Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Faktiskt. Det makear sense, för har haft tanken ibland "är han avundsjuk på mig?" men samtidigt vetat om att fallet inte är så, men har inte kunnat skaka av mig känslan avundsjuka. Så att jag är den som är avundsjuk egentligen känns begripligt.

Knaprar för depression och ångest :-)

Tja, får undra när det händer. Alltid känt mig så avundsjuk på kompisar med syskon och deras relationer och hur vissa beskriver dem som sina bästa vänner, när jag och brorsan knappt hälsade i hallen. Så vi får se om det händer i framtiden, kanske blir bättre om 10 år.

Det kommer lösa sig, oroa dig inte för det. Hade det likadant med mitt syskon! Vi var fiender under vår uppväxt, idag är vi syskon..inte bästisar, men familj liksom och kan umgås.

Ditt fokus ligger i att ordna ditt liv, se till att bli av med depressionen.. förändra ditt liv. Piller löser inga problem i längden, enbart dina handlingar som kan leda dig in på en ny väg i livet. Följ din intuition, gör det du vill göra. Lycka till!

35 nästa år och livet är fortfarande skit, som det har varit sedan 21. Inte kommit någonvart, saker har bara blivit sämre och sämre.

Jag har inte ännu kunnat börja studera, först pga. depression och nu pga. att den enda lägenhet jag kunde få efter separation är för dyr.

Måste alltså fortsätta jobba lågavlönad åtminstone 5 år till, där nästan all inkomst går till fasta och nödvändiga kostnader.

Så när jag är 40 kanske jag kan flytta till något billigare och börja plugga. Sen inte få jobb eftersom jag kommer vara för gammal.

Det är fan skönt att livet inte är för alltid, för det blir verkligen bara sämre och sämre. Och längtar tills det är slut, för det hann inte ens börja.

Och alla ni som säger att det är bara att rycka upp sig och lösa situationen, ni kan verkligen var och en dra åt helvete.

Fast att ditt liv är ”skit” beror ju på dig och inte någon annan. Det är du som valt att inte fixa det. Ansträngt dig tillräckligt för att få en förändring. Offerkoftan var ju skönare.

Men hör och häpna! Offerkoftan tar dig inte fram i livet, den låter dig stå på exakt samma plats och låta åren flyga förbi. Mitt tips är att du tar av dig den, tar ansvar över din framtid och gör något åt det. Det är inte många som kommer tycka synd om dig om det är det du söker. Alla har på ett eller annat sätt lidit. Det som skiljer oss nu är att jag gjorde något åt mina problem.

Är du deprimerad? Förändra ditt liv
Orkar du inte? Ta antidepressiva och förändra ditt liv

Fortsätter du svänga vänster så är det du som är korkad som förväntar sig ett annat resultat. Prova ett nytt sätt. Livet är inte över. Men livet försöker lära dig en läxa som du sovit bort. 14 år har gått säger du, och du står och stampar på samma plats, vem är problemet här? Är det du eller ”livet”?

Herter,

Jag känner igen mig i din situation.

Tiden går väldigt fort, och vad har man egentligen åstadkommit?

Är litet äldre än dig, men känner också att livet mest innebär besvär!

Ville bara säga det.

Kan väl också hoppa in och bara ja.. bekräfta samma här!

Jag är lite yngre än er men livet är svårt. Vi alla har våra problem

Herter ska ändå vara glad att han har sitt jobb och sina barn. Det är inte alla som har det.

Men ja, lycka till till er båda!

Det låter som att du har knäckts av vår tids materialistiska syn på livet. Men det är inget som säger att du måste vara slav under dessa föreställningar.

I Guds ögon är du lika fantastisk som de lyckade människor som du iakttar på avstånd. I början kan detta vara svårt att ta in men efterhand ger denna tro en oerhörd styrka.

Tack! Klart målet är att sluta med pillerna någon gång, men tyvärr går min depression upp och ner.

Mina känslor har gått i lås. Jag vet inte vad jag ska tycka och känna längre om något. Jag känner mig alltmer gaslightad och psykiskt misshandlad. Som om att mycket som händer nu passiv aggressivt och psykologiskt är riktat mot mig personligen.

Jag vill inte vara med längre. Jag måste sluta. Jag måste skärpa mig. Jag har aldrig menat någon illa. Jag är bara en neurotisk autist som skulle ha hållt käft.

Yes då var man här igen då. Absolut noll livsglädje och det är knappt så att man håller ihop sina studier. Klarar inte av socialt umgänge med mina klasskamrater, vågar inte prata med någon så därför umgås jag inte med nån heller. Önskar nästan att det fortfarande var covid så föreläsningar var online. att sitta helt ensam medan alla andra pratar med varandra kan nog vara det mest plågsamma nån kan uppleva.

fuck it. imma be dead anyway soon.

Fyfan, förstår lidandet! .
Men det är ju tråkigt att vara själv också, är det inte så?

Jo, så är det.