#jewishprivilege trendar på Twitter. Jag har inte riktigt kronologin klar för mig, men det finns tydligen element av konflikten inom BLM-rörelsen, kända och okända judar som åberopar sin offerroll - och givetvis alla de tropes vi bekantat oss med under trådens existens. Som gått från att ha varit off till on topic, vilket nog säger en del om hur en pågående process av opinionsbildning kan fungera.
Jag skrev ju nyligen om Adam Cwejmans moraliska skyldighet att använda sitt judiska super-privilegium för att hantera sökta anklagelser om svensk slavhandel genom att ställa judisk tranatlantisk slavhandel i vägen. Vi talar alltså om nästa nivå av privilegium, det som inte ens får ifrågasättas och påtalas. Privilegiet att stå över, att kunna vara extra-rasistisk i meningen extraterritoriellt obunden av regler som gäller andra. Ingruppen befinner sig på internationellt vatten när det handlar om att ta kollektivt ansvar, men gör väldigt konkreta strandhugg för att kräva kollektivets rättigheter och innestående saldon.
Vi får se om det mediokra judiska kommentariatet i Sverige hoppar på trenden den här gången och i så fall hur, eller om det blir senare. För det kommer - och är för övrigt relevant för diskussionen om framtidens möjligheter och måsten.
Första steget att vinna en kamp är att inse att man befinner sig i den och att man har konkreta motståndare snarare än ett oblitt öde. Smällarna händer inte bara, utan har avsikt och avsändare. Första steget i att bilda ett eget gäng är att förstå att andra redan utövar kollektiv strategi och älskar att du är en individualist. Som verkligen inte vill se ett balanserande, medvetet socioekonomiskt våldskapital i alla sammanhang, alltid som svartsjukt bevakar och förvarar. Som stärks av sin ingrupps egenkärlek och aldrig tröttnar, aldrig står neutral. Som visar omsorg och känner hat.
Här är alltså "vänsterns identitetspolitik" bara "nyttiga idioter" ur ett perspektiv som är direkt hatiskt mot svensk folkrätt. För den partikulärt tribalistiska svensken finns istället möjligheter att orientera sig bland krafter i harmoni, i gemensam riktning.
Jag skrev ju nyligen om Adam Cwejmans moraliska skyldighet att använda sitt judiska super-privilegium för att hantera sökta anklagelser om svensk slavhandel genom att ställa judisk tranatlantisk slavhandel i vägen. Vi talar alltså om nästa nivå av privilegium, det som inte ens får ifrågasättas och påtalas. Privilegiet att stå över, att kunna vara extra-rasistisk i meningen extraterritoriellt obunden av regler som gäller andra. Ingruppen befinner sig på internationellt vatten när det handlar om att ta kollektivt ansvar, men gör väldigt konkreta strandhugg för att kräva kollektivets rättigheter och innestående saldon.
Vi får se om det mediokra judiska kommentariatet i Sverige hoppar på trenden den här gången och i så fall hur, eller om det blir senare. För det kommer - och är för övrigt relevant för diskussionen om framtidens möjligheter och måsten.
Första steget att vinna en kamp är att inse att man befinner sig i den och att man har konkreta motståndare snarare än ett oblitt öde. Smällarna händer inte bara, utan har avsikt och avsändare. Första steget i att bilda ett eget gäng är att förstå att andra redan utövar kollektiv strategi och älskar att du är en individualist. Som verkligen inte vill se ett balanserande, medvetet socioekonomiskt våldskapital i alla sammanhang, alltid som svartsjukt bevakar och förvarar. Som stärks av sin ingrupps egenkärlek och aldrig tröttnar, aldrig står neutral. Som visar omsorg och känner hat.
Här är alltså "vänsterns identitetspolitik" bara "nyttiga idioter" ur ett perspektiv som är direkt hatiskt mot svensk folkrätt. För den partikulärt tribalistiska svensken finns istället möjligheter att orientera sig bland krafter i harmoni, i gemensam riktning.
