because those who play it are by definition the best and the brightest. Effectively, for Martyanov, the American elite does not select for intelligence and wisdom, but rather for self-assuredness and self-interestedness.This creates an echo chamber in the halls of power. The elite incentive structure does not allow for self-correction when error is detected. Rather, when mistakes are made, they are ignored and forgotten.
To illustrate this phenomenon, Martyanov recalls the popularity of the phrase “I’ll be gone, you’ll be gone” on Wall Street in the run-up to the 2008 financial crisis. Since the incentives are set up for people to focus wholly on themselves and their own careers, there is no reference to any common good to be defended, and so anyone who points out mistakes risks career suicide. Ensuring that the mechanism securing elite individual gain is upheld and insulated from criticism is more important than ensuring that it works. As with late Communism, most effort is expended on producing self-reinforcing narratives that justify the system itself, and there is little energy left for addressing genuine problems.
(...)
The key question now is, how will America’s elite respond to this spreading perception of the country’s decline? Will they become bellicose and aggressive in an attempt to prove that they are still a power to be reckoned with? Or will they examine some of the weaknesses that their enemies believe they have found and attempt to get the country back on track?
https://americanaffairsjournal.org/2...views-america/
Det samma kan sägas om det politiska spelet inför valet 2022. Det handlade primärt handlar om positionering och huruvida någon skrivit något i affekt på Flashback ett decennium tidigare snarare än fokus på problem. Det är därför media sällan presenterar seriös analys - trots uppenbart bildade skribenter. För dem handlar politik primärt om positionering, fasad och reproducera vissa ideal, intressen och synsätt som maximerar karriärsmål samtidigt som riskerna minimeras. I de liberala eliternas ögon är innehåll, saklighet och relevant kritik ett angeläget och mer omfattande problem en samhällsproblem. Antagligen eftersom det stör ordningen. Kanske det förklarar varför så många i västvärlden känner sig själsligt inlåsta. Att så många gör våld på sig själva för att orientera sig genom skolan, högskolan och arbetslivet. Klart är att vi inte längre har en tydlig klassisk meritokrati men något annat.
__________________
Senast redigerad av Edgerton 2022-10-22 kl. 02:57.
Senast redigerad av Edgerton 2022-10-22 kl. 02:57.
Citat:
Är väl någon form av grundläggande mänskligt beteende att när möjligheter minskar i omfattning och gruppen där meritokrati kan fungera, det privata, också blir extremt konkurrensutsatt och slimmat, då slipar man ner allt extra som riskerar äventyra det lilla som finns kvar. Jag hittade en bra artikel i konservativa American Affairs Journal (AAJ) om USA mångfacetterade ekonomiska, utrikespolitiska och sociala problem, skriven av Philip Pilkington. Han utgår från Andrei Martyanovs bok; "Disintegration: Indicators of the Coming American Collapse" (Clarity, 2021). Jag hittade Martyanovs bok online - vilken jag bara läst översiktligt. Jag antar att Pilkington medvetet undvikit delar av Martyanovs kritik av den israeliska lobbyn och mångkulturalism för att göra hans artikel i AAJ mer aptitlig för en ängslig manschettkonservativ publik. För att ge er några utdrag ur Pilkingtons, i övrigt läsvärda, artikel;
Själv finner jag delen om hur meritokrati inte längre handlar om meritokrati intressant. Idag handlar det om hur väl du spelar det "sociala spelet" - från grundskolan till arbetslivet. Det förklarar varför den svenska läroplanen och pedagogisk litteratur fortsätter att innehålla luddiga pseudo-intellektuella positioner snarare än sakligt innehåll. Det förklarar varför C-uppsatser i nationalekonomi och statsvetenskap brukar vara så snarlika i metod, analys och slutsats.
Det samma kan sägas om det politiska spelet inför valet 2022. Det handlade primärt handlar om positionering och huruvida någon skrivit något i affekt på Flashback ett decennium tidigare snarare än fokus på problem. Det är därför media sällan presenterar seriös analys - trots uppenbart bildade skribenter. För dem handlar politik primärt om positionering, fasad och reproducera vissa ideal, intressen och synsätt som maximerar karriärsmål samtidigt som riskerna minimeras. I de liberala eliternas ögon är innehåll, saklighet och relevant kritik ett angeläget och mer omfattande problem en samhällsproblem. Antagligen eftersom det stör ordningen. Kanske det förklarar varför så många i västvärlden känner sig själsligt inlåsta. Att så många gör våld på sig själva för att orientera sig genom skolan, högskolan och arbetslivet. Klart är att vi inte längre har en tydlig klassisk meritokrati men något annat.
