Vi ska INTE prata om den etniska dimensionen i förnedringsrån, meddelas i
G-P och
Expressen, av Lars Lindström respektive Hamid Zafar.
Lindström cirkelargumenterar med att det saknas forskning som styrker magkänslor kring vilka förövarna och offer är, varför det är fel att tala om etnicitet. Zafar å sin sida balanserar bort förnedringsrån mot etniska svenskar med att de flesta invandrare inte gillar rånare eller själva rånar.
Båda flyttar UTTALAT fokus från hatet mot etniska svenskar, på ett sätt som det är trivialt att påpeka skulle väcka avsky och fasa om det handlade om judar. Trivialt, men fundamentalt: En text om varje form av upplevd antisemitism som inte explicit och med fetad text betonar det oacceptabla i att hata judar, låter sig inte skrivas.
Varför? Lindström har svaren:
Citat:
Men så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha en brottsbekämpning som styrs av magkänsla. Vi kan inte ha riksdagspolitiker som vill ta viktiga beslut om Sveriges framtid grundade på upplevelser eller förnimmelser av ett problem.
Vi vet vilka som vill måla bilden av ett Sverige i upplösning, och de kan inte få bestämma dagordningen.
Det finns människor som vill måla upp en bild, som har en agenda att synliggöra - för att driva politikerna framför sig. Som vill sätta dagordningen baserat på upplevelser eller förnimmelser.
Saker
händer inte bara i det offentliga samtalet - de berättas till realitet. Den som tiger eller tystas finns inte när resurser ska anslås och prioriteringar göras.
Ord leder till handling.
Talet om otillbörlig judisk makt bakom kulisserna i media och politiken är bakvänd. Det går ju att kvantifiera ord istället för att spekulera om kontroll. Hur många ledare, krönikor, debattartiklar har skrivits om antisemitism, jämfört med om hat mot svenskar?
"Det är fel att prata om antisemitism" - finns de texterna som larmar för att fokus borde ligga på att de flesta BB-deltagare eller villasvenskar inte sagt att de hatar judar? Eller ifrågasätter hur anständigt det är att låta särintresserade krafter skapa en grotesk karikatyr av verkligheten som den faktiskt ser ut, som sedan styr politikernas prioriteringar och politikens effektivitet?
Finns de judiska debattörer som manar till balans från detta tillstånd av verklighetsförfalskning till den egna ingruppens fördel? Eller som explicit synliggör hat mot svenskar, eftersom det fungerande mångetniska samhället måste baseras på reciprocitet?
Judar-som-inte-bryr-sig-om-svenskar. Det är ett narrativ som skapar en svensk ömsesidighet och stärker svensk ingrupp. Vi ser det fungera i denna tråds utveckling genom åren, där sinnen och diskussion gradvis kommit att vändas mot debattörer som tidigare sågs som allierade. Det har inte varit rasande epitet eller överord om konspirationer som gjort det - utan en saklig och uthållig analys av deras partiskhet som den kommit till uttryck i ord och - inte minst - tystnad.
Räkna orden, det räcker.