Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Sluta vara så extrospektiv. Om man är extrospektiv så söker man sitt värde genom andras blickar. Den värsta kombinationen man kan ha när det gäller det sociala är att vara introvert och extrospektiv. De mest sociala är extroverta och extrospektiva, men de säger ofta fel saker och känner inte sig själva. Om man är introspektiv så undersöker man sina egna inre dynamiska principer som styr en, vilket gör att man mer börjar inse sina egna brister, men också värden. Om man är introspektiv så oroar man sig inte i det sociala samspelet. De som inte kan vara ens vänner blir inte det heller, men de som man passar ihop med, därför att man är lugn i den man är, kommer att bli enklare att umgås med.

Vi har ögon både utåt mot omvärlden, och ögon inåt mot vårt eget inre liv. Söker man med sina egna ögon vad som finns i andras ögon, för att få sitt värde från dem, så är man extrospektiv.

Det finns fyra typer:

Introvert och introspektiv.
Introvert och extrospektiv.
Extrovert och introspektiv.
Extrovert och extrospektiv.

Obs. det är jag själv som hittat på ordet "extrospektiv"

Edit: Det bästa förstås är att vara balanserad, vilket innebär att man pendlar på ett mjukt sätt mellan de olika typerna.

jo, kanske är det så. Nu vet jag faktiskt inte om jag de facto är introvert, utan snarare min sociala ångest som får mig att bete mig så. men visst, jag tänker väldigt extrospektivt.

Ingen har kunnat hjälpa mig. Alla kommer dö. Allting suger. Inget är kul. Maten smakar som vanligt, men känns som papper. Jag vill ta mig härifrån. Finns ingenstans jag vill till. Jag vill dö. Jag vill leva. Jag dör. Jag lever. Detta suger. Det gör ont. Kan inte sova. Hjärtat bultar våldsamt. Huvudet värker. Jag är fin. Jag är ful. Jag är trött. Jag står ut. Jag är ledsen. De är ledsna. Dem förstår inte. Dem är fångade. Jag är fångad. Det förstår jag.

Jag har ingen åsikt om något längre. Vad jag än tycker känns det som att jag får ägg i ansiktet.

Jag skulle bara varit tyst.

Poetiskt!

Men är du själv kul då? Och vem lagar denna pappersmat?

Du är väldigt understimulerad hör jag. Du behöver en ny hobby eller kanske en livsförändring!

Har varit missbrukare/självmedicinering i många många år och varit ren i ett halvår nu cirka. När man gick av fick man många svåra psykoser som var hemska att ha att göra med.

Idag kan jag därför ha svårt att skilja på vad som är fantasi/dröm/minne/sanning. Samt att vissa återkommande orosmoment kommer tillbaka, inte som psykos nu men som en ett jävligt jobbigt moln som hänger över en och man måste få bekräftat av någon att "det inte är så". Kan vara ifrån att man tror man gjort något som inte hänt, att någon satt dit mig, fast inte gjort det, osv...


Min undran är hur man minskar och blir av med detta. Fick ingen direkt hjälp vis psykoserna annat än sömnmedicin då sömnen var svårt drabbad. Är det bara fortsätta kämpa på så kommr det avta med tiden?

För just nu känns det som när man tar 3 steg framåt så tar man sedan 3 steg bakåt efter en stund då dessa återkommande känslorna gör att man tappar all framsteg känns det som...

Det som gör så jävla ont är att känna att jag ännu en gång haft hopp för att det sen bara ska rasa. Jag vill bara kunna stänga av mina känslor. Både förmågan att bry mig och få känslor för andra men också stänga av känslor som att vilja ha sex och närhet.
Varför ska jag alltid bry mig om eller tycka om killar som aldrig gillar mig tillbaka? För varje gång jag är med om att ännu en kille låtsats eller verkat intresserad och sen bara beter sig kallt och helt känslodött tillbaka så känner jag hur jag hatar mig själv ännu mer. Hatar att jag fortsätter försöka. Hatar att jag bryr mig eller visar känslor. Män är bara råa, kalla. Jag önskar jag var bisexuell eller lesbisk. Skulle satsa på kvinnor. Män bara leker. Trodde det skulle försvinna när man blev vuxen men nej. Vill isolera mig från alla idioter av det könet. Ytliga. Leker trevliga när de vill ha uppmärksamhet eller saker sker på deras villkor. Man fortsätter hoppas att nästa man inte ska vara likadan men alla är samma. Man duger bara sålänge de vill ha uppmärksamhet, tills de hittar någon annan att ersätta en med. De kommer alltid vilja veta om gräset är grönare på andra sidan och aldrig nöja sig med det dem har. Varför matcha med mig, vilket tyder på att man är intresserad, för att sen bara vara kall, ointresserad och bete sig besvärat när jag försöker prata? Varför ge mig komplimanger om att jag ser bra ut men ändå inte vilja ses? Jag skiter väl i om det leder till ett förhållande. Jag behöver inte kärlekskänslor. Jag vill bara ha sex och närhet. Att han kan visa respekt och man kan skratta tillsammans. Inte att han beter sig avstängt och som en robot som saknar mänskliga känslor. Nej men han vill inte ha sex heller. Vad sjutton vill han ha? Uppmärksamhet... bekräftelse. Och när han fått det av mig går han vidare till nästa för att få sig en dos av samma från nästa person.

