Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den statliga involveringen i mediakriget

Nättidningen Samhällsnytt publicerade idag en intressant artikel som har relevans för frågan om mediakriget mot svenskarna. Den binder samman flera observationer som tidigare uppmärksammats i tråden. Den inleds med en redogörelse från en brittisk journalist om hur statliga och kommunala organ i UK verkar samverka för att skapa kontroll över allmänhetens reaktioner i samband med terrordåd genom bl.a. "spontana" fördömanden från muslimer och utdelning av blommor mm. Man orkestrerar helt enkelt fram acceptabla reaktioner från britterna.

Men sedan går Samhällsnytt in på frågan om svenska myndigheters agerande i olika avseenden. Främst blir det Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som behandlas.


https://samnytt.se/uppgifter-spontan...v-makthavarna/

Kanske är det t.o.m. så att tråden bör ompröva den del sanningar som etablerats och acceptera att den statliga inblandningen i mediakriget är betydligt större än vi hitintills uppfattat. Utnämningen av Eliasson till GD verkar ha haft en stor betydelse.

Jag tycker definitivt man har märkt en ökande sådan närvaro även här på Flashback det senaste året.

Ännu tidigare märkte man utländsk påverkan i "USA - Inrikes" som verkar fylld med avlönade Shills & även ett par konton som verkar vara rena robotar.

Grovt sett så finns det två "skolor" beträffande trådens ämne i stort.

Den ena kan vi kalla den grupp psykologiska skolan som vill förklara allt det vi registrerar här i tråden som en följd av ideologisk konformitet och grupptänkande. Media, företag och myndigheter agerar spontant som ett fiskstimm.

Den andra skolan kan vi kalla kontrollskolan som ser någon typ av styrning och koordinering bakom olika aktörers handlande. Sen uppkommer då frågan om vem/vilka som kan utöva denna typ av styrning och kontroll.

PM Nilsson begår lustmord på vår regeringschef - Stefan, den clownnästa riddaren av den sorgligaste av skepnader - och dennes duellerande med väderkvarnar och halmdockor.

I det nya landskapet har orden devalverats intill oigenkännlighet. Demokratin sägs vara hotad av samma krafter som lade kontinenten i ruiner under 1940-talet, det vill säga nationalsocialismen. Statsministern manade till kamp och gemensam front och varnade för att ”högern” när som helst kan svika och göra upp med den inre fienden, i Sverige SD, i Polen PiS, i Ungern Orbán.

Jimmie Åkesson utnämndes sålunda till nazist samt troligen ansvarig för andra världskriget och därmed huvudmotståndare. Varpå Åkesson replikerade med fyra tavlor på en tunnelbanestation att det var S och inte SD som bedrev eftergiftspolitik under kriget.

Sakfrågorna formerades därefter. Allt som SD är emot blev S för, trots att Socialdemokraterna egentligen delar många av SD:s ståndpunkter i EU-sammanhang. S har aldrig varit hängivna federalister. Men i det nya landskapet lät S som större EU-entusiaster än gamla Folkpartiet. Och eftersom bilden av de hotande reaktionära krafterna behövde understödjande bevis handlade sista veckan om hur KD:s parlamentariker röstade i abortfrågan för fyra år sedan och vad som hände på SD:s efterfest för ett år sedan.
[...]
Vad S, C och L bör fundera igenom är om vi verkligen ska ha det så här i fortsättningen. Ska även nästa valrörelse sätta SD i centrum, utnämna dem till nazister, och dra i gång krigsdansen? Det skapar uppenbara skador.

För det första är Sverigedemokraterna inte nazister och behandlas i praktiken inte som sådana av de andra riksdagspartierna.
[...]
För det andra skapar strategin återigen ett formidabelt utrymme för SD. Sveriges statsminister anklagar partiet för det värsta man kan säga i ett europeiskt land, varpå SD lugnt tar rollen som det sunda förnuftets röst i fråga efter fråga. JÖ-partiernas hysteri och ödesmättade hotbilder gjorde att SD framstod som lugnet självt och att Jimmie Åkesson i sin valfilm till slut blev ganska ensam om att formulera en positiv framtidsvision om Europa. Och statsministerns domedagspredikan hjälpte honom varje dag.

