Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Regimmedia i respektive länder jublar åt den höjda försvarsbudgeten, men ingen frågar sig konkret varifrån pengarna skall tas.
Scholz har försiktigt sagt att Tyskarna får räkna med lägre levnadsstandard, men inte hur mycket lägre eller hur mycket sämre det blir, inte heller på vilka områden det blir rejäla nedskärningar.
För Svärjes del så lär det gnällas ordentligt när kniven kommer fram och det lär knappast bli transferiatet som blir av med slantarna utan den redan av skulder och lån hårt ansatte "mede-svenne" dvs. de få som fortfarande är produktiva i ordets rätta mening som ännu en gång får bära oket som de "folkvalda" lagt på hans axlar.
Samtidigt kommer den sk. solidariteten och värdegrunden att sättas på prov när folk i Europa får problem att överleva själva på de knappa medel de har. Detta då den hungrige tänker endast på sig själv och sina närmaste, något vi sett exempel på hur det går under Coronaspektaklet.
Ökad skuldsättning och utgivande av imaginära elektroniska pengar synes vara en del av lösningen som i sin tur kommer att hälla mera bensin på inflationsbrasan.
Det kommer bli synnerligen intressant de närmaste åren hur det bankrutta EU skall klara av denna utmaning.
Regimmedias roll lär bli att likt brandkåren försöka släcka branden samt tysta och skyla över protesterna där de dyker upp, och de lär bli många.

Det var ett aprilskämt…

Vi förstår mycket riktigt omvärlden bättre om vi går tillbaka ett sekel än genom att hänga fast vid "historiens slut"-paradigmet från nittiotalets början. Kalla krigets erfarenheter är mer relevanta, men redan då fanns ju starka inslag av att förneka nationalismen som legitim eller ens organisk politisk drivkraft. Föreställningar om möjligheten till eller önskvärdheten i postnationalism var starka på båda sidor om järnridån på ett sätt som var övervägande främmande i Versailles, där ju de nationsförtryckande imperierna sågs som krigets orsak. Impulsen var folkens suveränitet som liberalt moraliskt rättesnöre, även om det förstås också då ofta handlade om snöd realpolitik. Vilket i sin tur ledde till att primära nationalistiska impulser istället tog sig andra ideologiska uttryck, t ex kommunism.

Keith Woods berättar om en Walker Connor som redan på 70-talet beskrev nationalismen på ett mer relevant sätt än gängse akademiker. Alltså mer på det där klassiska, empiriskt baserade sättet som vi i tråden kanske tar för givet, men som uppenbarligen inte varit rådande på länge i akademi och media. Som förstår nationalismen som en organiskt existerande kraft snarare än en uppifrån-konstruktion som det går bra att dekonstruera efter önskemål. Intressant nog använder Connor pedagogiskt begreppet "etnonationalism" med det uttalade tillägget att det är en tautologi, något vi ju varit inne på. Detta i motsats till "patriotism" som handlar om lojalitet till en stat snarare än en nation.

Jag rekommenderar alla att titta på videon som hjälp mot den systematiska begreppsförvirring som inte på något sätt är slumpmässig utan instrumentellt mystifierande. Som Walker Connor vad jag förstår menar är ju "nationsbyggande" uppifrån i själva verket nationsförstörande i sitt uppsåt. Inget mångetniskt imperiebygge i historien har varit fientligt inställt till "sund medborgarpatriotism" eller "inkluderande nationalism" efter de egna kriterierna. Detta är dock pseudonationalistisk antinationalism, så länge respekten för folkrätten till egendefinition inte respekteras.

Det går fort i hockey ibland. Även i politiken. Anne Appelbaum skriver en artikel i the Atlantic som landar i något nytt för dessa globalister som propagerat och fört ett kulturkrig för en ny liberal världsordning.
De måste bejaka nationalismen. Men de vill helst kalla det patriotism. Denna ordmagi igen.

