Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Vaknade idag och kände nej nej nej. Vill bra sova genom hela dagen. Så tråkig känsla. Har ett starkt behov av att vara ifred just nu.

Men ska försöka vända dagen med bla en lång promenad ensam.

Efter två stormiga år och ett minst sagt stormigt förhållande så är det slut.
Det borde ha varit så lättande, men jag har konstant nära till gråten och känner mig tom.

Jag är nästan helt säker på att det är för det bästa, men ändå kryper tvivlet in.
Nu blir det väl ett liv i ensamhet. Som den självuppfyllande profetia jag är.
Jag känner mig så tom men axlarna har inte varit så avslappnade på länge.

Trött på att man blivit matad av lögner hela livet. Att världen är så korrupt. Att man inte är trygg. Att folk kan behandla en hursomhelst utan att behöva tänka på konsekvenserna så länge det inte är brottsligt. Finns ingen rättvisa i världen. Blivit så sjukt orättvist behandlad trots att man alltid bara menat väl i livet. Vet inget om verkligheten. Så många demoner. Vad har man gjort för att förtjäna att vara här. Varför ger gud inga svar. Vad är det för röst jag hört senaste 9 åren. Den bara ljuger ljuger ljuger. Vill ständigt dra ner mig i skiten. Senast idag vet jag att en afrikan gick in på mitt rum och förde upp min tandborste i sitt anus. Hur kan det ens finnas så här sjuka människor. Folk bara dömer en. De enda som blir behandlade med empati är söta tjejer från överklassen. Vi män får bita ihop och får ingen empati oavsett. Har blivit illa behandlad i alla vuxna år. Vi vanliga tänker att det måste vara så att man gjort något för att förtjäna det. Men jag har fan inte gjort något jag inte blivit lurad till eller riktigt tänkt efter som varit fel. Ändå straffas man. Vad är det för värld man har kommit till där allt är lögn. Världen finns inte ens. Man är naken i mörkret som frodo sa. Får försöka hålla ut i åren som kommer och bära allt med stolthet som är det enda man har haft kvar och som världen gjort ALLT för att ta ifrån en. När syndade man så att man förtjänade att hamna här. Om jag som har så mycket godhet i mig har gjort något för det här, undrar jag vad som kommer hända med de som är verkligt wicked. Eller kanske det går bra för dem. Aja. Ville väl lätta på trycket.

Tycker det låter som att ni har gjort helt rätt.
Snart kommer det kännas bättre och då kommer lyckan komma! Heja du.

Vill sova så mycket som möjligt. Då slipper jag krav och måsten. Livet blir överväldigande. Sociala situationer tar mer än de ger. Det finns egentligen inget speciellt i livet som motiverar, engagerar och intresserar mig tillräckligt mycket för att jag skall vara ihärdig, målmedveten och koncentrerad.

Självtvivlet är betungande. Jag är dock inte nedtyngd av självkänsla och självförtroende.

När jag sover, slipper jag undan livet med dess stress, oro, ångest och overklighetskänsla. Livet är inte ämnat för alla. Så är det bara. Jag har för vana att ge upp - jag är alltså misslyckad och är en belastning. Jag är hopplös och utan någon framtid värd att kämpa för.

Hopp är något vi skapar, värde är något vi skapar. Prova gör något kreativt när du är oroad eller stressad, för mig har det visat sig ha värde.

Har väldigt mycket ångest. Ångesten beror på att jag är rädd för ångesten.
Ångest för ångestens skull liksom.
Hur blir jag kvitt detta?
Hur slutar jag vara rädd för ångest?

Börjar liksom tänka hemska tankar att jag inte kan andas osv och då får jag ett helvetes ångestpåslag.

Har ingen förstahands erfarenhet utav stark ångest, men jag har bra erfarenheten utav att ha hört andra berätta om sin ångest, och i princip alla fall så har en effektiv metod varit att välkomna ångesten, dvs att inte kämpa emot den eller försöka bli av med den.

Ja, se den som vågor som kommer och går. Det enda som är säkert med ångest är att det är (fysiologiskt) ofarligt och att det kommer gå över!