För det tredje stärker Löfven ett av Rysslands mest populära narrativ: att väst latent lutar åt fascism och nazism. Det budskapet hamrades in för att undergräva Ukrainas legitimitet. Ryska kanaler som RT och Sputnik News har under våren haft en liknande kampanj mot Polen och får nu draghjälp av den svenska statsministern.
[...]
För det fjärde skadar statsministern relationer med grannländer. Polen är ett viktigt land för Sverige. Vi har ett militärt samarbetsavtal och som icke-euroländer liknande intressen i EU. Vi behöver varandra och folken har nära band, inte minst på grund av de många polacker som bor och arbetar i Sverige. Att som Löfven blanda samman nazism med den nuvarande politiska utvecklingen i Polen är ett historiskt övergrepp. I förhållande till folkmängden drabbades Polen mer än något annat land under kriget och utsattes därefter för en kommunistdiktatur. Sverige lyfte inte ett finger.

Statsministern drar sig inte ens för att smutskasta de nordiska grannländerna, som alltid toppar listorna på de mest demokratiskt utvecklade staterna i världen. När han varnar för att högern ”i land efter land” har tagit makten med hjälp av ”högerextrema partier” är det främst Finland, Norge och Danmark han pratar om.
[...]
Alla begriper att han inte menar allvar men det är inte bra att Sveriges statsminister återkommande säger att våra viktigaste grannländer demonterar demokratin och bedriver eftergiftspolitik åt nazister. Det är ju inte sant.

Det nya politiska landskapet är en galenskap som sår onödig split, främjar lögner och överdrifter och är fjärran från den politiska vardag som alla ska hantera när dammet lagt sig.

https://www.di.se/ledare/vill-c-och-l-ha-det-sa-har/

Och, kan tilläggas, inte minst den så alldeles väldigt viktiga Sverigebilden tar skada av vår vettlöse regeringschefs alla lika grundlösa som frenetiskt utspottade otidigheter gentemot politiska företrädare som är legitimt demokratiskt utsedda, ofta på mer gedigen parlamentarisk grund än han själv.

Stig-Björn Ljunggren, själv s-märkt statsvetare, avfärdar utan att tveka (S)tefans gäng som lika drabbade av strukturell dumhet som flertalet andra sk anständiga partigängare.

Ju gladare Finland var, desto mer ledsna såg Kanadas spelare ut. De hade just förlorat ett VM-guld och hängde med huvudena.

Det hade de inte gjort om de varit svenska partipolitiker. Då hade de också jublat! Mer än finnarna. Vi fick silver! Tipsen innan VM spådde inte denna framgång. Vi förlorade, men har vunnit förut! Våra coacher har gjort ett jättejobb! Tack publiken!

För det var den typen av snack vi fick höra under valvakan. Oavsett hur det gått för partierna så ropade partisterna av glädje som om de fått egen majoritet.

Egentligen var det bara Feministiskt initiativ som fick erkänna sig besegrade.

En PR-konsult skulle troligtvis påpeka att det partisterna visade i TV var att de hört frasen ”gladast vinner”. En medieinriktad psykolog skulle säga att folk brukar bli så här glada när de får vara med på TV under 3 sekunder.

Vi grinollar konstaterar att detta kallas för ”strukturdumhet” – alltså att folk som egentligen är smarta beter sig som dumskallar när de hamnar i ett sammanhang som tvingar dem till det.

Flockbeteende kallas det. Eller buffeinducerad filterbubbla. Klarsynta människor börjar vrövla istället för att samtala.

Partier har en speciell person anställd för att i situationer som denna fungera som brännvinsadvokat. De kallas för ”partisekreterare” och är specialutbildade på att förklara även den värsta förlust varandes en indikation på framtida segrar.

Socialdemokraterna gjorde ett uselt val, men konstaterar att det kunde ha varit värre.

Och så avhandlas den jätteglada resten som egentligen, med få undantag, inte heller hade mycket att vara så glada över.

Problemet med denna typ av beteende är att vi som betraktar spektaklet utifrån – och inte är tillräckligt invallad i respektive partiflock – reagerar på ett annat sätt.

Vi tycker, uppriktigt sagt, att partisterna beter sig som hockey-supportrar, av den där typen som är beredda att gå i döden för lag som spelar ungefär i division 3 på europeisk nivå.

Med tanke på att jublande partister på valvakor kan komma att framstå som jubelidioter när de visas på TV borde det nog övervägas att i framtiden inte visa några längre sekvenser från valvakorna. När dessutom intervjuerna med partiföreträdarna, med den brölande flocken i bakgrunden, är högst 30 sekunder av förnekelse blir det dessutom föga informativt.

