Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ja alltså, jag genomgår en ännu värre ålderskris nu än när jag fyllde jämt förra gången. Känns tungt, för jag har inte gjort något av det som jag trodde att jag skulle ha gjort vid detta laget (t.ex: träffat en kille, "stadgat" mig). Livet blev istället nåt helt annat. Det kommer ta tid att acceptera detta, om det ens någonsin kommer gå. Att acceptera att man är en sån som blev över är svårt. :-/

klart du kan hitta någon , finns 70-80 åringar som finner varandra , så vad är det för övrigt du tycker att du missat i livet hittills ?

själv så har jag gått från ett mycket långt bra liv till ett riktigt dåligt liv senaste 3åren
men har inte tappat hoppet ännu att allt vänder igen

Har sedan tonåren tyckt att jag är en idiotisk människa som inte är lika normal som de allra flesta. Om nån skulle fråga om jag hatar mig själv så skulle jag säga "ja" till den personen utan tvekan. Bakgrunden till allt detta är för att jag haft det svårt att socialisera mig med andra och tyckt att jag inte är lika bra på att förstå och lära mig nya saker som de allra flesta. Några nya kompisar har jag inte skaffat sedan gymnasiet och jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon tjej i mitt liv. För varje år som går nu så känns det mer värt att begå självmord medans man fortfarande känner sig ung och ensam istället för gammal och ensam. Har inte heller någon sympati för andra människors liv längre utan önskar att vi alla skulle utrotas från jorden eftersom vi tjänar inget syfte här än att förstöra den långsamt.

Det kommer gå så mycket lättare för dig i vardagen om du slutar ta livet på så stort allvar Ha kul istället, snart ligger vi alla där och dreglar i vårt eget saliv.

Ah shit, ändå intressant hur ens välmående kan gå från hyffsat bra till riktigt dåligt på så kort tid. För mig så beror nästan allt på yttre omständigheter, känns inte som att jag har någon kontroll alls på mina känslor eller tankar. Börjar fundera på om det ens är värt att försöka längre, det slutar ändå med att man blir sårad och trycker ner sig själv.

Och nu mår man bättre igen. Att säga att man inte ska ta livet på så stort allvar är ett bra tips, men aldrig fungerat för mig. Kommer alltid att ta allting på för stort allvar, lösningen för mig är väl att hitta saker som gör mig glad och för mig att skratta.

Hoppas det fortsätter så för dig. (var mig du pmade för några veckor sen och ville stötta vilket var snällt)

För omkring ett år var jag i en allvarlig kris. Läget innan var inte perfekt, långt ifrån, men det var något och det var mitt. Jag hade en otrygg bostadslösning, hade inget jobb, men jag hade ett på gång. Jag hade genomgått en tids praktik på ett för mig väldigt bra jobb och hade en pågående konversation med handledare och chef om att praktiken skulle bli anställning. En lång tid av osäkerhet och instabilitet var på väg att lösa sig. Jag hade mycket vänskap och kärlek i mitt liv. Men så genom en serie sinsemellan orelaterade händelser och slutpunkter av utvecklingar som skedde inom loppet av knappt ett par månader dog en som var helt central i mitt liv, och så tog det slut med en annan och så frätte vänskapen hastigt sönder med en tredje och så förlorade jag mitt hem och behövde med kort varsel hitta ett nytt. Det hade varit svårhanterligt om dessa saker hade skett distribuerade över ett år. Nu var det lite som att en bomb plötsligt hade exploderat och jämnat mitt liv med marken. Jag var definitivt sjuk eller trasig på något vis. Svår panikångest fick mig att frukta att vara ute bland folk i rädsla för att jag skulle kollapsa och gråta när någon såg.

Hade långtgående planer på självmord. Jag hade gjort min research* för att hitta en metod som var hänsynsfull mot andra och som inte innebar mycket ångest och smärta, och jag hade planerat allt, köpt alla nödvändiga saker och printat ut meddelanden till eftervärlden. Hade ett datum, plats och tid då jag skulle göra det, och jag var fast beslutad att genomföra det.
Innan dess skulle jag av pliktkänsla gentemot den icke-sjuka versionen av mig själv göra vad jag kunde för att hitta en väg ut ur mörkret. Jag besökte psykakuten, gick på öppenvård, och jag kämpade med de omfattande praktiska problemen jag behövde lösa. Jag tonade vid vårdkontakter ner suicid-aspekten i mina problem för att inte trigga några drastiska åtgärder från sjukvården.

