Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Widar Andersson har fattat vad som är på gång och skriver av sig:

I verkliga livet är ju Socialdemokraterna vare sig vänster eller liberalt. Den fundamentala framgångsfaktorn för S är reformistisk respekt för konservatismen.

Ibland lite vänster. Ibland lite höger. Ibland på stället marsch. Ibland lite framåt. Ibland lite bakåt. Men nästan alltid försiktigt konservativt. De få gånger det gått riktigt på tok har vänsterradikalfalangen fått bestämma. Löntagarfonderna är det främsta exemplet, koalitionen med V och MP i valet 2010 och valet av Juholt till partiledare kan också nämnas.

Ett modest konservativt block med liberala inslag - M, SD, KD - skulle vara dödsstöten för S. Vilket jag hoppas att S-förhandlarna betänker inför vad som komma skall här snart. Att liera sig med en svärm av liberala höger/vänsterpartier utan konservativ tydlighet är att ge Jimmie Åkesson en gräddfil till makten.

https://www.folkbladet.se/opinion/gr...om5638222.aspx

Citerar jag mig själv för att visa att Widar har liknande syn på liberalism och konservatism som jag tidigare fört fram i tråden:


Det verkar som Widar landar i samma slutsats som undertecknad att kampen nu står mellan liberaler och konservativa och att Socialdemokraternas ideologiska och därmed politiska överlevnad står på spel. Allt utlöst av den förda mångkulturpolitikens konsekvenser.

De liberala globalisterna i L och C är desperata och allierar sig med både tokvänstern och DN i ett desperat försök med en motoffensiv få med sig socialdemokraterna i sitt liberala progressiva ja rent av revolutionära team.

Det landar i att Socialdemokraterna måste välja mellan liberalism och konservatism hundra år efter de valde mellan revolutionär socialism, kommunism, eller en mer konservativ demokratisk socialism, det vi idag kallar socialdemokrati.

Den gången valde de den konservativa linjen.
Skall de göra samma sak idag måste de samarbeta med antingen M eller SD.

Och helt plötsligt blir den revolutionära socialismen och liberalismens hat mot SD helt logiskt.
De inser att om S återigen väljer en konservativ linje marginaliseras vänsterfalangen än mer.

Widar skriver i en annan krönika

Utan att dra alltför långa jämförelseväxlar mellan den offentliga lögnen om Kejsarens kläder och svensk dagspolitik de senaste åren så tycker jag att det är rimligt att peka på den offentliga lögnen om sverigedemokraternas inflytande i politiken i allmänhet och på den pågående regeringsbildningen i synnerhet.
...
Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken.
...
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD.

Att denna uppenbara osanning får sådan uppbackning att den upphöjts till en offentlig lögn kan – som jag ser på världen – enbart bero på att så många inflytelserika så oerhört gärna vill att SD ska ha varit isolerade, är isolerade och ska bli isolerade.
...
Det jag är kritisk till är den offentliga lögnen som sådan. Förnekelsen av vad SD är och gör och betyder i riksdagen redan i dag är vitalt vansklig för det redan svaga förtroendet för partiledarna och partierna. Partierna bör förhålla sig till verkligheten på ett mer öppet och tydligt sätt. Förneka inte det uppenbara.
Gå inte runt i låtsaskläder. Alla ser att ni är nakna. Och knappt något utanför hovkretsarna är rädd för att säga det.

https://folkbladet.se/bloggar/widard...&entry=9881725

Socialdemokraterna är livrädda att tappa fler av sina konservativa kärnväljare till SD och det och bara det är skälet till att de utmålar SD som djävulens påfund. En form av kejsarkläder för att blidka makten.
Samtidigt som det driver S mot en politik som är milsvid från deras politiska kompassriktning då verklighetsuppfattningen blir lidande.
Felnavigeringen i den politiska dimman är episk och kommer leda till konsekvenser.
Det kommer leda till att S kommer gå på grund. Gå hårt på grund på sitt egna konstruerade värdegrund. Sanningens ögonblick kommer när de måste rädda det som kan räddas.
Vilka prioriterar man när det verkligen gäller?

Allt är utlöst av en migrations och mångkulturpolitik som är helt feltänkt från början.
Det är den utlösande faktorn.
Men spänningarna har funnits där hela tiden.

Citerar Widar igen:
"De få gånger det gått riktigt på tok har vänsterradikalfalangen fått bestämma."

Julia Caesar skriver om släkten i Marocko.

Bestialiska islamistiska mord, som morden på Jay Austin och Lauren Geoghegan och på Maren Ueland och Louisa Jespersen, väcker enorm ångest hos Europas makthavare. Inte för att oskyldiga människor kallblodigt och samvetslöst har mördats. Nej, inte alls.

