Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Tack för svaret, SoberZealot! Skönt att höra. Då är nog nojan kopplad till ångest.

Tänkte hela dagarna på när jag kunde börja dricka igen och när jag väl tagit ett glas vin kunde jag inte sluta.
Drack ju fem-sex gånger per vecka tills jag stupade i sängen.
Det värsta jag visste var att dricka fyra, fem 7,2r och sedan inget mer. Tortyr.
Jag slutade tvärt efter att ha försökt 100 gånger.
Det var kämpigt i början men gick allt lättare.
Jag tänkte inte sluta helt utan bara hålla upp tills jag kände att jag hade full koll igen.
Men ju mer tiden led som nykter desto bättre kändes det.
Det tog ca 8-9 månader utan alkohol innan jag kunde komma in i nyktra rutiner och idag vill jag definitivt inte dricka igen.
Vågar inte pröva heller då jag inte riktigt litar på att suget försvunnit.
Tror att det ligger där bak och lurar.
Nu har det gått drygt sex år och jag mår väldigt bra.
Min ångest över att prestera har försvunnit, jag har låga krav på det materiella även om jag har det gott ställt och livet känns ok även när jag kokar pasta eller diskar frukosttallriken.
Tack alla för fin läsning.

Nu känner även jag att det får vara nog. Gått i perioder, men värre och värre för varje månad.

Denna vecka starköl (50cl):

Tisdag : 5 st
Onsdag ; 6
Torsdag : 5
Fredag : 8
Idag: 4 än så länge.

Detta håller inte i förlängningen .

Spyr aldrig, utan efter dessa perioder är jag smått skakig på händerna, svag i benen, yrslig, hög puls.
Kan äta utan problem osv.

Men slutar det inte snart kan jag bara invänta en hemsk avtändning delux med delerium osv.
Så imorgon blir det dag 1. Det får vara slut på vardags drickandet. Måtte jag inte få delerium.

Hur går det för Er så här i Julhelgerna?

Håll ut, spola kröken, kämpa på!

Har snart 5 månader helt vit. Men det är lite kämpigt i julhelgen måste jag erkänna.

Kommer tillbaka till tråden med promillehalt, skrev senast tidigt i oktober, därefter har det varit kamp och uppbrott... till resignation. Jag gissar att jag inte är där än. Det gör mig sorgsen-- jag är infantil med alkoholen/drogerna, men... men vad?

Jag kan rada upp allt negativt som missbruket gjort mig och nicka bekräftande. Jag kan tänka på nyktra perioder och inse att jag hade mål och mening den där tiden, till och med kände jag mig då och då glad. Det vrickade försvarstalet är: denna medvetslösa hjärna jag upplever, t.ex nu. Ni vet, ensamheten är long gone, musiken spelar, ångesten är först imorgon dubblad. Inte nu, nu, nu. Jesus, jag vet allt vad det gör mig. Jag har tagit genvägarna hela mitt vuxna liv.

Jag klarade mig bra genom julhelgen. Tillbaka i min egen lägenhet finns det inte minsta försvar.

Kämpa på alla krigare.

Vill du berätta hur en vanlig dag kan se ut för dig? Har du mycket problem med ångesten? Alkohol kan få min ångest att dämpa sig men så fort jag är i nyktert tillstånd så blir det ingen vanlig ångest utan riktigt äckligt som inte går att föreställa sig.

Fightas fortfarande men oftare än inte är det: några timmar på jobbet (ca halvtid), tar mig till bolaget för att köpa alkohol för helst en hundring eller mindre (det landar ju ofta på något mer trots vetskapen om varje brygds värde), hem, äta-- helst en lätt måltid, sedan dricka mig utom ångesten till något kreativt (en bra dag), eller planlöst sökande efter enklaste underhållning via internet. Patetiskt nog landar jag ofta på närmsta Ica för ett sexpack folköl efter min icke-strikta dagliga budget, vid 22-tiden. Det är alltså mycket händelselöst, oftast lyssnar jag bara på musik när jag är berusad.

Jag har varit deprimerad sedan 16-årsåldern (10+ år sen). Aldrig riktigt fattat livet.

Jag förstår och känner igen mig själv mycket. Innan jag flyttade hemifrån så att vara berusad så kunde jag vara berusad o lyssna på musik o spela. Sen söp jag bakom min sambos rygg några gånger. Siktade alltid för Åbro 7.3or och 7.2an o halsa i mig allt för att komma hem o vara redigt berusad. Hemskt är det

Det är hemskt på så sätt att det gör det hemska- först mindre och sedan större. Alkoholismens/beroendets eviga kretslopp. Det är mycket enkelt.

Jag antar att jag borde gå igenom ett till behandlingsprogram men skeptikern i mig förmår sig inte. I alla fall inte ett 12-stegsprogram. Jag har sökt andlighet lika länge som jag varit beroende. Jag har varit light-suicidal lika länge som jag varit beroende.

Kompis - jag hör vad du säger. Skit i andligheten och ge det ett försök på dina premisser. Ingen kommer att döma dig. Folk vill dig bara väl och det är det du behöver just nu. Inget fördömande, bara förstående och det är värt att pröva. Funkade för mig efter 20 års supande på sjön, men numera nykter alkoholist tack vare bra kompisar som stöttade och fattade vad det handlade om. No bullshit och det behöver du!!

Det är hur lätt som helst att bli beroende o sen nästan omöjligt att ta sig ut. Har du fått någon hjälp förut? Tex Psykatrin? Finns ju allt möjligt med hjälp men vad som passas bäst vet jag inte. Hur känner du? Vad vill du egentligen göra? Om du fick välja precis som du vill?