Då vore det bättre med fler rapporter utifrån resten av Europa. Feta tabeller kommenterade av torra statsvetare. Samt lite information om hur folkomröstningen om kommunsammanslagning på Öland gick.

Således. Mer information och analys, mindre med strukturdumhet och partistiskt vrövel.

https://www.svt.se/opinion/folk-som-...skallar:nyh:lp

Ungefär samma upprepade han i kvällens Aktuellt.

Några tvingande asylmottagningskvoter lär inte jubelidioterna kunna tvinga fram på EU-nivå i alla fall, det kan man vara säker på. Polska PiS t ex har ensamma fler parlamentariker än hela Sveriges plockepinnsamling tillsammans.

Det står klart mandag, efter at over 99 procent af Polens stemmer er talt op.

PiS står til at få 45,56 procent af stemmerne. Det giver partiet 27 ud af Polens i alt 51 pladser i EU-Parlamentet.

https://www.msn.com/da-dk/nyheder/ud...H9x?li=BBWo2fR

Bekräftade konspirationsteorier

Att det inte finns några konspirationer hävdas ibland. Andra hävdar att det finns konspirationer. MSN har nu publicerat en sammanställning över 30 i efterhand bekräftade konspirationer. Intressant läsning för de konspiratoriskt lagda och det var kul att se att Bin Ladin kunde lokaliseras genom DNA prov och ett vaccinationsprogram, att grodor kan få en ändrad könsidentitet genom mänsklig påverkan mm.

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/ut...cid=spartanntp

Jag ställer mig samma fråga som MSN. Vilka av dagens teorier kommer att bekräftas i framtiden?

Det tog inte många timmar förrän lagförslagen om ändrade abortregler i Alabama klistrades på KD av alla svenska medier. Synkront så det förslår. Och det i ett EU val.

Det vi ser i Sverige och EU är hur det politiska landskapet formateras om i symbios med medierna trots att det är en enorm skillnad i politiska system.
Huvuddragen är:
Socialdemokraterna i EU transformeras till ett liberalt progressivt alternativ. Med liberaler som i Sverige med C och L. Eller som I Frankrike med Macron i en ny allians.
Vänstern blir progressiva gröna i samma block.
I USA kallas detta block för demokraterna. "Liberals" enligt USA modellen.

Det är detta block som ansett sig vara de rättmätiga statsbärande och goda styrande på båda sidor Atlanten under många år.

Mot detta står radikalt konservativa.
I USA Republikaner och i Europa en mängd olika aktörer men med i princip samma politiska grundsyn.
De utmanar en progressiv vänster som tappat greppet om målen med sin politik. Och de vinner mark.

Det intressanta är hur medierna underblåser detta genom att försöka göra alla frågor till för eller emot, svart eller vitt. De förenklar politiken till ja eller nej. Motståndaren är "mörka krafter" synkront på båda sidor Atlanten. De progressiva får aldrig ifrågasättas för sin politik för då angriper man enligt medierna den "fria världen".

Det är märkligt när samma medier själva "gillar olika" vill ha mångkultur och säger sig respektera oliktänkande. Tydligen gäller det bara om man är med i laget och har den åsikt som är politiskt korrekt.

Här kan man se minst två olika huvudspår.
Antingen att det är enligt plan och man har ett syfte. Frågor som då kan ställas är
Vem tjänar på att politiken fördummas och förenklas till den grad att kloka människor alieneras från den? Varför driver medierna denna agenda? Vems intressen gynnas med denna synkrona agenda?
Mitt svar är de som utövar makt utanför den demokratiska politiska arenan är också de som gynnas av att makt försvinner från parlament och folkvalda. Det handlar alltså inte om dessa två stora strömningar utan om att använda friktionen till att förändra det demokratiska inflytandet.

Eller också är det så att man agerar i panik just för man inte har en plan.
Och jag tror faktiskt mer på det senare. Man har inga argument kvar och man vet innerst inne att man fört en felaktig politik vilket resulterar i att motståndarna vinner mark. Man är helt enkelt desperata.
Inget alternativ finns formulerat varför varje ny profet, som Greta, ses som det nya "wunderwaffe" mot motståndarna. det leder till krympandets radikalisering och en mer fundamentalistisk politik för de sista troende. Man utnämner också fiender för att skapa samhörighet. Är det inte Putin är det Trump.
Eller Orban. Eller Polen. Eller EBT. Alla är fiender mot sanningen.

