Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Folk är generellt otrevligare och hårdare online. Ta inte åt dig av det som de skriver.

Försök skaffa kompisar irl istället.

Åratal av depression bakom mig nu, dock så har jag mått bättre ibland. Vet inte varför. Har familj men sociala livet är nästan noll. Jag tror mobbningen i unga år satte sina spår. Jag var alltid lite utanför, jag fixade en svensexa till mig själv men ingen dök upp. Bröllopet bestod av 6 pers endast familjemedlemmar. Alla dessa saker har långsamt tärt på den mentala hälsan. Misslyckanden i arbetskarriären, dödsfall i familjen har också hjälpt till.
Offerkoftan är uppbränd, har gjort allt jag kan för att förbättra situationen. Ringt gamla bekanta men intresset från deras sida har varit noll, prövat på nya hobbyn och försökt vara social men energin är slut nu.

Missbrukat i 10+ år på mestadels tjack, som övergick i en svår depression med psykostiska inslag.

Drogfri hela 2022 än så länge, har troligen ADHD och är 40 årsåldern. Att då få höra att det är 3 års väntetid på att få en utredning var lite av ett bakslag. Tjacket höll mina adhd-symptom i styr och nu 3 månader in är jag ett totalt vrak av ångest, depression, psykoser och rastlösheten som kommer från ADHDn gör att livet just nu är ett rent helvete.

Fick lite nya mediciner häromdagen som jag tycker redan ger en viss effekt så förhoppningsvis blir närmaste månaderna lite enklare.

Att man dessutom åkte på körkortet, med precis alla behörigheter, är extra surt då bilkörning var något jag ägnade mig åt för att komma bort lite, må bra. Klagar inte för skulle självklart bli av med det, trots att jag hade samma substans i blodet som jag kommer ha när jag eventuellt blir klar med utredning och sätts på CS-mediciner för det. Men bara väntan, rastlösheten, den är hemsk. Känns verkligen som dessa tre månader har pågått i flera år...

Förstår känslan lite, jag blev av med alla vänner och även relationen har tagit sin törn. Total isolation just nu från att ha ett enormt nätverk med vänner.

Hitta dig själv, jobba mycket med dig själv, älska dig själv. Du är gift! Det är iallafall en som älskar dig. Sedan behöver man bara 1-2 riktiga vänner, men ärliga riktiga vänner kan vara svåra att hitta. Sluta söka, jobba med dig själv mycket så tror jag det kommer lösa sig för dig.

feeling the madness is coming , som att långsamt sjunka mot botten.

Jag fick mvg i alla betyg i skolan sammtidigt som jag blev förföljd av en kille som de fick be polisen hämsta upp hela tiden. De kunde av någon jävla anledning aldrig sätta honom i fängelse. Så de satte mig på down syndrom avdelningen för att han inte skulle hitta mig.
Jag fick mvg trotts att de lät mig läsa om 9ans matematik för de trodde visst att personer med asperger är dåliga på matematik.
När jag slutade gymnasiumet så fick jag äntlige lov att läsa de naturvetenskapliga ämnena.
Tyvärr kunde jag inte lyckas skaffa ett jobb för folk på arbetsförmedlingen sa att arbetsgivare inte vill anställa någon som gått på en skola för elever med asperger.
Jag lyckas dock läsa in de naturvetenskapliga ämnena trots att jag bodde hos min alkoholiserande mamma som jämt gnällde över vilket oförskämt barn jag är som inte kan skaffa jobb. Och när jag kommer in på ingengörsutbildningen så säger hon att jag absolut måste bo hos dem trots att de bor mitt ute på landet med ingen kollektivtrafik. Det tog 3 timmar att ta sig till skolan varje dag och jag kunde bara lämna skolan först klockan 20:00 varje dag så att mina föräldrar kunde hämta mig på tågstationen.

Jag klarade av de fyra första kurserna på utbildningen men sedan fick jag halusinationer av all sömnbrist och klarade inte av att läsa resten av kurserna.
Det var första gången jag funderade på självmord.
Min mamma sa till mig att hon hade varnat mig för att jag inte skulle klara av utbildningen.