Jag vet inte om och isåfall hur nära jag är ett sammanbrott?

Efter tre veckors ihållande sömnproblem så är det helt rimligt att mitt psyke påverkas.
Har det i perioder och jag vet att det snart vänder igen.

Har inte haft ett ordentligt sammanbrott på flera år och när jag hade det sist och då befann jag mig på den sista behandlingen av ett mångåriga drogmissbruk. Sedan dess har livet förändrats till det bättre.

Trots alla upp och nedgångar, motstånd, lämnade en relation, flyttade till en ny stad och mycket som har varit ansträngande för mitt humör. Från tonåren fram till 25-26 ngt, har jag lidit av allvarliga aggressionsproblem, osäkerhet, avsaknad av självkänsla men framförallt ett självförakt som skapade problem så fort jag satte foten utanför ytterdörren. Jag har haft perioder som varit riktigt illa, helt jävla fucked up helt enkelt.

Nyss fyllda 32 och varit drogfri sedan 2017. Det arbete jag har lagt på mig som människa och mitt andliga väsen, har också varit hårt.

27 år och ingen självkännedom med varken framtidsmål eller hittat mitt syfte i livet. Noll självkontroll, ah allt det där som uppstår efter 15 års aktivt jävla beroende.

Runt 29 tog jag ett beslut, att inte vara i någon form av relation utanför mina föräldrar och syskon + deras familjer.
Vilket betydde att jag + min hund var varandras sällskap i två år. Förutom vardagliga kontakter i jobb och ibland familj så behövde jag ta reda på hur jag fungerar som människa, som väsen och kombinationen där emellan.

Jag ville fortsätta mitt liv som drogfri, men också behövde jag läka alla trauman och den svåraste men avgörande processen, acceptera och förlåta mig själv + alla andra i mitt förflutna.

Riktigt kärlek och vänskap vill jag uppleva, minst en gång i livet och nu har jag skapat förutsättningarna för det.

Nästa steg var att utbilda mig och nu har jag gått en tid i skolan, samtidigt valde jag att flytta ganska långt från familjen, dessutom bor jag på elevhem med andra elever.

Jag kunde inte komma till ett bättre ställe och jag trivs förbannat bra här, då vi är få inneboende i min byggnad. Dock är vi i en period där personer som går en kortare utbildning, bor här tillfälligt och jag mår dåligt av det.

Två personer, bägge är 20 år gamla varav en är kille och den anda är tjej.
De första veckorna var de lugna och fina, vilket gjorde att jag kunde uppskattade lite folk i de allmänna utrymmen.

Jag är en liten ensamvarg och jag trivs med det, samtidigt gillar jag att vara social också. Dessutom bor jag annars med 3 män och inga tjejer alls, vilket jag också kunde uppskatta, då jag också är tjej.

För två veckor sedan frågade tjejen om jag skulle åka med henne + en kille från den andra byggnaden för att käka i närliggande by, vilket jag gjorde den Lördagen.
På söndagen tränade ja ihop med denna tjejen på eftermiddagen och redan där fick jag en känsla av att det är något med henne, något avvikande. Bryr mig inte särkilt mycket för jag har inte energi att lägga på andras trauman, så jag släppte det.

Redan samma eftermiddag, söndag, när jag sa att jag skulle vila och att vi kanske ses senare. Det gick 30 minuter så fick jag ett meddelande där hon frågade om vi skulle hänga sedan, vilket jag inte svarade på. Ytterligare 30 min knackade någon på min dörr, där stod hon och frågade varför jag inte svarar och om jag vill kolla på Tv med henne.
- Nej, som jag sa innan, så är jag trött och orkar inte just nu. Om jag piggnar till senare kanske jag kommer ut till TV rummet!