Och som ni ser sammanfaller dessa två linjer i att de som har makten, vänsterliberaler, är betjänta av att utmanarna tröttnar på sandlådenivån i det politiska spelet. Det vill säga den liberala vänsterns desperation är så stor att de nu försöker skrämma bort kompetens från sin sandlåda, det politiska spelet, för att på så sätt behålla makten.

Det som var en reflex , "Basket of deplorables" blev en plan. I brist på annat.

Och medierna hänger på. Eller styr agendan.

Mångkulturen är ett medel för målet som är makten.

Du ställer upp det som om de två olika scenarierna skulle stå i motsats till varandra. Det kan lika gärna vara så att den långsiktiga strategiska planen som var uppsatt just nu verkar haverera. På grund av det befarade haveriet så tvingas man agera forcerat och nästintill desperat.

Det gick ju så bra fram till Trump. Det var inte meningen att han outsidern som inte förstod imperiets långsiktiga intressen skulle vinna på en nationalistisk agenda.

Ett underbart försök att trolla?

Mohammed Omar på Det Goda Samhället har idag en intervju med författaren Jeremiah Björkman som författat en text om kulturrasismen som Stockholm har mot landsorten. Omar har en intervju med författaren men här följer ett utdrag ur Björkmans ursprungliga text efter att han definierat strukturell rasism:



http://jeremiahkarlsson.blogspot.com...renrasiga.html

Påminner om den debatt som fördes tidigare i tråden om det för vänstern centrala begreppet rasism. Hörnstenen för hela det intersektionella komplexet. Undrar om inte Björkman upptäckt att om allt och alla är rasister så blir rasismen universell och allomfattande.

Edit: Trådens giganter och följare kommer naturligtvis ihåg Lomfors krassa konstaterande att svenskarna inte har någon kultur - ja då det är ju upp till de förlag som finns i Sverige att vara smakdomare över de patetiska försök som de kulturlösa ändå försöker sig på.

Tes: Gruppsykologiska mekanismer.

Antites: Agendastyrning.

Syntes: Agendastyrning genom gruppsykologiska mekanismer.
´

Den syntes som tas upp som syntes efter tes och antites skulle onekligen kräva en långsiktig agenda som sträcker sig över i vart fall 15-20 år.

Introduktionen av antirasismen och den radikala feminismen (3 vågen) skulle i och för sig uppfylla detta. Mmmm - påminner om den f.d. KGB agenten som hoppade av och hans intervjuer....... Men ibland är ju cigarrer bara just cigarrer.

Å andra sidan så har det blivit ett djävla liv mot Ungern för att de stoppade Soros försök att etablera sitt universitet som väl just skulle undervisa om radikalfeminism mm.

Edit: Eller tänker herr Oyto på något annat?

Se här, Oyto, en till pusselbit som kan stärka viljan att bidragsfinansierat återvända till Somaliland:

https://www.dailymail.co.uk/news/art...-epidemic.html

Direkt från hästens mun. En artikel från 1999 skriven av Irving Kristol, neokonservatismens "grand old man" och själv judisk. Jag klipper ut lite ur en lång och synnerligen intressant artikel nu så här 20 år efter den skrevs.

On the Political Stupidity of the Jews
By Irving Kristol | Originally published in Azure, Autumn 1999
... was, like so many of us in the 1930s, powerfully attracted to the ideologies of socialism, Marxism, Leninism and Trotskyism, as well as to the idea of “the Revolution.”
...
Of course, such hard-core adherence to Marxist or Leninist doctrines has declined with the years. But while the particular doctrines in question may have changed, the Jews, for the most part, have not. In Israel as well as in America, Jews to this day continue to combine an almost pathologically intense concern for politics with a seemingly equally intense inclination towards political foolishness, often crossing over into the realm of the politically suicidal. How is one to understand this very odd Jewish condition—the political stupidity of Jews?
It seems that the easiest explanation of this phenomenon is in terms of the actual political history of the Jewish people, a history which is for the most part one of political impotence. A people whose history is largely a story of powerlessness and victimization, or at least is felt to be such, is not likely to acquire the kinds of skills necessary for astute statesmanship
...
The main stream of Zionist political thought arose from the political thinking of nineteenth-century romantic nationalism in Central and Eastern Europe—and this is itself a movement whose shortcomings are plainly visible in Central and Eastern Europe today.
...
Wrong ideas, once implanted in a young person’s mind, become so plausible, so self-evident as it were, that change is hard.
...
It is a “progressive” illusion to think that, in the marketplace of ideas, truth will always win out over error. It is truth that needs help, while error usually manages to make its own way very nicely.