Jag sökte jobb igen men ingen ville anlita mig. Jag försökte plugga igen men misslyckades. Sökte jobb igen men misslyckades. Försökte plugga igen men misslyckades. Sökte jobb igen men misslyckades. Försökte plugga igen men misslyckades. Försökte plugga ännu en gång men misslyckades.
Sedan fick jag hjärntumör... Jippey. Levde med epilepsi och dödsångest i flera år.

Och nu försöker jag söka jobb igen. CVet är helt tomt, jag har inte haft ett jävla liv och måste visa det för främmande människor på internet.

Jag önskar att jag aldrig blivit född.

Jag vet hur det känns. Folk verkar inte förstå att ens energi är slut. Att ens liv aldrig kommer bli bättre om man inte får hjälp.
Om folk inte tycker det är värt att rädda ens liv varför ska man då bara existera för deras skull.
De säger att det finns hjälp att få men det är bullshit.
Ingen bryr sig.

Ha, fan så jobbigt och värdelöst det blev nu
Jaja.

Jag har haft en ganska turbulent dag idag. Jag bodde hemma tills dess att jag vid lunchtid blev utsparkad hemifrån och därmed hemlös. Det känns jobbigt att mista en sorts trygghet man är van vid, men jag försöker ändå tänka på att detta är ett nödvändigt steg för mig att ta i livet för att utvecklas.

Situationen för tillfället är faktiskt förvånansvärt god. Jag får bo hos två kompisar under resten av juni, och jag har fått ett förstahandskontrakt med inflyttning den 1:a juli i ett litet samhälle där jag ca 2 månader senare ska gå en 1-årig utbildning på en folkhögskola.

Sammanfattningsvis så går mitt liv åt rätt håll, jag har tagit mig i kragen och befinner mig i någon slags mognadsfas. Den ångest jag upplever för tillfället beror sannolikt på den förändring som sker i mitt liv just nu. Förändring kan vara obehagligt, men det är positivt.

Jag vill avsluta med en lista över positiva och negativa saker i mitt liv just nu:

Positivt

- Även om jag blivit utkastad så har jag ju ändå flyttat hemifrån, ett steg närmre mot vuxenlivet
- Jag har någonstans att bo! Det kommer bli mysigt att bo som inneboende istället för att bo ensam
- Jag kommer förmodligen inte behöva betala ngn hyra, mina vänner har hjärtor av guld
- Jag kommer inom en snar framtid få ett kontrakt och när det väl är påskrivet har jag min egna lgh*
- Jag har kommit in på en 1-årig utbildning på samma ort där lägenheten finns, utbildning är bra
- Jag älskar att vara på Flashback. Om ni mår dåligt och vill ventilera så är ni välkomna att PM:a mig <3

* Jag har varken mottagit eller skrivit på kontraktet ännu så förstahandskontraktet är ännu inte spikat, men om det av någon anledning inte blir av så löser jag det på något annat sätt

Negativt

- Jag måste packa ihop och förflytta mina ägodelar från det gamla pojkrummet. Jag ska exempelvis transportera min stationära dator + tangentbord/skärm till lägenheten jag bor i nu, men jag har varken bil eller körkort, och heller inte något SL-kort (jag har ont om pengar). Men det kommer lösa sig till slut.

- Jag känner skam och skuld. Jag känner mig som familjens svarta får, och att jag inte räcker till. Jag är väldigt självkritisk och min emotionella uppfattning av mig själv är betydligt mer negativ än den rationella och faktabaserade självbilden.

Nu ska jag äta tortellini, dricka upp min öl, ta en cigg, sitta lite vid datorn för att till sist gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag med nya tag!

Ta hand om er och PM:a mig om ni är i behov av en vän som lyssnar <3

Mardrömmar om exet igen. Hur han har ihjäl våra husdjur. Tyvärr får jag ingen ptsd-utredning förrän i höst. Blir trött av obehagskänslan som sitter i under dagen efter mardrömmarna

Fy fan vad jag hatar öppenpsykiatrin. De är nonchalanta gentemot mitt mående, enhetschefen är en häxa och det är nu andra gången på raken som vårdkontakten inte dök upp på sip. Det är som man skulle vilja kasta molotovcocktail mot mottagningens fönster.

Att useende över huvud taget ska spela någon roll gör mig depprimerad.