Tiden som förflöt innan det datumet hade en tveeggad karaktär. Å ena sidan såg jag fram emot att få komma bort från ångesten, stressen och smärtan, men å den andra började jag att se på det datumet nästan med fruktan och jag började betrakta världen som om jag registrerade allting för sista gången, och jag märkte att jag nästan började sakna vissa saker i förväg, oftast meningslösa småsaker som dåliga tv-program eller att äta frukost.

Hur som helst är det ungefär ungefär ett år sedan nu. När de praktiska problemen löste sig så kunde jag börja att på riktigt genomgå den bearbetningsprocess olika omständigheter inte tillåtit mig under det föregående halvåret. Överlag är det mentala hälsotillståndet oerhört mycket bättre nu än då.

Det som numera gör ont är när jag minns händelser, både vardagliga och generella, och specifika, från mitt förra liv och att jag kan märka hur mycket minnena redan har vittrat, och det smärtar att tänka att de kommer att falla sönder mer för varje sekund som går. Har senaste dagarna varit väldigt sänkt i melankoli och saknad.

*Sidnotis: under researchen dammade jag av ett gammalt flashback-konto (det här) som jag skapat ett antal år innan men praktiskt taget inte använt. Det hade hänt att nyfikenhet över kända personers brottslighet fick mig att besöka forumet för att läsa enskilda trådar, men jag besökte annars aldrig forumet, och jag hade nog en ganska negativ och endimensionell bild av det. När jag då undrade över självmordsmetoder och skapade jag en tråd och frågade om tips. Till min förvåning fick jag inte tips utan en massa fantastiska människor skrev uppmaningar att inte göra det, söka vård, någon eller några berättade om hur de hade drabbats av anhörigas självmord. Det berörde mig djupt att läsa, och det var väldigt värdefullt för mig då när jag kände mig så utsatt och ensam. Det är svårt för mig att beskriva den här tidens händelser i kausala termer, som att det ena ledde till det andra, utan allting som hände och kändes var mer som regndroppar som liksom bara kom till synes från ingenstans. När jag på dagen var på väg att åka till platsen jag valt fick jag nåt slags panikattackskollaps. Hade jag inte varit ensam hade någon kört mig till psykakuten. När jag kom ur det tillståndet hade jag bestämt mig att inte genomföra självmordet. Varför jag gjorde det och vilka saker som bidrog till det har jag ingen aning om. Men kanske hade svaren jag fått på flashback betydelse på något vis.

Så trött så att jag inte hör vad jag tänker

Varför är det så svårt med människor för? Jag behöver träffa folk men har ingen alls. Mår egentligen ganska bra men det blir så himla tungt att bara ha sig själv att prata med. Känns inte som det finns någon i hela världen som är på min våglängd.

Hej alla ledsna

Här är man, 33 år, på väg att flytta tillbaka till staden där barnen bor efter separation i höstas. Svindyr hyra, kanske kommer kunna lägga undan ett par tusen i månaden så länge jobbet finns kvar.

Ingen utbildning och inte råd att utbilda mig heller eftersom pengarna måste in. Ångestladdat jobb, minimalt samarbete från mamman. All min egen trygghet ska offras för att jag ska kunna ge mina barn trygghet, och så ska det ju också vara

Hemmatrakter och föräldrarnas stuga kan jag få se försvinna och minnena tyna bort så sakteliga. När jag blir äldre så ska jag sitta i en liten 1:a i förorten och känna mig riktigt nöjd med hur jag lade upp livet för mig själv. Och barnen kommer såklart trivas med att ha ett misslyckande som pappa

Ha det fint för denna gång!

Jävla fitta också, lever inlåst i min etta, jobbar hemifrån och blir tvingad till en jävla massa övertid på ett redan extremt stressigt jobb. Fixar jobbet men helt jävla apatisk i övrigt, livet bara rinner iväg. Kan inte bli kär och saknar handlingskraft pga depression. Ska sluta, som fan, skiter i om jag blir av med lönen. MOHAHAHAHA! Alternativet är att bli helt jävla psykiskt störd, börjar redan känna mig mer och mer onormal, något jag verkligen inte önskar.