Den verkliga orsaken till oro hos politiker och journalister är att terrordåden ska bli grus i maskineriet i den massinvandring och islamisering av våra länder som är överordnad alla andra mål på deras politiska agenda.

Därför måste morden mörkläggas i alla sina vedervärdiga detaljer. Framför allt måste deras samband med islam till varje pris döljas och förnekas. Eftersom en majoritet av Europas regeringar och definitivt större delen av europeiska media bekänner sig till vänsterns världsbild blir varje våldsdåd som spräcker glansbilden av islam också ett hot mot vänsterns herravälde och den egna makten.

https://juliacaesar.blog/2018/12/26/...rna/#more-8530

Därav självcensurerar regimens medier och hotar svenskar som delar det bildmaterial som visar verkligheten bakom mångfaldens slöja.

För det så kallade mediekrigets del är det största möjliga tystnad. Arpi skriver på sin Facebook istället för i mångfaldsvurmande, judiska SvD. Som exempel. Den analys som Julia Caesar gör delas dock av tusen och åter tusen svenskar. Nej, hellre än att se sådana analyser så mörkar man och förföljer istället personer som uppmärksammar detta. Något annat mediekrig finns det inte. Kampen står om sanningen mot lögnpressen.

Ja, svt har mer än vanligt den sista tiden kört värdegrund i allt. Desinformationen är väldigt uppenbar.

Ser vi till omvärlden är det bara Sverige, Tyskland och Frankrike som globalismen tillåts härja fritt angående folkförflyttningar. De övriga nordiska länderna, baltländerna, Östeuropa, Balkan, Italien och Österrike har blivit restriktiva. I Frankrike har de gula västarna börjat härja och i Tyskland hörs protester. I England har Tony Blair ändrat ståndpunkt kring migration och landet är ju inte ens med i vårens EU-val. Folkutbytet verkar inte bli den alleuropeiska grej som globalisterna hoppades på..

Media i Sverige kommer som sagt att köra på i samma spår. Inget kommer att förändras.

Demografi är öde

På ledarplats hos Göteborgsposten så tar Håkan Boström upp frågan om Sveriges demografiska utveckling. Han inleder som följer med att beskriva den rasande takt som den globalistiska politiken förändrar Sverige.



Sedan följer en genomgång av situationen för en rad länder i Europa. Den vikande demografiska trenden är tydlig för de inhemska befolkningarna som är ättlingar till de folk som skapade det europeiska undret.

Men frågan är då vad Boström har som svar på den demografiska gåtan. Ja det verkar vara mer socialliberalism som han efterlyser. Hans primat är att befolkningen måste växa för att ekonomin måste växa. Vilka som får den att växa är ur det perspektivet ointressant. Men Boström kopplar intressant nog befolkningstillväxten till det nationella självbestämmandet i den sista meningen.


http://www.gp.se/ledare/europa-har-s...arn-1.11890049

Helt klart är att det ser mörkt ut för svenskarna om inte den stora hemvandringen kan komma tillstånd. Men det står ju också klart att den socialliberala politik med ökad jämställdhet som Boström framhåller som önskvärd inte i sig är svaret. Den har ju inte botat problemet. Kanske påverkat kurvans lutning en smula på marginalen.

Men i ett land där det enda mål som anses värt att navigera efter är tillväxt, så kanske massimport av människor blir svaret på alla frågor från det liberala hållet. Att själv producera sina medborgare tar ju ca. 20-25 år från projektstart till färdig produkt. Och det är ju tydligen mer bråttom än så. Själv är jag ju biologisk fundamentalist och faktiskt tveksam till om den svenska varianten av den västerländska civilisationen är möjlig att upprätthålla med en import av människor från tredje världen. Kommer det t.ex. att finnas nog med resurser och kunnande för att avveckla kärnkraften om tre decennier?

Men om jag någon gång under mitt vuxna liv ens hört någon politiker propagera för att svenskarna borde ha större familjer hade jag kanske tänkt annorlunda. Men sedan 1970-talet har det väl aldrig hänt (kanske någon från KD undantagen?). Man får väl som tomten i Rydbergs dikt helt enkelt konstatera att den gåtan blir mig för svår.

Om man för diskussionens skull tar fasta på Boströms sista mening så verkar han utgå från att nationellt självbestämmande är en storhet att beakta. Signalerar han till nationalism eller vad gör han?

