Min väninna bodde (bor?) i skogen mer eller mindre. I huset lät det ibland som om en kanonkula
eller något annat tungt,runt rullade fram och tillbaka över golvet på övervåningen.
En morgon hörde jag en man och en kvinna som pratade i köket. Klockan var ungefär halv 5. Jag kunde inte urskilja de enstaka orden,men det lät vardagligt och en tidning prasslade.
Hundarna (5 stycken) reagerade inte alls på detta dock.
Vid ett tillfälle skulle jag vara hus och hundvakt i några dagar. Innan min väninna åkte sade hon
liksom i förbifarten att om jag inte gav hästarna foder nån kväll,så var det helt ok och de skulle
klara sig fint till morgonen.
Jag skrattade och sade att självklart skulle jag ge hästarna käk,både morgon och kväll, varför skulle
jag inte! Hon framhärdade och sade att bara OM, så skulle jag veta att det var helt Ok.
Det var ganska händelsefattiga dagar. Vid två tillfällen hördes fotsteg i trappan från övervåningen och hundarna kastade sig ut i hallen, men de lugnade sig straxt och jag blev inte rädd.
Det är svårt att vara rädd med tre stora hundar och två små.
Den fjärde kvällen kom och jag skulle ge mig ut och ge hästarna. Jag slog upp ytterdörren,men både
hundarna och jag blev stående på tröskeln.
Det är jättesvårt att förklara hur jag kände,jag var inte rädd direkt,men kände att jag ALDRIG i livet
ville gå ut på gårdsplanen.
Känslan var nästan som att jag inte f i c k gå ut. Jag stod och pratade lite med mig själv och hundarna, försökte övertyga mig själv att jag var löjlig,men jag kunde inte gå ner på gården
Sade bara till hundarna att, ni får gå ut o ni vill men jag stannar fan inne!
Både hundarna och jag stannade alltså inne den kvällen och jag kände mig väldigt trygg inomhus.
Min väninna kom hem och jag sade att hästarna blev utan mat en kväll. Hon sade bara, visst,helt ok, det blir så ibland. Men jag har inte fått något svar på varför det blev så, eller brukar bli så ibland.
Jag gissar att även min väninna lät bli kvällsmatningen ibland av samma skäl som jag.