Början på ett mediakrig om mångkulturen?

När man läser trådkändisarna Per Svenssons och Maria Schottenius' såsiga och ohederliga krönikor i DN - det gör jag ibland, av rent diagnostiska skäl, dock utan att betala en spänn till tidningen - så ser man att det finns vissa återkommande narrativ. Ett av dem, särskilt hos Per Svensson, är att med en touche av bitterljuv ironi berätta om hur deras egen generation - baby-boomers, födda på 40-50-talen - hade turen att växa upp på (i minnets backspegel) höjdpunkten av den västeuropeiska civilisationen, höjdpunkten av det (*host* vita och sossiga) svenska samhället, ett samhälle som tycktes förena "the best of both worlds", det behagliga gamla livet och friheten i det nya rika överflödssamhället, oanade möjligheter att resa och utbilda sig, gammal god bildning och färg-tv, film, happenings & rockmusik osv osv. Men detta kunde tyvärr inte fortsätta, inte här i Västeuropa i alla fall, inte riktigt så bra, konstaterar de sedan under kokett suckande. Samtidigt beskriver man det som att "nu på 2000-talet har ju den tidigare tredje världen och Östeuropa fått det mycket bättre" och då, antyds det, är det bara rättvist att vi måste avstå en del av det som var fint, spännande och unikt med det land vi kände till, med den gamla goda tiden (dvs Sverige) för att hjälpa de andra att hämta upp den sträcka vi har legat före. (Att det också är jobb, bostäder och trygghet "vi" ska avstå sägs nästan aldrig högt...).

Det här koketterande meta-narrativet, tryfferat med en "svensk skuld" som aldrig närmare fixeras och med lösa utvikningar om hur "allt som är fast förflyktigas, ack ja" (i synnerhet fungerande nationer och icke-korrupta samhällsbyggen) är en stapelvara i DN och liknande tidningar. Idén bakom är att det ligger något slags historisk rättvisa i vissa samhällens förfall och att om man pekar på inneboende problem med den blinda globaliseringen av Europa, massinvandring, politiserad byråkrati osv s är det liktydigt med att gnälla över spilld mjölk och över att gräset var grönare och badvikarna bättre när man var barn. I Per Svenssons senaste krönika (på DN:s ledarsida idag) är det krusbäret, denna symbol för hemkänsla och goda minnen - och numera svårt att hitta på ICA eller andra storaffärer - som ställs mot "avförtrollningens", rationalitetens, upplysningens och den fria marknadens oemotståndliga triumftåg. Och mot andra frukter, t ex mango och avocado.

Naturligtvis är tillgången på krusbär dömd att förlora i en sådan kraftmätning, hela världen kan inte festa på färska (eller ens frusna) krusbär, antyder Svensson (eller ens färska jordgubbar och grädde, kan man tillägga). Tanken att på något sätt skydda tillgången på svenska bär eller andra företeelser som kanske är unika för 18-1900-talens Sverige eller Norden, att skydda dem för just vårt hörn av världen, skymtar inte ens i texten: dit globaliseringen leder oss, dit måste vi alla gå.

Det finns en slags trött determinism och brist på framtidstro i det här narrativet. Per Svensson skriver som en som vet att det samhälle där han växte upp och där han har verkat större delen av sitt liv tycks ha passerat sitt bäst-före-datum, och han anar att det är just de strukturer och makthavare han tjänar som vill att det ska bli så. Men han kan varken formulera en rimlig strategi för hur det ska bli bättre - bättre just här i Norden, inte i ett globalt genomsnitt - eller något slags motstånd mot förfallet; istället klämmer han fram halvsentimentala-cyniska krönikor som är till för att vagga in folk i en sussig känsla av att "ja, det var på vissa sätt bättre och tryggare förr, när vi var unga, men det finns inget att göra åt den saken, det är inte ens en tillåten grund för att skapa något slags politiska protester". Regressiv jumbo-liberalism.

Vi har väl-lite förenklat- tre olika sorters synsätt i Sverige:

1 -migration är önskvärt
2 -migration är inte önskvärt
3 -har ingen bestämd åsikt.

Kampen står främst om medborgarna i kategori 3, som väl fortfarande får antas vara den enskilt största kategorin. Många i min bekantskapskrets är sådana personer: de är de passiva medlöparna. De tar inte ställning, men genom sin passivitet, genom att inte protestera, tryggar de ledarskapets fortsatta maktinnehav.