Får väl anses som veckans mest efterblivna texter från GP. Finns inget som säger att befolkningen måste växa för att ekonomin ska göra det. Detta har bevisats in absurdum. Att ta det ett varv till besvarar kanske Boströms intellektuella kapacitet. Sedan vad då konservativa regeringar i Europa som försvårar jämlikheten, till skillnad från de ultraliberala och alltigenom jämställda samhällena i våra förorter? Det säger en hel del i att det snart finns fler förtryckta kvinnor i Sverige än det finns i hela Polen.

Ja, jag kan tycka att det här med "demografi" är en absurd frågeställning redan från början. De personer som dör är nästan alltid äldre som inte arbetar. Att dessa dör en naturlig död frigör resurser, både via arv och via skattemedel som behövs. Hur kan en sådan modest befolkningsminskning vara ett samhällsproblem på något sätt eller vis?

Det är snarare en möjlighet än ett problem. Trots det framställs befolkningsminskning som något negativt, detta utan motivering.

I dagens SvD var det en artikel om en mindre syditaliensk stad som tagit in invandrare för att fylla upp de tomma husen. Anledningen till att folk lämnade orten var bristen på jobb. Detta står i artikeln. Gambier och afghaner, som de tog in, skulle skapa jobb? Absurda idéer leder till ännu absurdare idéer.

Och föreställningen om befolkningsökning som nödvändig för ekonomisk tillväxt har en reell gräns och borde ha en intellektuellt erkänd gräns också; det förra för att det inte är praktiskt möjligt att underhålla detta pyramidspel med ständigt fler människor, och det senare för att överbefolkning också är ett problem och att det finns kulturella värden och annat av betydelse - 'social cohesion'... - för att hålla ihop ett samhälle.

Ämnet demografi har ju i princip ett obegränsat antal vinklar. Eftersom det handlar om befolkningar så handlar i princip allt om demografins olika aspekter.

Men man kan ju notera att liberalernas tillväxtorienterade syn på befolkning och migration är så ensidig att den blir autistisk. En regim som fyller på med utlänningar behöver inte tänka på att driva en familjevänlig politik. På det sättet så blir det en självuppfyllande profetia. Den befintliga befolkningen förökar sig inte. Regimen fyller på med nya dyrbara migranter som svenskarna måste betala för vilket skapar negativa betingelser för familjebildningar vilket besvaras av regimen genom ytterligare import. En destruktiv spiral för svenskarna.

Efter katastrofer som digerdöd och emigration till USA så brukar populationen repa sig efter någon geneneration eller två. Frågan är vad som kommer att hända nu när svenskarnas resurser tas i anspråk för att göda diaspororna.

Demografi är öde.

Nej, men däremot är det nästan alltid så att stor invandring driver upp BNP (även om BNP/capita sjunker). Det globala, rörliga kapitalet gynnas ju av att t ex somalier flyttar från sin vita fläck på den ekonomiska kartan för att bli ickeproduktiva konsumenter i t ex Sverige. Dessutom läggs kostnaden på de som redan bor i Sverige, inte på det flyktiga storkapitalet.

Det är ingen slump att ägarna till världens stora massmedier anställer journalister som besjunger massinvandring.

Liberalismen som bred rörelse innefattar den klassiska formen (motsvarande republikanerna i USA och M, C, KD i Sverige) och den progressiva formen (demokraterna resp. L, S, MP). Det är den äldsta och numera enda överlevande ideologin. Liberalismen omdefinierade ett centralt begrepp, frihet, vilket tidigare hade betytt att vara fri från lägre drifter och impulser för att kunna fungera som en god och fullvärdig människa i sitt samhälle, till att betyda total individuell rätt att göra vad som helst, så länge andra inte skadas. Dessutom förutsatte liberalismen den rationella människan vars existens definieras av frivilliga och rationella kontrakt gentemot andra, alltid med egenintresset som ledstjärna. Detta vet vi är en nidbild av människan, lika felaktig som kommunismens. Vilka tycker att det vore okej att göra en mössa av familjens trafikdöda katt och ha dess kött till middag? Även om det vore rationellt strider det mot biologiskt grundade moraluppfattningar. (Läs Haidt.)

