Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Alltså, upplysningsfilosoferna själva var ju inte alls främmande till "nationalism" eller "rasism" som Schachar tycks göra gällande. Adam Smiths liberalism beskrivs i Wealth of
Nations, Voltaire och Diderot var virulenta antisemiter och varje mer eller mindre vetenskapligt försök att klassificera raser bland människor var lika mycket en del av upplysningen som Linnés övriga arbete. Försöken att kollektivisera kunde förstås vara mer eller mindre relevanta och det fanns säkert en känsla att ett universellt mänskligt brödraskap stod att finna i förnuftet - men det förnuftet inbegrep förstås tankar om skilda folkslag och öppenhet för sociologi och gruppsykologi, liksom kollektivens spelteori. En slags postidentitär universalism kunde nog av uppysningsfilosoferna snarast avfärdas som religiös vidskepelse från Paulus eller Muhammed.
Precis som all annan ideologiproduktion tolkas "upplysningen" med partisk intention av människor med en agenda här och nu.
Sedan menar jag nog att Petterssons bruk av det "universella vi:et" är viktigt. Inte för att det är filosofiskt försvarbart som kategori, utan eftersom det är politiskt potent och farligt för det implicita europeiska "dom:et" som det byggs en allians mot. Det irrationella kan vara extremt funktionellt.
Frestelsen är just att avfärda Pettersson och ta Schachars parti, vilket ju ytligt sett är ett försvar för en utpräglat europeisk tanketradition som döda vita män producerade, vilket man spontant vill stå upp för. Men när han vill appropriera det som ursprungligen var en spretig, stridbar och allt annat än politiskt korrekt dynamik, till att bli en snöpt likriktning och pacifism, är det lika fel som när den kristna tron tas till intäkt för att det är en europeisk tradition att vara självutplånande och vända andra kinden till.
Frågan är ju vad som är farligast: De som vill riva ned det europeiska idé-arvet för att det var rasistiskt med dagens mått mätt - eller de som vill göra samma arv steriliserat harmlöst och därmed försvars- och fruktlöst?
Låt oss t ex spekulera att Voltaire och Diderot tittade in på tråden och kommenterade Neuding-debatten med inläggen:
Källa:
Jerusalem Post
På vilket ju varje verserad tråddeltagare skulle protestera om att inte dra alla över en kam och känna ängslan över vilket sällskap man hamnat i.
"U-upplysningsliberal? Nej nej, sån't tar man ju avstånd från!"
En upplysningstradition var för övrigt att skriva under pseudonym, att gömma sina åsikter bakom anonymiteten. Just för att åsikterna INTE gillades av de auktoriteter som sattes under ljus och ifrågasattes. Den som inte riskerar repression för sina tankar är ingen riktig
philosophe, eftersom den inte går varthän förnuftet leder.
Upplysningens antisemitism gick ut på att judarna inte var goda upplysningsliberaler. Motsvarande dem som idag anser att problemet med invandring är att muslimer inte går i prideparader. Det skiljer sig från "antisemitismen" hos upplysningens motståndere, den begynnande konservatismen, som i stället erkände judarna som ett folk som andra, och därmed legitima att bekämpa när man hamnar i konflikt med dem (Hamann: "Jag kände igen mina egna brott i historien om det judiska folket").
Alain de Benoist har använt ett resonemang som ligger nånstans mellan ditt och Petterssons för att försöka "kidnappa" ordet rasism och använda det mot globalistvänstern. Tanken är att rasismen uppstod genom att upplysningsidén om framsteg skapade en universell skala där folkslag rangordnas utifrån hur långt de anses ha nått (som i postkolonial teori, som bygger på motupplysningsidéer), och att det innebär att alla progressiva idag är rasister. Jag tror det är ett misstag att alls slänga sig med ett ord med så rutten historia som rasism, men det finns nånting där.
Det är tveksamt om det här kan skapa så mycket substantiellt i praktiken, men det kan åtminstone skapa lite kaos och inbördes bråk hos fienden. Som när Shachar och Pettersson ryker ihop. Eller när vänstern kritiserar Israel för att vara en irrationell, oupplyst apartheidstat, och judarna kallar den kritiken för antisemitism. Det är inte en optimal Israelkritik från ett svenskvänligt perspektiv, men det slår knut på såväl vänstern som sionisterna, så lite dubbla måttstockar kan man kanske kosta på sig. (Säkert är iallafall att det värsta självmålet är att göra motsatsen: att försvara Israels illiberalism, och samtidigt kritisera invandringen till Europa utifrån att muslimerna är illiberala.)
Om vi ska nyansera och lära av upplysningen är Herder ett mer intressant namn än Voltaire och Diderot. Där finns en del barlast, men också en komplex och seriös syn på nationen.