Den resignation inför mångkultur och samhälleligt förfall, som du beskriver, skall nog inte underskattas. Den är ett av deras främsta vapen (kanske det främsta?) i kampen om väljarna.
... därför kan jag ibland även bli tämligen irriterad på den defaitism som läcker in här på forumet, ursäkta om jag blir halsstarrig ibland, Edgerton).

De neutrala medborgare som jag beskrev ovan, måste fås att förkasta passiviteten som norm, deras ögon måste öppnas för att detta handlar om politik, det är våra ”ledares” val att bedriva denna absurda självförbrännande linje. Väljarna måste lära sig att lägga ansvaret där det hör hemma. Och att agera därefter.

Den resignation inför mångkultur och samhälleligt förfall, som du beskriver, skall nog inte underskattas. Den är ett av deras främsta vapen (kanske det främsta?) i kampen om väljarna. Åtminstone nu, när blott ett marginellt fåtal fanatiker fortfarande tror på argumenten om migranternas lönsamhet.

Vi har väl-lite förenklat- tre olika sorters synsätt i Sverige:

1 -migration är önskvärt
2 -migration är inte önskvärt
3 -har ingen bestämd åsikt.

Kampen står främst om medborgarna i kategori 3, som väl fortfarande får antas vara den enskilt största kategorin. Många i min bekantskapskrets är sådana personer: de är de passiva medlöparna. De tar inte ställning, men genom sin passivitet, genom att inte protestera, tryggar de ledarskapets fortsatta maktinnehav.

Människorna i kategori 3 är angenäma individer att samtala med, de är socialt smidiga och inte lagda för konflikt. Jag pratade med en man igår, boende i ett villasamhälle, omgivet av miljonprogram. Han sade något i stil med ”ja, vi bytte dagis, så att dottern skulle sig lära prata normal svenska. Ja, mångkultur fungerar dåligt, men nu ser ju situationen ut så här och vi får göra det bästa utav den.”


Jag pratade med en välvillig dam -inte batikhäxa, nota bene- som vill slå ett slag för integrationen och försöker lära migrantkvinnor vårt språk: ”ja, de försöker verkligen, men de är ju inte anställningsbara och kommer aldrig bli det. De här kvinnorna och deras barn kommer bara bli en börda för samhället, men nu ser ju situationen ut så här och vi får göra det bästa utav den.”

Jag känner en lärarinna i en kaozskola. Hennes elever är samtliga migranter och följaktligen hopplösa. Med en blandning av plikttrogenhet och uppgivenhet säger hon om sitt arbete: ”ja, mina elever är ju hopplösa, de hör inte på mig, de utsätts för hedersförtryck, de bedriver kriminalitet. Det kommer aldrig fungera bra, men, men... nu ser ju situationen ut så här och vi får göra det bästa utav den.”

Dessa tre är alltså representanter för kategori 3 -det befolkningssegment som ser hoten mot vårt samhälle, men som väljer att inte agera. Att agera, har man ju fått lära sig, kan leda till socialt stigma, men framför allt är motståndet hopplöst. Att göra motstånd liknas vid att opponera sig mot naturlagar. Migrationen beskrivs som ”flöden”, politikernas planer beskrivs som ”migrationsverkets prognoser”, som om det handlade om väderleksrapporten. Makten beskriver sitt stora migrationsprojekt i passiva termer: ”...medborgarskap tilldelades...” istället för det mer adekvata ”...vi delade ut medborgarskap...”, ständigt detta mjuka disempowerment av landet, detta upphöjande av hopplöshet och handlingsförlamning till eftersträvansvärd samhällelig norm (jag provoceras till vanvett av denna defaitistiska samhällsnorm, därför kan jag ibland även bli tämligen irriterad på den defaitism som läcker in här på forumet, ursäkta om jag blir halsstarrig ibland, Edgerton).

De neutrala medborgare som jag beskrev ovan, måste fås att förkasta passiviteten som norm, deras ögon måste öppnas för att detta handlar om politik, det är våra ”ledares” val att bedriva denna absurda självförbrännande linje. Väljarna måste lära sig att lägga ansvaret där det hör hemma. Och att agera därefter.

Håller i princip med men du gör samma fel som så många andra. Förväxlar vad folk säger med vad folk gör. Ord och handling är inte samma sak. Speciellt inte i Sverige där vi upphöjt "säga en sak och göra en annan" till ett nationellt särdrag. Kallas för politisk korrekthet.

Medborgarna är inte passiva. De är bara inte tydliga i ord vad de faktiskt gör.
"White flight" är en sådan sak som få "erkänner" öppet.

