Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Hade ett liknande liv förut, kände igen mig i mycket du skrev, har varit nykter något år nu.

Har du funderat på behandlingshem? Kan tänka mig att du grämer dig över det men du kommer bli förvånad hur bra man kan ha det där då det är rutiner, träffa andra människor som du förmodligen kommer komma nära.

Bland dom bästa tiderna i mitt vuxna liv var på behandlingshem där jag spenderade 1 år ca, i sthlm regionen.

Bara skriva om du känner att du vill, känner som sagt igen mig i det mesta du beskrev.

Tack för ditt hoppfulla svar ocg gratulerar till ett års nykterhet! Starkt jobbat.
För ca 5 år sedan var jag på behandlingshem, dessvärre utan någon som helst struktur och en i princip obefintlig kontakt med kuratorer och läkare.

Blev dessutom bara beviljad 6 veckor intitialt, fick be och argumentera för att åtminstone få 2 veckor till.

Kom sedan hem till en obefintlig plan från psykiatrin och socialtjänst. Blev sjukskriven på nytt och det har bara rullat på. En totalt likgiltighet har bara vuxit sig djupare sedan dess.

Har insett att jag helt enkelt är en förlorare och att jag aldrig kommer leva ett bra liv. Jag kommer som mest kanske hitta något “samhalljobb” som gör att jag iaf slutar vara en ekonomiskbörda för mina föräldrar. Men jag kommer aldrig riktigt göra något med mitt liv och helt ärligt känns tanken att jag ens orkar med processen och det krav som det innebär med att ens hitta ett “samhalljobb” som önsketänkande. Jag kommer spendera resten av mitt liv med att vara missnöjd och deprimerad, ett totalt bortkastat liv. Jag har nog alltid varit en förlorare, alltid varit lat och passiv, alltid varit en sån som inte haft hobbys eller varit intresserad av något, men pga att jag fram tills nu alltid tagit mig vidare till nästa steg, det har alltid rullat på så att säga, så har jag kunnat leva i någon form av lögn om att saker kommer lösa sig och haft någon form av framtidsplan.

Jag lyckas alltid fucka up saker på något sätt, speciellt relationer. Jag övertänker allt jag gör, men det blir ändå dåligt. Jag lyckas alltid skämma ut mig och bete mig konstigt. Jag gör bara fel val hela tiden, säger alltid fel saker, missbedömer stämningen.

Känns som att jag officiellt är “expired” och som att ingen man någonsin genuint kommer vilja ha mig. Jag kan inte sluta tänka på att det är över för mig och att det från och med nu bara kommer gå utför för mig rent utseendemässigt. Om någon man skulle visa intresse för mig, så skulle jag bara anta att han bara är intresserad för att han inte kan få någon bättre, någon yngre, någon snyggare, någon mer intressant.

Jag är hopplös. Så ska man vara kvar inuti det här skeva huvudet resten av livet också som ett djävlaförbannadehelvetesskit livstidsstraff också för fan

Jag brukar ha på något på Youtube för att döda tystnaden jag lever i och då hör jag på människor som jobbar, tränar, reser, läser etc. Det är så olik min egna verklighet att det blir som att deras liv är film och inte verklighet.

Sedan jag hamnat i depressionen har jag gått upp i vikt och är bara sängliggande och är så tacksam om det börjar ge effekt och att jag en dag sover och i sömnen somnar in i lugn och ro. Det är inte ett värdigt liv att vara bara 30-plusare och bara sova stora delar av dygnet.

Har börjat läsa igen, så najs för själen
kan rekommender hobbit eller nån gymnasielitteratur typ historia a


L’Adamant är ett unikt dagcenter beläget ombord på en stor husbåt på Seinefloden i hjärtat av Paris. Hit välkomnas personer med psykisk ohälsa och intellektuella funktionsvariationer. Personalen som driver verksamheten kämpar mot det sönderfall och den avhumanisering som drabbat den psykiatriska vården. Vinnare av Guldbjörnen 2023 på Berlinale 2023. En dokumentär av Nicolas Philibert.

https://www.svtplay.se/video/KzVdZo4/ombord-pa-adamant

Skönt att komma få kräkas ur sig.. Sitter på behandlingshem, bra förvisso. Men,jag mår så psykiskt jävla bajs. Och får noll hjälp. Drack lite mycket under en period delvis pga påtryckningar så nu är jag här. Blåser neg jämt givetvis,följer planer,struktur. Noll sug eller abstinens,det har jag aldrig haft så vet inte hur det känns när dom pratar om det.
Jag vill bara fly,kan ligga o dagdrömma om att bli kidnappad,att någon liksom förföljer mig. Tar mig med nånstans. Att nått händer bara. Inte så konstigt att känna så kanske. Jag börjar bli ett skal verkligen och har ingen att prata med som förstår.. förbannade skit I helvete..Jag kommer bli loco delulu..

Skönt att få kräkas ur sig. Inte komma vafan..

Jag känner mig lite död. Vad är ens känslor? Jag vet inte längre. Känns väl bra antar jag.
Varför känna så mycket ändå? Det är bara att göra det man bör.

Vart kan du fly? fly till jobb, studier, landet? Låter som du skulle må bättre av att vara någon helt annan stans.
Hoppas att det blir bra igen.

Tusen tack för att du såg mig. Betyder massor. Jag vill bara fly? Omöjligt när man har lvm. Alltså jag är verkligen inte bråkig,dricker aldrig annars förutom den här perioden som va,jag gör liksom knappt en fluga förnär. Anpassar mig,har mina rutiner jag haft i många år.. vill hem till mannen,fly landet. Börja om nånstans. Gärna långt från myndigheter som inte kan bestämma över mitt liv. För just nu? Känns allt totalt skit utan rätt hjälp.. Man sitter på sitt rum och sörplar kaffe utan en personal i närheten på flera timmar om det är så. Tänker på många som tagit återfall och fått åka. Ska det va så på ett hem?

Hoppas det blir bra för dig också. Känner igen mig så mycket..