Nåja. Cwejmans attack mot identitetspolitik läses nog fortfarande bäst som identitetspolitik med udden riktad mot - oss. Vi svenska
högerextremister i den här tråden.
Citat:
I ett tre år gammalt inlägg på Flashback forum skrev en användare att: ”Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras”. Användaren var observant nog att inse att även om de som använder sig av vithetsbegreppet tillhörde vänstern så gynnades extremhögern av deras språkbruk och konfliktlinjen som uppstod i dess spår.
Den upplysta förtruppen som sett ljuset och förstått problemet med vitheten är i själva verket nyttiga idioter. Extremhögern trivs nämligen utmärkt i ett samhällsklimat där konfliktlinjerna förskjuts från det materiella till det raspolitiska. Då kan de håva in sympatier från desillusionerade svenskar.
Om jag minns rätt var det Fula Gubben som citerades. Notera språkbruket om att "håva in sympatier" och fundera på att använda det uttrycket på den som företräder judar som känner sig utsatta.
Svensk identitetspolitik. Svensk folkrätt. Svenskt synliggörande som part i målet, som aktör och anständigtvis huvudrollsinnehavare i Sverige. Det är pendangen till rasifierades agerande och det Adam vill undvika, den nyttiga idioti han vill hejda.
Han inleder texten från 2016 med anekdoten:
Citat:
”Vår vithet” skrev Irena Pozar, chef för sociala medier på Bonnier Tidskrifter, är ett ”demokratiproblem” (Resumé 25/4). Pozars tankar är inte unika. Under 2010-talet har vi i Sverige bevittnat hur ras, hudfärg och etnicitet har intagit en huvudroll i det offentliga samtalet. Sökningar på ord som ”vithet”, ”vita rum” och ”vit blick” genererade knappt några resultat innan år 2010. Det är annorlunda nu.
Vad var det då för demokratiproblem med ”vår vithet” som Irena Pozar hade identifierat? Hon hade vandrat runt på Mediedagarna i Göteborg och bara sett vita människor.
En annan skulle dra slutsatsen, av Pozars observerande, att det är ett problem för demokratin om vår hudfärg är den meningsskapande beståndsdelen hos våra medmänniskor.
Sedan dess har ju
fellow white-memet blivit allmängods och det är nog här skon klämmer: Att talet om representation och etnifieringen av samhället har logiska extrapolationer att räkna, mäta och väga människor och ord, på ett sätt som gör det implicita explicit. Som gör strukturer, normer och privilegier synliga som inte går att försvara.
Jag återkommer till att den enda autentiska liberalism och kritik mot identitetspolitiken som går att göra, är mot den egna ingruppen, upplevd eller känd. Det har en armé hussvenskar gjort och det måste Adam göra. Annars sysslar han bara med bondfångeri av samma sort som Yoram Hazony eller Aron Flam eller Ben Shapiro eller...
Citat:
Utvecklingen hade kunnat förhindras av en stark vänster. En rörelse som hade hållit hårt i sin klassanalys och de universella anspråken som följer på klasskampen. Även liberaler hade tidigare kunnat bjuda ett hårdare motstånd.
Det finns goda skäl att motverka idéer som i språk och politik presenterar nya kollektivistiska synsätt på människan. Men både vänstern och liberalerna har storögt låtit sig snärjas av modeord som mångfald, vithet och den förment progressiva image som följer på användningen av dessa begrepp.
Vilken ÄR skillnaden mellan judisk, svensk och rasifierad kollektivism och identitetspolitik i legitimitet och faktiskt påvisbart utfall för individen? Varför har gruppen "göteborgsjudar" ett kollektivt tillgodohavande gentemot samhället - medan andra kollektiv ska tänka på att helheten eroderas av deras anspråk?
