Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den typ av tolkning som du gör är fundamentalt driven av vänsterideologi, där det blotta erkännandet av en studerbar massa används för att avfärda nödvändigheten att ens titta på ledarskap och hierarkier.

Att politik för första gången någonsin ska bli ett uttryck för massan, i stället för att handla om ledarskap och prestationer från människor som sträcker sig över massan. Det är en absurd, sekulär uppenbarelsereligion, där man förväntar sig att vår tid är början på någonting helt nytt i mänsklighetens historia

du lägger dels fram en egalitär syn på kollektiv, där du försöker tänka bort ledarskap, eliter, avant-garden osv, dels en oklädsam förlorarromantik där det minsann inte kan ske någon förändring i nuvarande utvecklingskurva. Men nya ledarskap uppstår konstant i det stora och i det lilla, och interna balanser skiftar hela tiden. Det är rent antropologiskt fel att fastna i hur det ser ut just nu eller att se kollektivet som enbart ett kollektiv. Så ser det aldrig ut, verklighetens politik innehåller alltid svängande och krängande.

Situationen är skapad genom internalisering av liberala dumheter, t.ex. den falska dikotomin mellan individualism och kollektivism. Det svenska kollektivet fungerar utmärkt så länge det har ledarskap och decorum.

Ledarskap finns väl i massor av olika prototypformer. Allt sånt måste få växa fram gradvis, det är inget som kan planeras mer än stötvis. Man får ge stöd åt allt som är lovande, och om det slutar vara lovande går man vidare utan att gnälla alltför mycket. Det behöver inte vara mer konkret än så eftersom det ligger i människans natur att följa de auktoriteter som dyker upp och inger förtroende i stunden.

"Uppvaknande" existerar inte i politiken. Att gå och vänta på det är en kvasireligiös, passiv längtan efter försyn och frälsning. Det som i stället finns att förlita sig på är ledarskap och organisering. Inget blir bättre av att det blir sämre, saker blir bättre när man får vettiga saker gjorda och sätter dugligt folk i rörelse.

- "folkviljan"
Det här är intrikat och något som oppositionella ofta trasslar in sig i. Men "folkvilja" är ett modernt vänsterbegrepp med rötter i upplysningens och romantikens individualism. Grundtanken är att makt kan komma underifrån, från massmänniskorna, och ta fysisk form utifrån till synes maktlösa individers gemensamma essens. Det är t.ex. grunden till marxismens tro på arbetarrevolution som vägen till individens frigörelse. Men så fungerar aldrig politik i praktiken, och så betraktades absolut inte demokrati under antiken. Detta hänger ihop med liberalismens kapande av ordet "demokrati" och pervertering av det till att handla om individens rättigheter i stället för statens intressen.

Ett fungerande ledarskap kräver både intuitivt tänkande, för att inte fladdra iväg i abstrakta fantasier, och analytiska färdigheter, för att kunna verkställa sådant som behöver göras. Mycket av felet med vänsterideologier och upplysningstänkande i allmänhet är att det försöker ersätta den intuitiva biten med logiska abstraktioner, vilket alltid kommer att krocka med verkligheten.

Bra sammanfattning så när som på att lösningen saknas. Lösningen är manligt ledarskap och nolltolerans mot manligt gnäll. Om någonting inte håller måttet är det man själv som måste höja både sig själv och allt som finns runtomkring.

Jag har den syn på ledarskap och massa som Vilfredo Pareto och José Ortega y Gasset hade.

Rent antropologiskt är det inte ens nödvändigtvis meningsfullt att göra skillnad på religiöst och sekulärt tänkande här. Tro på förnuft som en ledande kraft och tro på mirakel/magi är båda magiskt tänkande; båda innebär att man sätter tilltro till någonting utomvärldsligt, som inte följer normala, fysiska och antropologiska lagar.

Först framåt slutet av 1800-talet uppstod en egentlig nationalkonservatism, som kunde kombinera det nationella med en vertikal syn på värden och ledarskap. Ibland faller dagens nationalism, särskilt raslig och etnisk nationalism, tillbaka in i tankar om jämställdhet och individualism, och folk börjar tro att så länge man är svensk så är det fritt fram att leva hur dysfunktionellt som helst. Sverige har pga sin extrema amerikanisering varit särskilt ansatt av det här. Så det är välbehövligt att det fylls på med lite skoningslös konservatism som motkraft. Det auktoritära/konservativa måste komma först, nationalismen kommer sedan som en naturlig konsekvens av det.

Det är massmänniskans sätt att utöva makt, som i längden dock är helt odugligt. ... Ortega y Gassets analys är dock fortfarande den skarpaste och mest läsvärda, och faktiskt även den mest optimistiska. Liksom du ser han hur detta endast kan leda till rop efter en historiskt mer normal sorts ledarskap, med tydliga, aktiva ledare och möjlighet till ansvarsutkrävning.

Antikens Aten var en demokrati, inte en aristokrati. Landägare och aristokrat är inte samma sak. Rösträtt erhölls när man uppfyllde vissa fasta medborgerliga kriterier, inte genom kontaktnät, våldskapital, tjusningskraft eller något annat aristokratiskt.

Så fungerar alla nationer, det är det naturliga samspelet mellan ledarskap och människomassor.

Det enda som skapar förändring är kultiverandet av effektivt ledarskap. Detta oavsett den befintliga situationen. När bra, kompetent folk tar täten så kan andra följa efter och känna sig bekväma med det, och slippa repression för t ex självförsvar. Inga revolutioner sker som reaktioner på hur hemskt det är.

I alla tider har makt förståtts som något som utgår från ett centrum.

I nationalsocialismen fanns det ingen klassisk skapelsemyt, utan en tilltro till naturvetenskapen, vilket är typiskt borgerligt. Då kan man t ex landa i att ledarskap är något som uppstår ur folket, snarare än att folket har uppstått ur ett extraordinärt, ofta rent mytologiskt ledarskap. Man trodde att man genom vetenskapliga studier, där ras var ett av flera intresseområden, kunde uppbringa något lika stabilt som t ex myten om hur Romulus grundade Rom. Det går inte. Det är borgerlig, egalitär inbillning.