Själv finner jag delen om hur meritokrati inte längre handlar om meritokrati intressant. Idag handlar det om hur väl du spelar det "sociala spelet" - från grundskolan till arbetslivet. Det förklarar varför den svenska läroplanen och pedagogisk litteratur fortsätter att innehålla luddiga pseudo-intellektuella positioner snarare än sakligt innehåll. Det förklarar varför C-uppsatser i nationalekonomi och statsvetenskap brukar vara så snarlika i metod, analys och slutsats.
Det samma kan sägas om det politiska spelet inför valet 2022. Det handlade primärt handlar om positionering och huruvida någon skrivit något i affekt på Flashback ett decennium tidigare snarare än fokus på problem. Det är därför media sällan presenterar seriös analys - trots uppenbart bildade skribenter. För dem handlar politik primärt om positionering, fasad och reproducera vissa ideal, intressen och synsätt som maximerar karriärsmål samtidigt som riskerna minimeras. I de liberala eliternas ögon är innehåll, saklighet och relevant kritik ett angeläget och mer omfattande problem en samhällsproblem. Antagligen eftersom det stör ordningen. Kanske det förklarar varför så många i västvärlden känner sig själsligt inlåsta. Att så många gör våld på sig själva för att orientera sig genom skolan, högskolan och arbetslivet. Klart är att vi inte längre har en tydlig klassisk meritokrati men något annat.
Man kan inte längre tillåta några chansningar, nytt tänk och nya vägar vilket gör att allt även i den privata sektorn krymper och självdör. Kvar blir bara ryggdunkare, rövslickare, släktingar, vänner, bekanta. Meriterade och fritt tänkande individer som kan tillföra utveckling sållas bort i hårda tider och utvecklingen stannar därmed upp och verksamheter dör ut i en hårt konkurrensutsatt värld. När staten sedan går in och petar, inför absurda skatter, regler, lagar och policys som är omöjliga att följa blir saker än värre i rask takt.
Samtidigt som den statliga och offentliga sektorn bara sväller och sväller ju mer tokigheter som införs och som meriter räcker det med rätt värdegrund, godhet, en pk-fasad och annat oväsenligt skit. Kan bara sluta på ett sätt.
Men vi har skogen, malmen, vattenkraften och ackumulerad rikedom så vi kan hålla oss flytande ett tag till men det knakar rejält i fogarna, snart imploderar hela skiten.
Citat:
Likvakan i Visby del 2, tänkte jag först. Väldigt svartpillrat. Sedan blev det en märklig pushback från utfrågaren om det här med mångkultur inte är bra ändå eftersom London fungerar och det bara blir dumt att göra-skillnad-på-vi-och-dom eftersom vi ju måste-få-det-att-fungera-eftersom-återvandring-aldrig-kommer-hända, vilket Arpi i sin tur markerar mot och kallar ståndpunkten "privilegierad". Men ger sig ändå och går med på att vara optimistisk över Sveriges möjligheter, eftersom utfrågaren gav honom det falska valet mellan det och deppig fatalism, vilket ju är lågstatus.
Utfrågningen gjorde att UnHerd framstår som grindvaktsmedia som behöver uppfostras av sina tittare för att göra någon annan nytta än dess ägare skisserat. "UnHerd" låter ju som att varumärket är att åsikter ska få höras och att alla kanske inte ska gå i flock, typ - vilket inte därmed måste vara affärsidéen.
Citat:
Likvakan i Visby del 2, tänkte jag först. Väldigt svartpillrat. Sedan blev det en märklig pushback från utfrågaren om det här med mångkultur inte är bra ändå eftersom London fungerar och det bara blir dumt att göra-skillnad-på-vi-och-dom eftersom vi ju måste-få-det-att-fungera-eftersom-återvandring-aldrig-kommer-hända, vilket Arpi i sin tur markerar mot och kallar ståndpunkten "privilegierad". Men ger sig ändå och går med på att vara optimistisk över Sveriges möjligheter, eftersom utfrågaren gav honom det falska valet mellan det och deppig fatalism, vilket ju är lågstatus.