Samma kväll knackade hon 3 gånger till och skickade flera meddelanden. Avvisade henne åter igen, trevlig och lugnt.

Måndag morgon, 8.30 kom det igen.. och det slutade inte. Tyckte lite synd om henne för att hon verkade ensam och hon skulle ändå bara stanna 6 veckor sammanlagt så jag såg ingen anledning till att påverkas av det. Dock bor hon ju 10 meter ifrån mig, även om den mängd besök jag fick, inte var normalt, så lät jag inte det påverka mig mer än nödvändigt.

Hela veckan pågick samma mönster och en dag var hon angelägen att få fram hennes sexuella läggning, att hon är gay. Min reaktion på det var inte särkilt märkvärdig, som sagt, det är inte det minsta intressant eftersom jag inte är gay. Hon berättade om den första kärlek till hennes äldre, kvinnliga lärare i gymnasieskolan som inte besvarats.. o.s.v.

Jag var tydlig med min heterosexuella läggning, antog att hon fattade.
Hon går ändå en utbildning där grundläggande krav är att vara psykiskt och fysiskt frisk, då det har med säkerhet och förmåga att fatta beslut i akuta och ev våldsamma situationer. Man behöver lämna in vissa underlag och gå igenom fler intervjuer. Då borde man verkligen kunna uppfatta vad andra människor säger och deras gränser.

Trots allt låg hennes beteende fortsatt på samma nivå och jag tröttnade, var ännu tydligare och började ta avstånd så smått.
För en vecka sedan skickade hon ett meddelande som fler än jag, uppfattade som en början till kärleksförklaring och där avvisade jag henne på ett mer kraftfullt, men vänligt sätt och slutade svara på meddelanden helt.

Jag visste att hon skulle åka hem till sin hemstad på torsdagen och då kunde jag pusta ut. Svarade inte på meddelanden som hon skickade under helgen heller, har inte ens läst dem. Det var ett tydligt avståndstagande och när hon kom tillbaka i måndags, sa jag bara hej och drog in till mig.

Idag har varit en av de värsta dagarna på länge. Veckor utan ordentligt sömn, en person som går i min klass har påverkat mitt mående eftersom han har varit drogpåverkad i skolan och börjat stressa upp mina tjejkompisar i klassen.

Tjejens, den där lilla 20åriga flatans anknytningsproblem har visat sig vara oerhört desorienterad.
Hon kunde inte ta att bli avvisad och har börjat vara passivt aggressiv, sjukligt också.

Hon kom till studierummet där jag pluggar för att komma ikapp. Kan inte plugga på rummet då inte mycket blir gjort! Rummet som är allmänt utrymme, ska ändå ge min space av studiero. Normala människor förstår det!

Förnedrade kommentarer och försök till att nedvärdera mig, passiv-aggressiv hämnd e.t.c. När jag inte reagerade börjar hon slå på saker i metall, så det låter ashögt..pratar så hon nästan skriker till den 20åringa killen, som också bor här under samma utbildning som henne.

Hon har lyckats få med honom i hennes sjuka beteenden och dom två håller på, i säkert en kvart och gör så mycket störningar som möjligt.

Eftersom jag hade hörlurar i, låssades jag som att de inte var där. Vilket störde henne ytterligare och hon kunde inte hålla sig från att peta på mig för att fråga ”hur går det med uppgiften”. Jag vet att jag inte ska reagera det minsta för att inte kasta bensin på elden men efter 20 minuters pangade på metall, sång, skrik och försök till att föredra mig, så tog jag min dator och gick in på rummet.

2 minuter, då stampar någon fram och tillbaka i korridoren, sjunger utanför min dörr.. och det upphör efter lång tid. I detta laget brinner det i mig och hade detta inte varit en skola, ja då hade jag gått ut och sänkt henne med en rak höger.

Chillade en timme och tänkte hämta kaffe i köket, lyssnade noga för att se om det var grönt. Helt tyst.. så jag knallar snabbt ut. Då står psykopaten helt tyst i köket och killen som hon lyckats få med kommer springandes från det rum han stått i och spanat.

Som tur va, kom min älskade granne utifrån i samma stund. Det fick mig att inte explodera och sänka bägge två.

Dom två små snorvalparna fick snabbt avbryta deras plan och spelar helt oförstående till varför jag står och ser så arg ut.

