Citat:
En riktig klassiker i sin genre. Vi har den idealiserade fadern/modern som kom hit och slet i sitt anletes svett, dag ut och dag in, kavlade upp ärmarna, tog tag i det ingen ville göra, med föraktfulla svenska spottloskor farande i motvinden som pricken över i. Att det här är ett så pass vanligt perspektiv tyder på att många invandrade drivs av ett betydande mindrevärdeskomplex -- inte minst de som tar sig upp och vidare, blir något, gör något, drar sitt strå till stacken. Och vad har vi mer? Den uttjatade stereotypen om den hårt arbetande invandraren i all ära: frågan är om inte lögnen om att Sverige skulle gå omkull utan invandrad arbetskraft är etter störigare, eftersom den ju bygger på fantasimodeller om invandringens omistlighet. Att enstaka invandrare kommer hit och jobbar hårt är väl svårt att ha något emot, men när invandring som fenomen framställs som samhällsbärande vill i alla fall jag protestera. Som sagt: att vården mm. "skriker efter arbetskraft" beror SJÄLVKLART på att befolkningen exploderat de senaste decennierna. Snacka om cirkelresonemang.
En saga för en utdöende sekt. En utlänning med mediaplattform vill att vi ska tro på berättelsen om den berikande massinvandringen en stund till. Tänk om, manar Atilla Yoldas, inte 67 000 utlänningar arbetat inom svensk vård och omsorg, då hade svenska åldringar dött på löpande band. Nu gör de ju i och för sig det ändå, men det hade varit ännu värre om inte utländska smittspridare jobbat inom vårdsektorn. Enligt Yoldas. Vad Yoldas förstås inte nämner är att de där 67 000 antagligen inte behövts om inte befolkningsstocken chockökats på kort tid med två miljoner av hans sort.
Anspråket är monumentalt redan i rubriken.
Äldre svenskars liv ligger i invandrarnas händer
Med tanke på smittspridningen bland äldreboenden och inom hemtjänst där det utländska inslaget i personalstaberna är särdeles stort har han alldeles oavsiktligt helt rätt.
Annars är lovsång till faderns magiska förmågor ett ledande tema, pappsen var allt en sjusärdeles karl svenskarna ska skatta sig lyckliga över att ha fått som landsman helt till skänks.
Vidare, denne extraordinäre fader jobbade inte bara dubbelt så många timmar i veckan som gemene svensk - detta hade tydligen unge Atilla och hans nysvenske far full koll på, bra gjort - han kämpade på ännu mer för att, på något oförklarligt sätt, kunna tillbringa mer tid med sina barn. Vilken mirakelman, borde kunna försörja sig som trendriktig livspusselcoach. Om det nu inte var så att Atilla och systern fick hänga på pizzerian för att där kunna beundra faderns vördnadsbjudande arbetsförmåga. Mamman nämns inte alls - det gör mammor sällan av folk med patriarkal fäbless - så hon blev troligen kvar i hemmet, kommunikationsoförmögen med den arabiska uppfostrartoffeln som kanske främsta stöd i den - vad det verkar - mestadels makelösa tillvaron.
I hem med frånvarande fäder brukar tyvärr brister i omvärldsförståelse uppstå hos barnen och unge Atilla verkar dessvärre inte utgöra något undantag. Och eftersom han som vuxen haft oturen att hamna i mediabranschen har han heller inte fått möjlighet att korrigera sin sviktande förståelse för svensk arbetarkultur.
Men att hata har han i alla fall lärt sig, den rasifierade vänsterkroppen. Fattas bara.
Inte heller i fråga om detta avslutande credo är det alldeles enkelt att förstå vad han vill ha sagt. Fortsätter utlänningarna att rädda äldre svenskars liv bara för att det är vad som krävs av dem? Vore de inte tvungna skulle de skita i det, eller? Och att svenskar på något sätt skulle vara lite bättre på att leva och verka i just Sverige än folk som inte är svenskar är förstås så hädiskt att blotta tanken fräter ett stort hål i huvudet på sådana som Atilla och hans nya vänner på den vänsterliberala såpstången.
Ja,ja. Lite skvalp i den mångkulturella ankdammen men frågan är hur länge mediamogulerna kommer fortsätta betala för sådant här undermåligt tramsande som i bästa fall bara passerar obemärkt, men troligen också retar upp en stor del av den betalande allmänheten samtidigt som beslutsfattarna börjar skruva på sig i skamanstruken olust.
Anspråket är monumentalt redan i rubriken.
Äldre svenskars liv ligger i invandrarnas händer
Med tanke på smittspridningen bland äldreboenden och inom hemtjänst där det utländska inslaget i personalstaberna är särdeles stort har han alldeles oavsiktligt helt rätt.