Känner mig så låg på senaste.
Låg av jobbet och svårt att tanka energi. Årstiden och mörkret hjälper ju inte direkt heller. Fick precis reda på att en i min närhet gjort ett sexuellt övertramp på en tjej. Känner mig besviken och sviken. Mest trött. Vill sova fram tills mars.

Fan vad man saknar att få värme från naturen, från solen. Men vi närmar oss. Kämpa på allihopa!

FUCKADE UPP MINA JÄVLA FISKPINNAR, jag är så jävla dålig på att laga mat och hatar att det tar en sån jävla tid + all disk.
kokade potatis och gjorde egen dillsås som blev helt okej, sen FUCKADE JAG UPP FISKPINNARNA. SÅ NU HAR JAG STÅTT OCH STRESSAT HELT I ONÖDAN I KÖKET, sen få vi inte glömma hur jäkla dyrt det är med mat nu.
FY FAAAAAN
nU blir det kalla kyckling ben och metallica bara för att jag är så jävla arg.
VARFÖR SKA LIVET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT

I förrgår sov jag knappt och igår sov jag men i natt har jag inte sovit , har en konstant hicka och diarré.
Har varit ute i skogen i natt och försökt få ur mig alla känslor när ingen kan se mig i mörkret.
De jag lidit av är ensamheten mest, jag vill hålla dialoger med folk om saker jag tänker på.
Jag har försökt att lägga ut bilder på konst med tankar på instagram men har ca ett 30 tal följare bara och de blir ingen diskussion.
Jag har försökt mig leta efter konst som vill berätta samma sak som jag vill, men det går trögt.
Det gör mig så otroligt besviken att se de som främjas istället känns som de saknar fantasi och egna tankar , allt bara kretsar kring hur tekniskt saker är.
Jag mår inte dåligt men oroar mig lite att de spårar ur när jag inte får sova något, min kondition är dålig , hjärtat känns tungt och blir andfådd.
Hostar även en hel del så jag kräks vissa tider på dygnet.

Känner mig besviken på flödet som sker i trådarna på Flashback, de mesta känns oviktigt och inget som handlar om att bygga livserfarenheter eller byta idéer med varandra, ensamt på de planet.
Jag ifrågasätter varför folk har gräsmattor, när de inte fyller någon annan funktion än att just klippa gräset, när man istället kunde haft vinbärsbuskar , och andra bär, grödor och örter.
Alla bara beter sig likadant och tänker inte själva , jag är trött på det.

Lyssnar på Helloween- i want out , precis så jag känner mig, jag vill inte riktigt vara med på detta.
Samtidigt känner jag ett måste att leva, inte för att jag är rädd för döden utan för jag känner att jag kan vara betydelsefull.

Jag är så trött på att hela tiden spela normal och försöka passa in i något jag inte trivs med, de kommer inte hålla .
Är mycket jag inte vet hur jag ska fixa till gällande livet, jag kan inte bluffa mig fram de går emot min heder.
Visserligen är jag sjukskriven men jag funderar på detta med arbete och har svårt att tänka mig något där jag passar in, det finns en hel del projekt och idéer jag har men alla bitar på hur man förverkligar de hela är dess då svårare.

Har levt på mat för 25 kr om dagen senaste dagarna(exklusive kaffe), de vill säga en fryst färdigrätt då ica hade extrapris, har knappt varit hungrig ändå.
Det är något som händer med mig men jag vet inte vad, jag är inte uppåt och glad men inte heller nedstämd.
Dock kan jag inte säga att jag mår bra , jag har väl hoppet kvar men är otålig.
I helgen skulle jag försökt skriva en viktig text som jag hoppas på skulle förändra mycket i världen, men jag blev helt utmattad och insåg hur svårt de är för andra att förstå något som tagit mig exakt 10 år nu att begripa till 99%.
Är besviken på mig själv , min ADHD medicin fungerar inte längre så jag kommer av mig hela tiden.

Det hade varit så lättare att prata med någon som var bättre på att skriva , men där finns ingen.

Jag har försökt koppla av på alla sätt jag kan tänka mig, men inget fungerar.

Aja tack för att jag fick lätta på trycket lite grann.