Det är psykning på högsta nivå, integritetskränkande på det sätt att jag inte ens får vara ifred på mitt eget rum, lill-flatan har redan startat en process för att försöka smutsa ner mig till de andra på skolan, hon ringer runt till andra elever till och med.

Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre om vad hon snackar för skit och huruvida andra skulle bry sig. Däremot leker hon med elden när hon går in för att störa mig, på riktigt. En ilsken reaktion av mig, skulle lätta på hennes känsla för av att inte duga! Riktiga symptom på allvarlig borderline alltså! Att bli arg är inget bra alternativ.

Jag vet hur man spelar sjuk i huvudet och jag har inga problem med att framstå som en galen psykpatient om det behövs.
Har bestämt att möta henne med samma sjuka mynt, om jag inte fått sammanbrott!

Tack och adjö

Jesus kristus. Om det är till det bättre kan jag ge dig en komplimang och det är att du skriver väldigt bra! "Bordelineare" som man kallar avarterna där jag kommer ifrån, dessa individer ska man hålla på armlängds avstånd. Jag hoppas allt ordnar sig för dig.

För egen del är jag bedrövad över Sveriges uttåg i VM-kvalet och att jag borde ha somnat för 3 timmar sedan.

Ja, den där offerkoftan är verkligen påtaglig i den här tråden. Hur förändrade du ditt liv? Hur var det innan och vad gjorde du för förändring?

Spännande att du valde att börja med Jesus Kristus. Gjorde likadant igår men tog bort det av någon anledning, precis innan jag publicerade. Det går alltså inte att tolka situationen på annat sätt då, antar jag!

Tack för komplimangen, jag uppskattar verkligen det! Är en person som skriver mycket och ofta vilket många kan tycka bli rörigt, särkilt ovana läsare.

Idag har det varit enklare fast tröttare under dagen, samtidigt hände något helt avgörande. Resultatet blev att jag slappnade av lite, nu är jag dödstrött och kommer snart att slockna.

Funderingarna på hur jag skulle kunna möta henne med samma mynt la jag ner, även fast mina klasskamrater lade sina röster på det förslaget så blev det inte så.
Hade inte sett henne under dagen ändå men hon har ju indirekt psykat via en av mina närmaste vänner här (+att han är min granne).

Känner att jag var nära på att sjunka till hennes nivå, men när kvällen kom, fick jag ett meddelande:

- ”Jättetråkigt att du har sovit dåligt och har problem med sömnen, du får säga till om du behöver något”. (Hjärtemoiji)

Då kände jag att det fick vara nog och tänkte inte efter så mycket, utan jag bara skrev sanningen och skickade. Hon läste det men svarade inte och har inte hört henne lämna rummet! Fan, så JÄVLA GÖTT, har dansat omkring i köket, i tystnad. Igår drog jag mig från att gå nära henne för att jag visste att jag skulle bli förbannad.

Få käft på en passiv-aggressiv borderline, åtminstone en stund;

Ska försöka vara så tydlig jag bara kan mot dig. Jag har varken behov eller energi för att skämma ut dig verbalt, eftersom jag behöver avslöja att ditt försök att provocera mig inte har fungerat.

När du inte lyckas att få mig ur balans försöker du använda andra människor och sjuka beteenden i hopp om att jag ska känna mig avvisad och oönskad.

När heller inte det rör mig i ryggen, går du över till nuvarande metod där du tar mig för en idiot. Du tror att jag inte fattar någonting och att jag är så lättmanipulerad Det är riktigt oskönt faktiskt.

Ja, ditt passiv-aggressiva beteende är riktigt obehagligt men jag har varit med så många gånger förr och hanterat människor som är 100ggr värre än dig.

Jag är här för att plugga och jag föreslår att du tänker dig för, då du är på en skola och behöver anpassa dig efter det. Respektera studiero, annars kommer jag behöva ta det med din lärare.

(Va nu en bra kompis också och sluta dra in dem i dina problem).

Men, jag är såklart lite halvnojig för nytt utbrott i morgon och det får vara morgondagens problem.

Fyfan, försöker skaffa lite kompisar på forum. Det ända man får höra är att jag är ful som fan och borde ta livet av mig. Kul. Jag ser ut som skit, beter mig som skit. Allt med mig är skit. Borde ha tagit livet av mig för länge sedan men är väl för dum i huvudet för det. Snacka om att jag siktade mot stjärnorna men föll redan från balkongen.