Det centrala för liberalismen har alltid varit att frigöra individer från varje form av beroende eller band oavsett om det är baserat på tradition, religion eller etnisk bakgrund. Redan den klassiska liberalen Mill såg framför sig hur den gamla slöa aristokratin skulle bytas ut mot en ny kvicktänkt och rastlös sort. Liberalismen bidrog till mycket gott under sina första hundra år: t ex slaveriets och feodalismens avskaffande. Och så länge dess företrädare var formade i en äldre kultur av tradition, nationell endräkt och pliktkänsla fungerade det hela hjälpligt. (Läs Deneen.) Efter 1945 och 1989 blev liberalismen allenarådande ideologi. Högerliberalismen driver på för ökad ekonomisk frihet och för ökad rörlighet. Vänsterliberalismen för ökad frihet för allt annat och för individens totala frikoppling från natur, familj och kutym. Båda verkar i samma riktning: upplösning av normer, gränser, folk, kulturer, språk. Båda kräver också att överheten (staten/imperiet) erövrar allt större utrymme för att beskydda handelsavtal och andra kontrakt och för att skydda enskilda individer från allt mer bisarra kränkningar, exempelvis felaktig pronomenanvändning. En önskad effekt av detta är att människor blir atomiserade, förlorar sammanhang och får mindre förtroende och ömsesidig sympati (påskyndat av mångkultur), vilket gör att enbart konsumtion och sensation seeking återstår för att tillfälligt döva meningslösheten. Upplösnandet av mellanmänskliga band gör också folk mindre benägna att sluta sig samman för att kunna ta strid.

Det resulterande politiska tillståndet blir ett imperium, med en ny aristokrati som inte är baserad på länder och fastigheter, utan på internationella kontakter och likvida medel samt titlar och examina från rätt ställen. (Läs gärna Tucker Carlsons bok, särskilt beskrivningen av Chelsea Clintons ”karriär”.)

Det finns tecken på att hjärnans grundläggande kognitiva funktioner har störts av den här hyperrationalistiska och atomiserade kulturen. (McGilchrist.) I vart fall ser vi fler och fler själsligt omogna och olyckliga människor och förstörda äktenskap. Människan är inte skapt för att leva i urbana miljöer utan förankring i jorden eller människorna omkring sig.

Liberalismen tappar folkligt stöd i en rasande takt och det är därför troligt att etablissemanget kommer att försöka etablera överstatliga styrsystem utom folklig kontroll, eller lösa upp folken och upprätta ett intensivt övervakningssamhälle med ett betydligt ofriare internet, där övervakningen överlåts åt de ivriga internetjättarna samt bank- och betalsystemen.

I längden är inte detta hållbart. Jag är rädd för inbördeskrig.

Vi måste börja planera för en postliberal framtid, med mindre juridiska enheter där folk får leva tillsammans med dem de vill.

I vilken skepnad tror du ett inbördeskrig skulle komma i? Någon form av folkligt gemensamt uppror eller att människor åter främst knyter an sin egna etnicitet?

Efter att spenderat ett par år i diverse konfliktområden har jag själv märkt att när det krisar så återgår människan alltid till sin egna sort. Visst finns det utrymme för andra också under samma paraply men det kräver en kulturell underkastelse utan större friheter.

Att försöka påtala för sin omgivning att något har potential att få katastrofala följder, inte idag men säg 20 år, har visat sig nästan omöjligt.

En del hävdar ju att mediekriget och massinvandringen är en del av inbördeskriget. Att vi redan har ett fjärde generationens krig, som förs med mediala och demografiska vapen.

Jag tror inte att det blir revolution, snarare att staten inte längre förmår spackla över sprickorna i ett samhälle som blir tilltagande tribaliserat som du beskriver. Det är svårt att hitta någon bra jämförelse (inget lands etablissemang har tidigare med berått mod verkat för att få in kulturfrämmande grupper i enorma antal). Anglosaxarna bjöds iofs in som soldater av brittiska kungar.

Anders Borg var öppen med att invandring betydde mer produktion och större konkurrens om jobben. Såsom du påpekar är det den inhemska befolkningen som ska stå för räkningen och företagen bara hova in vinsterna. Fler människor betyder också mer makt. Det är bekant att migranter och invandrare sällan klagar på regeringarna. Det är lydiga folk så sett. Bara de får sina bidrag är de nöjd. På swebbtv har man räknat ut att S skulle ha runt 5 procent lägre väljarstöd om det inte vore för invandringen.

Den postliberala framtid du talar om är något många planerar redan idag. Jag brukar svara sd-hatare om de menar att balter också är rasister för att de inte har generös invandring. De svara med att de är ett annat folk. Då kontrar jag med att det kommer sd-väljare och andra invandringskritiker snart också vara. En slags tvåstatslösning i ett och samma land. Här märker man tydligt vem det är som är beroende av vem. Antirasismen är hemsk på det viset att dem man anklagar ändå självklart ska betala skatt, jobba och på annat sätt upprätthålla ett kaos som man är kritisk till. Erbjuds ett alternativ kommer man givetvis att tacka ja,