Annars är lovsång till faderns magiska förmågor ett ledande tema, pappsen var allt en sjusärdeles karl svenskarna ska skatta sig lyckliga över att ha fått som landsman helt till skänks.
När jag föddes plockade min pappa bär för att skrapa ihop pengar till familjen på fält där inga svenskar letade jobb. När jag var barn slet han varje dag på en pizzeria där svenskarna stod på andra sidan disken och köpte sina pizzor varje kväll. Trots att han har jobbat minst dubbelt så många timmar i veckan under sitt yrkesliv i Sverige jämfört med gemene svensk, utan att överdriva, kan jag aldrig minnas att jag hört något ens i närheten av ett klagomål från min pappa. Snarare har han alltid kämpat hårdare för att få tillbringa mer tid med mig och min syster."När jag föddes plockade min pappa bär för att skrapa ihop pengar till familjen på fält där inga svenskar letade jobb." Smaka på den meningen. Ska den tolkas som att stackars pappa - till skillnad från svenskar - försökte plocka bär på fält? Eller föddes lille Atilla kanske under någon av finanskriserna då väl svenskar senast behövde leta jobb. Och borde Atillas nysvenska pappa då, enligt Atilla, ändå erbjudits arbete på fält där svenskar letade arbete i stället för att få hålla tillgodo med vad han lyckades kvalificera sig för?
Vidare, denne extraordinäre fader jobbade inte bara dubbelt så många timmar i veckan som gemene svensk - detta hade tydligen unge Atilla och hans nysvenske far full koll på, bra gjort - han kämpade på ännu mer för att, på något oförklarligt sätt, kunna tillbringa mer tid med sina barn. Vilken mirakelman, borde kunna försörja sig som trendriktig livspusselcoach. Om det nu inte var så att Atilla och systern fick hänga på pizzerian för att där kunna beundra faderns vördnadsbjudande arbetsförmåga. Mamman nämns inte alls - det gör mammor sällan av folk med patriarkal fäbless - så hon blev troligen kvar i hemmet, kommunikationsoförmögen med den arabiska uppfostrartoffeln som kanske främsta stöd i den - vad det verkar - mestadels makelösa tillvaron.
I hem med frånvarande fäder brukar tyvärr brister i omvärldsförståelse uppstå hos barnen och unge Atilla verkar dessvärre inte utgöra något undantag. Och eftersom han som vuxen haft oturen att hamna i mediabranschen har han heller inte fått möjlighet att korrigera sin sviktande förståelse för svensk arbetarkultur.
Min pappa, hans vänner med utländsk bakgrund och många andra invandrare valde jobben som svenskar inte vill ha. Städare, sophämtare, anläggningsarbetare. Ingen prestige, inga klagomål – de gjorde vad som krävdes.Visst, städjobb är väl inte så eftertraktat kanske men bland sophämtare och anläggningsarbetare är det ingen större brist på svenska män. Men det kan ju inte stackars Atilla veta. Först hänga på pizzerian med pappa eller hemma med sin troligtvis kulturanalfabetiska mamma för att sedan hamna på Expressen lämnar antagligen en hel del bildningsarbete ogjort. Som det nu blev så tror alltså Atilla att "om högerns stängda gränser-politik hade hindrat utländska människor från att komma till Sverige" så hade äldre svenskar i riskgrupperna dött undan ännu raskare än vad de nu gör.
Men att hata har han i alla fall lärt sig, den rasifierade vänsterkroppen. Fattas bara.
Jag hatar, och har alltid hatat, när ”sådana som vi” ställs mot ”sådana som dem”. Men när sanningen är att invandrare behövs för att fortsätta rädda äldre svenskars liv är det precis vad vi behöver göra – trots att ”sådana som vi” bara gör det som krävs.https://www.expressen.se/kronikorer/...rarnas-hander/
Inte heller i fråga om detta avslutande credo är det alldeles enkelt att förstå vad han vill ha sagt. Fortsätter utlänningarna att rädda äldre svenskars liv bara för att det är vad som krävs av dem? Vore de inte tvungna skulle de skita i det, eller? Och att svenskar på något sätt skulle vara lite bättre på att leva och verka i just Sverige än folk som inte är svenskar är förstås så hädiskt att blotta tanken fräter ett stort hål i huvudet på sådana som Atilla och hans nya vänner på den vänsterliberala såpstången.
Ja,ja. Lite skvalp i den mångkulturella ankdammen men frågan är hur länge mediamogulerna kommer fortsätta betala för sådant här undermåligt tramsande som i bästa fall bara passerar obemärkt, men troligen också retar upp en stor del av den betalande allmänheten samtidigt som beslutsfattarna börjar skruva på sig i skamanstruken olust.