THERE IS NO LIBERAL WORLD ORDER
Unless democracies defend themselves, the forces of autocracy will destroy them.
...
Perhaps, in the aftermath of this crisis, we can learn something from the Ukrainians. For decades now, we’ve been fighting a culture war between liberal values on the one hand and muscular forms of patriotism on the other. The Ukrainians are showing us a way to have both. As soon as the attacks began, they overcame their many political divisions, which are no less bitter than ours, and they picked up weapons to fight for their sovereignty and their democracy. They demonstrated that it is possible to be a patriot and a believer in an open society, that a democracy can be stronger and fiercer than its opponents. Precisely because there is no liberal world order, no norms and no rules, we must fight ferociously for the values and the hopes of liberalism if we want our open societies to continue to exist.

https://www.theatlantic.com/magazine...kraine/629363/

Nu är det fint att vara nationalist och patriot.
Vi kommer se detta slå igenom i mångkulturfrågan både i vårt land och i hela västvärlden.

Men först i mediakriget om mångkulturen, det som ingår i det kulturkrig AA själv refererar till att det pågått. Opinionen som redovisas i medierna runt flyktingarna från Ukraina visar på ett helt nytt medialandskap i detta ämne. Det var på tiden.

Vanligtvis gör man skillnad på patriotism och nationalism. Medborgarskap kontra ursprung. Oklart dock om media/vanligt folk klarar av att göra skillnaden så du kanske får rätt ändå.

Tror på empiriska grunder att en väldigt liten andel av de nya medborgarna under senare år är svenska patrioter.

Woods har ofta bra poänger, men hans svaghet är att han är mer intresserad av att upprepa tveksamma rörelsesanningar än att utsätta dem för stresstest. T.ex. genom att konfrontera dem med deras historiska och sociala sammanhang.

Båda de aktuella orden har historiska konnotationer till vänsterrörelser: patriotism till fransk republikanism, nationalism till 1800-talets revolutionära liberalism osv. Det blir skevt om man som Woods bara erkänner dessa konnotationer till det ena ordet och ignorerar dem till det andra. Man måste ställa urdefinition mot urdefinition och konnotation mot konnotation.

Sett till språk, ursprung och kontinuerliga betydelser är skillnaden mellan begreppen i grunden att patriotism har en snävare betydelse: nationalism handlar bara om blod, patriotism handlar om blod men också jord. Nationalism började delvis som en exilrörelse när studenter vid utländska universitet slöt sig samman utifrån börd (natio). Patriotism har allt nationalismen har, men betonar också kopplingen till en specifik plats som folkgruppen är historiskt och genealogiskt knuten till, och där den anses vara bäst lämpad att leva. Nationalism har potential att bli parasitär och konfliktskapande när den existerar inom någon annans fädernesland (patris). Patriotism har större potential att skapa sunda relationer mellan folkslag, som kan leva som goda grannar med stadiga staket.

Därtill hittar jag ingen distinktion mellan nationalism och patriotism i Applebaums text. Den svaghet som Applebaum m.fl. försöker utnyttja här är att både nationalism och patriotism saknar en självklar kultur- och människosyn. Implicit finns det väl i alla blodsideologier en vilja till fortlevnad, vilket torde utesluta allting som är alltför dysfunktionellt, och leda till att man förespråkar sådant som hjälper folket att hålla uppe födelsetalen och folkhälsan. Men om man närsynt betonar det rent ideologiska, frånskilt från den intuitiva livsvilja som ligger bakom idéerna (och inte helt sällan är i konflikt med dem), går det att skapa en steril nationalism/patriotism som kan kombineras med liberala värderingar. Så länge prideparaderna spelar schlagermusik med ukrainska texter skrivna av ukrainska bögar i folkdräkt är ideologins abstrakta kryssrutor ifyllda.

Lärdomen är att varken nationalism eller patriotism är tillräckligt. Det är inget fel med dem, men kultursyn och antropologi är mer avgörande om man inte vill bli blåst av Shlomo.

Tur det finns en nationalism för alla smaker. Liberal nationalism blir nog modeordet i liberala kretsar:

Civic nationalism, also known as liberal nationalism, is a form of nationalism identified by political philosophers who believe in an inclusive form of nationalism that adheres to traditional liberal values of freedom, tolerance, equality, individual rights and has no ethnocentrism.

Civic nationalists often defend the value of national identity as an upper identity by saying that individuals need a national identity in order to lead meaningful, autonomous lives and that democratic polities need national identity in order to function properly.

https://en.wikipedia.org/wiki/Civic_nationalism

Ord kan aldrig bli exakt definierade då man kan och får tolka dem. Tiden gör sitt och ordens värde förändras. Nationalism är bara ännu ett ord vars värde förändras.