Utfrågningen gjorde att UnHerd framstår som grindvaktsmedia som behöver uppfostras av sina tittare för att göra någon annan nytta än dess ägare skisserat. "UnHerd" låter ju som att varumärket är att åsikter ska få höras och att alla kanske inte ska gå i flock, typ - vilket inte därmed måste vara affärsidéen.
Utfrågningen gjorde att UnHerd framstår som grindvaktsmedia som behöver uppfostras av sina tittare för att göra någon annan nytta än dess ägare skisserat. "UnHerd" låter ju som att varumärket är att åsikter ska få höras och att alla kanske inte ska gå i flock, typ - vilket inte därmed måste vara affärsidéen.
Samma ingång som vanligt från liberaler. Då de vet vilken succé återvandring vore så måste varje tanke på återvandring stoppas innan den får rötter. Därför alltid det vanliga "det går inte", "det kommer aldrig hända" därför ska vi "inte ens försöka".
Återvandring har dock aldrig testats, pga ovanstående. Nånstans måste vi börja, och om det första inte fungerar får vi lov att testa nästa steg tills något fungerar. Det måste liberaler stoppa till varje pris.
Citat:
Varje gång idéer om återvandring kommer upp här på Flashback, eller för den del i media, så dröjer det aldrig länge innan något Concern Troll dyker upp & förklarar att dom stöder de mest drakoniska åtgärderna mot blatteriet, men just återvandring är tyvärr omöjligt på grund av [orsaker].Samma ingång som vanligt från liberaler. Då de vet vilken succé återvandring vore så måste varje tanke på återvandring stoppas innan den får rötter. Därför alltid det vanliga "det går inte", "det kommer aldrig hända" därför ska vi "inte ens försöka".
Återvandring har dock aldrig testats, pga ovanstående. Nånstans måste vi börja, och om det första inte fungerar får vi lov att testa nästa steg tills något fungerar. Det måste liberaler stoppa till varje pris.
Återvandring har dock aldrig testats, pga ovanstående. Nånstans måste vi börja, och om det första inte fungerar får vi lov att testa nästa steg tills något fungerar. Det måste liberaler stoppa till varje pris.
Hello fellow based right winger...
Citat:
Samma ingång som vanligt från liberaler. Då de vet vilken succé återvandring vore så måste varje tanke på återvandring stoppas innan den får rötter. Därför alltid det vanliga "det går inte", "det kommer aldrig hända" därför ska vi "inte ens försöka".
Återvandring har dock aldrig testats, pga ovanstående. Nånstans måste vi börja, och om det första inte fungerar får vi lov att testa nästa steg tills något fungerar. Det måste liberaler stoppa till varje pris.
Återvandring har dock aldrig testats, pga ovanstående. Nånstans måste vi börja, och om det första inte fungerar får vi lov att testa nästa steg tills något fungerar. Det måste liberaler stoppa till varje pris.
Ja, det går inte, en liberal inställning. Cwejman idag:
Citat:
https://www.gp.se/ledare/h%C3%A4r-%C...tik-1.83747014
Det betyder att man faktiskt inte kan kalla den nya politiken för ett paradigmskifte. En anledning till detta är EU-överenskommelser. Men det finns inom ramen för dessa möjligheter att närma sig det kvotsystem som Kanada och Australien tillämpat med framgång.
I grunden har svenskar en positiv inställning till invandringen – så länge den fungerar.
I grunden har svenskar en positiv inställning till invandringen – så länge den fungerar.
Detta evigt tjatande om Kanada och Australien och EU. Som om vi inte har något att säga till om. När Adam hänvisar till Kanada och Australien så gjorde de just det: att lösa det själv utan att titta på andra. Sedan lögnen i sig om att svenskar har en positiv inställning. Majoriteten har varit emot och en skara på högst 20 procent varit för. Det vill säga ytterligare en fint om att hans idé har folkligt stöd, vilket den inte har.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