So in pursuing the path to political wisdom, one needs books to read, magazines and essays and articles to read. One has to be willing to work tirelessly to produce all these books and articles until the climate of opinion slowly changes. What I am describing is actually a formula for success devised by Lenin, which I still remember from my days as a young Trotskyist. First you publish a theoretical organ, then you proceed to books and pamphlets, and finally you publish a newspaper. Once you have a newspaper that can apply the theories developed in more sophisticated publications to day-to-day politics, you are in business.
...
This is the advantage the conservative has over thinkers on the Left writing on contemporary affairs. The conservative tends to think in permanent terms, so his ideas remain relevant.
...
It is impossible to legitimize a conservative predisposition in politics, as well as a conservative predisposition in religion, without having an authentic respect for tradition. And this respect for tradition must be intellectually defensible
...
In general, the political handling of controversial religious and moral issues in the United States prior to World War II was a triumph of reasoned experience over abstract dogmatism. Unfortunately, since around 1950, it is abstract dogmatism that has triumphed over reasoned experience in American public life. As everyone knows, this unwarranted and unfortunate reversal has provoked a constitutional crisis where there had never been one before. And much as I regret to say this, the sad fact is that American Jews have played a very important role—in some ways a crucial role—in creating this crisis.
...
The Jewish campaign against any suggestion that America was a Christian nation won one battle after another; eventually it made sufficient headway in the media and the legal profession—most importantly on the Supreme Court—that today there is widespread popular acceptance of the belief that this kind of secularism, which is tolerant of religion only so long as it is practiced privately and very discreetly, was indigenously and authoritatively “American,” and had always been so. Of course, it has not always been so, and Americans have always thought of themselves as a Christian nation—one with a secular government, which was equally tolerant of all religions so long as they were congruent with traditional Judeo-Christian morality. But equal toleration under the law never meant perfect equality of status in fact. Christianity is not the legally established religion in the United States, but it is established informally, nevertheless.
...
It is fair to say that American Jews wish to be more Jewish while at the same time being frightened at the prospect of American Christians becoming more Christian. It is also fair to say that American Jews see nothing odd in this attitude. Intoxicated with their economic, political and judicial success over the past half-century, American Jews seem to have no reluctance in expressing their vision of an ideal America: A country where Christians are purely nominal, if that, in their Christianity, while they want the Jews to remain a flourishing religious community. One can easily understand the attractiveness of this vision to Jews. What is less easy to understand is the chutzpah of American Jews in publicly embracing this dual vision. Such arrogance is, I would suggest, a peculiarly Jewish form of political stupidity.
For the time being, American Jews are getting away with this arrogance
...
At the end of World War II, the major American Jewish organizations, preparing to fight a possible upsurge in anti-Semitism (which never came), discovered a category of contemporary psychology called “conflict resolution,” which they believed to be ideally suited to the problem they were facing; in fact, its great virtue was that it was ideally suited to their ideological predisposition. According to this branch of social science, ethnic, racial or religious conflicts are the result of bias, prejudice, misunderstanding or ignorance. The vision of politics derived from this kind of social science can fairly be described as “therapeutic,” as it assumes that ethnic, religious or racial conflicts can be resolved by educational therapy that will uproot the psychological causes of the conflict. But ultimately it is just one more variant of the universal humanism which was the unofficial religion of the Enlightenment—to which Jews, lacking a realistic political tradition, were especially susceptible, and still are.
...
American Jewry will not survive without Israel, and Israel cannot survive without the Jews of the United States. And neither community can survive without the development of a sound Jewish political tradition, which will teach us to think realistically about our politics, our economics, and our foreign relations.

https://tikvahfund.org/uncategorized...y-of-the-jews/

Det vi ser i dagens politik i både USA och Europa är en konservativ motreaktion mot den etniska obalans som beskrivs i ovan text. Men ändå inte enligt den mall som PNAC mfl förespråkade där deras egna etnointressen prioriterades över samhället de verkade i. Istället har Neokonservatismen blev en ögonöppnare med konsekvensen att det bildas en sund och fullt rimlig motreaktion mot både PNAC och Liberal politik som inte sätter de egna medborgarna i centrum för politiken.

Many neoconservatives had been Jewish intellectuals in New York City during the 1930s. They were on the political left, but strongly opposed Stalinism and some were Trotskyists. During the Cold War they continued to oppose Stalinism and to endorse democracy. The great majority became liberal Democrats

https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism