Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Jag var vit i två år och sju månader, men började dricka igen härom året Idag har jag nästan druckit en hela whisky och känner mig knappt salongsberusad. Jag har tyvärr byggt upp en ohygglig tolerans för alkoholen. Jag får ge som nyårslöfte att sluta dricka.

Tack för inlägget. Det är väl så jag borde se det-- men oerhört stort steg till behandling nummer två. Just nu är jag ju en skådespelare i varje avseende. Jag gick ju givetvis ut stort vid senaste storsatsningen och talade om exakt hur trött jag var på situation till vänner och familj. Nej, att vara den jag är nu är ingen jag vill vara. Detta med vetskapen om att i alla fall vännerna fattar mer eller mindre att jag är tillbaka. Herregud.

Ett problem jag har är att jag aldrig pratar om hur allvarligt på botten mitt psyke är till nära och kära. Jag kan bara inte förmå mig till det, av flera anledningar. Jag vill inte oroa folk och jag vill framför allt inte vara ett offer.

Om jag verkligen ville avsluta allt skulle jag redan ha gjort det.

Jag var nykter en längre tid efter min senaste behandling men ofta var jag riktigt illa.


Jo, det är svårt. Ibland kan jag sakna tiden då jag inte brydde mig alls och såg det som mitt enda kall. Men den cynismen är långt borta nu, det borde jag vara tacksam för. En dag ska jag väl ha ett drägligt liv.

Jovisst, har haft en del kontakt med psykiatrin genom åren. Jag känner mig i regel sämre efter en session hos psykologen, oftast kan jag rada upp det de kommer säga i huvudet innan de faktiskt gör det. Jag är självmedveten så jag vet att jag har ett rätt stängt sinne, hur jag ska kunna öppna det vet jag faktiskt inte.


Den frågan har jag ju faktiskt fått ett antal gånger hos just psykologer och det kan jag aldrig riktigt svara på. Mina tidigare drömmar som jag försökt mig på har jag funnit vara rätt innehållslösa.

Jag borde vara kring människor mer än vad jag är.

Det är tungt med toleransen. Det var faktiskt en, om än en mindre, detalj för att jag gick in på behandling ö.h.t. Jag vaknade på morgonen och tänkte på all den jävla vätskan jag var tvungen att ha i mig för att bli frisk. Det kändes helt kvävande.

Vad fick dig att börja igen? Lycka till med nykterheten.

Jag vet inte varför jag började dricka igen. Har inget svar att ge, tyvärr. Tack för din lyckönskan och ett fint inlägg.

Det är sällan man har - och jag tycker inte man ska förebrå sig för det. Shit happens typ. Ärligare än ett "tappade jobbet", "sambon blev sjuk", "hunden dog" eller 50-11 andra "orsaker".

På´t igen! Kör en antabuskur! Gör jag. Ska inte förhäva mig, torsk på bens, inte ett dugg bättre. Kontakta BeroendeCentrum i din hemkommun och signa på för ett halvår. Det fina med antabus är att även sedan man slutat med det "nykterheten rullar på" s a s, i bästa fall. All the best, hursom.

Ett år som nykter idag. Drog i mig några flaskor champagne på nyårsafton 2020, som avslutning på en dryg veckas stadigt supande i form av flaska efter flaska med starksprit. Sedan dess inte en droppe.

Så här på årets första dag ser jag fram emot ett år till utan alkohol. Fortfarande en dag i taget.

Oerhört bakis idag, känner mig helt tömd i hjärnan på allt vad glädjeämnen och dopamin. Börjar tröttna på att må såhär. Dags för en förändring, och vill verkligen ta tag i detta och sluta konsumera nåt som gör mig glad 5-6 timmar men självmordsbenägen 2-3 dygn efteråt. Så oerhört tröttsamt.

"At the core of every addiction is an emptiness based in abject fear. The addict dreads and abhors the present moment; she bends feverishly only toward the next time, the moment when her brain, infused with her drug of choice, will briefly experience itself as liberated from the burden of the past and the fear of the future—the two elements that make the present intolerable. Many of us resemble the drug addict in our ineffectual efforts to fill in the spiritual black hole, the void at the center, where we have lost touch with our souls, our spirit—with those sources of meaning and value that are not contingent or fleeting. Our consumerist, acquisition-, action-, and image-mad culture only serves to deepen the hole, leaving us emptier than before. The constant, intrusive, and meaningless mind-whirl that characterizes the way so many of us experience our silent moments is, itself, a form of addiction—and it serves the same purpose. “One of the main tasks of the mind is to fight or remove the emotional pain, which is one of the reasons for its incessant activity, but all it can ever achieve is to cover it up temporarily. In fact, the harder the mind struggles to get rid of the pain, the greater the pain.” So writes Eckhart Tolle.

och det stämmer till 100%

Jag har kämpat mot ett alkoholsug senaste dagarna ... och jag har bara druckit ett fåtal gånger sista två åren. men det är för att jag inte är närvarande för tillfället, just nu är jag inte tillfreds med vart jag är, hur läget är. orkar inte koncentrera mig på nåt, kan knappt träna för ryggen gör ont. orkar knappt kolla på film, kräver tålamod! fastnar på youtube, men kollar knappt klart på 1 av 10 startade videos....compilations med tiktok snuttar är ju inte EN video direkt ... fyfan

Nu satsar jag på ett nyktert liv. Fan vad jag hatar alkohol

Stort grattis! Vi delar årsdag du och jag. Är du med i programmet eller frilansar du?

Tack, och grattis tillbaka!

Jag antar att du menar AA? Nej, har inte haft något behov av det så här långt. Har under den här processen haft både tid och möjlighet att tänka rätt mycket på mig själv, mitt tidigare liv och på vad som betyder något för mig för framtiden. Jag har också en liten grupp närstående som stöttar mig när det behövs.