Håller i princip med men du gör samma fel som så många andra. Förväxlar vad folk säger med vad folk gör. Ord och handling är inte samma sak. Speciellt inte i Sverige där vi upphöjt "säga en sak och göra en annan" till ett nationellt särdrag. Kallas för politisk korrekthet.

Medborgarna är inte passiva. De är bara inte tydliga i ord vad de faktiskt gör.
"White flight" är en sådan sak som få "erkänner" öppet.

Politiker har vänt på detta och säger sig göra saker men är passiva. Men i grunden är det samma sak att "säga en sak och göra en annan".

När medierna klankar ner på vad politiker gör och på vad folket säger blir det därför ett politiskt handlingsförlamat samhälle där förändring effektivt motarbetas. Ett "konservativt filter" som hindrar politiskt nytänkande lamslår även vänstern och vänsterliberala. Tankepolisen i medierna är lika effektiva som Röda Khmerer, revolutionsgardet i Iran eller KGB någonsin var. Politiskt nytänkande är revolutionärt och farligt för den härskande eliten. Det i ett land som annars snabbt anammar ny teknik.

Vänstern och liberaler är inte progressiva. De är stockkonservativa och helt utan nytänkande.
De vänder sig fortfarande till en tänkare från 1800 talet, Marx, för att lösa samhällsfrågor på 2000 talet.

De är i och för sig bättre än de som vänder sig Bibeln och Koranen för svar på samhällsfrågor och som inte insett att religion handlar om moralfrågor för individer inte om samhällets organisation som Marx idéer saluförde.
http://www.marxist.se/karl-marx-manniskan-teoretikern-och-revolutionaren

Men det är helt otidsenligt i dagens samhälle. Det är inte ett steg i utvecklingen utan ett politiskt sidoskott som inte bär frukt för mänskligheten utan tvärtom bara suger energi från oss alla.

Det är högern och den gamla borgerligt konservativa rörelsen som idag är den progressiva rörelsen i samhället.

Rådet jag ger dig och alla andra Barry är att inte lyssna på vad folk och politiker säger i medierna utan att istället se vad folk och politiker faktiskt gör. Det är en enorm skillnad. Det blir en form av Kremlologi av vad som sker bakom mediernas PK-kulisser.
Det är inte folket som är passiva utan politikerna.

Lite som med barn fast tvärt om. "Barn gör inte som du säger utan som du gör"

Kanske jag var otydlig: jag menar att folk agerar. De agerar emellertid på den nivå, där de kan se konkreta resultat av sina val: på individnivå. Detta fenomen bevisas ju av dagisbytet jag skrev om, det är även beskrivet i Maja Liljas avhandling ”Det bästa för mitt barn”, som ju tidigare varit uppe i tråden.

Att stora delar av folket emellertid tror sig inkapabla att påverka utvecklingen i stort, bevisas väl av vår nuvarande regering? Folket vill ha mindre invandring, och man kan ju rösta på mer migrationskritiska partier än S, Mp, C, V och L. Ändå sitter detta maktkonglomerat nu och styr vårt land. Jag tror folkets uppgivenhet är den främsta förklaringen till denna paradox. Folket tror helt enkelt inte att de, genom sitt röstande, kan påverka ”migrationsströmmarna” till Sverige.

Kanske jag var otydlig: jag menar att folk agerar. De agerar emellertid på den nivå, där de kan se konkreta resultat av sina val: på individnivå. Detta fenomen bevisas ju av dagisbytet jag skrev om, det är även beskrivet i Maja Liljas avhandling ”Det bästa för mitt barn”, som ju tidigare varit uppe i tråden.

Politik är att vilja. Lagarna får man reda ut i efterhand.

Så är det. Man kan också fråga hur det kommer sig att andra länder som skrivit på samma konventioner kan föra en helt annan politik; den följdfråga som bör infinna sig är då om någon bryter mot konventionerna eller att de helt enkelt medger ett utrymme för olika politik. Men som den dåvarande GD:n för Migrationsverket, Anders Danielsson, sa, så var det alla andra som hade fel, inte han eller Sverige.

Narrativet i media om "internationella avtal" & liknande som gör utvecklingen oundviklig har varit mycket effektiv.

Man hör detta argument ganska regelbundet. När man då påminner om hur Löfven stod & dillade om att det var omöjligt att införa gränskontroller pga. "internationella avtal", för att ett par veckor senare själv införa gränskontroller, verkar inte riktigt ha sjunkit in.

På likartat sätt kunde man inte plocka bort illegala zigenarläger på privat mark, tills man plötsligt kunde.

Politik är att vilja. Lagarna får man reda ut i efterhand.