Idéerna bakom finns alltid kvar men under olika namn, ord, värderingar och tolkningar

Detta leder tankarna till vad Samuel Johnson, en annan brittisk 1700-talsfigur sa: Patriotism is the last refuge of a scoundrel. Ja, dessa inkluderingsnationalister är förvisso uslingar. De vill göra revolution och rycka upp människors rötter, men naturen pysslar med evolution och lägger legobit till legobit i kulturell synkronisering för social konfliktminimering. Hur svårt kan det vara att förstå att kulturell etnicitet är ett överlevnadsverktyg för ett bättre liv?

Inkluderande patriotism/liberal nationalism är som en asiatisk saluhall för kött av vilda djur. Ett eldorado för mikrober och en förråande blandning av kackalorum och kroppsiiga utsöndringar. Alla nära och tillsammans, men ingen frid och ingen fred.

Ja det är en skvader eller oxymoron. En politisk konstruktion/vision som aldrig lämnat ritbordet.

Jag kan inte uttala mig om Woods generellt, men läser nu Walker Connor och känner igen mig i hans distinktioner. Det intressanta är att han redan på 70-talet försökte bemöta den begreppsförbistring kring nation/nationalstat/nationalism som jag alltid antagit var en senare förflackning av rätt självklara storheter. Det var tydligen ett vanligt tankefel redan omedelbart efter andra världskriget att ta för givet att "nationalismen" som politisk kraft oproblematiskt gick att överföra på mångetniska stater, på båda sidor av järnridån. Att lojaliteten till staten alltså skapade nationalstaten och nationalismen, hur befängt det än låter. Connor gjorde den naturliga distinktionen av nationalstat som en stat bestående av en nation och påpekade nationalismens primära lojalitet som inneboende sprängstoff i mångetniska stater. Att han fick rätt illustreras av att det vid tillfället han skrev detta fanns runt 130 "nationer", varav många senare visade sig innehålla flera nationalismer än som i längden kunde hållas samman.

För att kontrastera "nationalism" och "patriotism" fungerar nog det amerikanska exemplet lika väl som något. Att tala om "amerikansk nationalism" blir fel, medan "patriotism" är ett ord som beskriver något verkligt och alltså behövs. Precis som "nationalism" måste varumärkesskyddas till att vara meningsfullt.






"Liberal nationalism" beskriven på detta sätt är inte bara inte nationalism, utan antinationalism. På samma sätt som en "konstitutionell monarki" per definition inte kan vara en sann monarki. En monark utan makt att styra eller en nominell demokrati utan reellt folkstyre är alltså inte tolkningar eller varianter av dessa statsskick, utan statsskickens negationer. Pseudovetenskap är inte en form av vetenskap, osv.

Varenda mångetniskt imperium eller stat som någonsin existerat, har sett det önskvärda i postetnisk "medborgarpatriotisk" pseudonationalism - och har sett det som en direkt motkraft till egentlig nationalism.

Vad är då en nation, korrekt förstått? Jo. en självdefinierad nationell ingrupp som ser det som illegitimt att styras av främlingar. En självklar aspekt av den nationella suveräniteten är att inte vara "inkluderande" eller "liberal" eller något annat som någon annan dikterar. Att definiera vem som är främling och alltså saknar legitimitet att företräda och styra, är folksuveränitetens sine qua non.

Lite märkligt att tråden fastnar i precis samma problematik som bokstavsvänstern med att definiera vad som är rätt och sann definition av någon -ism. I detta fall nationalism.

Det blir bara interna teoretiska hårklyverier och då har motståndarna vunnit.

Det är motståndarna som sätter rubriker på politiken för att kunna härska i fred.
Brunsmetning och liknande är bara en härskarteknik. Se på Putin. Han av alla kallar väst för nazister.
Att ens bemöta det är helt meningslöst för det saknar helt grund.

Frågan är vad som måste göras utan att för den skull gå igenom en rubriksättning för att anpassas till härskarklassens maktambitioner.

Med det sagt är användandet av beteckningen globalism också en härskarteknik.
Och den uppmärksamme noterar att globalister nästan aldrig bemöter det epitetet.
De vet var orden innebär och inte innebär. Orden är medlet inte målet.