Början på ett mediakrig om mångkulturen?

De ensamkommande avgör valet redan nu

Frågan illustrerar Stefan Löfvens stora dilemma: På ena sidan har han aktivister i det egna partiet – och miljöpartisterna i hans regering – som gärna återupptar det generösa flyktingpolitiken. Eller åtminstone låter alla som kommit hit stanna – för att så småningom få hit sina nära och kära.

Å andra sidan har han socialdemokratiska väljare – och framförallt före detta väljare – som inte vill ha fler flyktingar, som vill att de som inte har skyddsskäl ska skickas i väg, tillsammans med alla som inte sköter sig. De förra vill gärna öppna sina hjärtan. De senare tolkar det som att vi ska öppna våra plånböcker.

Stefan Löfvens dilemma blir ännu tydligare när det gäller tiggarna. Aktivisterna vill att de ska få vara kvar: ”Det går inte att förbjuda fattigdom!”, sägs med eftertryck. Men väljarna vill ha bort tiggarna eftersom i folkhemmet är det jobb, inte tiggeri, som är idealet. De ska hjälpas i sina hemländer. Inte här.

Om socialdemokraterna inte lyckas övertyga väljarna om att de förstått budskapet om att minska antalet migranter – och se till att tiggarna skickas hem – så kommer de att förlora.

När tonåringar tar värdelösa beslut, som att kasta sten på en polisbil, snatta kondomer eller testa att knarka, bara lite, då är det svårt att älska dem.

En kväll sitter vi i soffan och ser vi några avsnitt av den makalösa brittiska tv-serien "The end of the F***ing World" på Netflix, och bedåras av de två avvikande 17-åringarna Alyssa och James och deras sällsamma resa tillsammans.

Snacka om problem med att fatta rimliga beslut och oförmåga att inse resultaten av sitt agerande. Om du inte har sett den här dysfunktionella kärlekssagan har du några lärorika timmar framför dig.

En annan dag nås jag av Ekots kartläggning i P1 av lokala kriminella nätverk i svenska storstäder.

En fråga är hur många som ägnar sig åt eller skulle kunna ägna sig åt den typen av våldsdåd som nyheterna fyllts av den senaste tiden: skottlossning, bomber, attacker mot polis. Enligt Ekot rör det sig om "cirka 800 personer, nästan uteslutande unga män i 15-25 årsåldern".

Men, tänker jag, pojkar som är 15, 16 och 17 år är fortfarande barn, inte män. Varje människa som är under 18 år är ett barn. Det finns ingen glidande skala, om vi ska följa svensk lag och FN:s barnkonvention.

Sedan tänker jag att de här barnen inte kan vara förlorade. De får inte vara förlorade. Det är våra barn.

Så varför lägger så många sig i sådant de inte har att göra med, i ett slags idiotförklarande av båda andra och sig själva?
[...]
Inte minst kvinnor lägger sig snattrande dryga i: ”Du vet att när de haft kräksjuka ska de inte gå till skolan på minst två dygn!”.

En mamma med solbruna döttrar blir påhoppad för att barnen inte är degvita mitt i sommaren och bär skyddsdräkter i Tjernobyl-klass.

Bakom den påklistrade omtanke-etiketten lurar självgodheten och vet-bäst-attityden. Rivandet av privatlivets murar, i sociala medier, tycks innebära att människor anser sig ha rätt att lägga sig i andras liv, att förmana och fördöma från höga hästar.
[...]
Framför allt är varje liten inskränkt kommentar en bild av en tid och ett land där vi gärna fokuserar på det som är lätt att hantera men går stora omvägar runt det svåra, tunga.

Vinet fryser till is i glasen och ljuslågorna flämtar av förskräckelse när jag och några andra gäster förstör en middagsbjudning med att vilja prata om verkliga faror i vår samtid. Värdinnan blir så upprörd att hon skälver när min bordsgranne undrar vad hon skulle göra om soldater från främmande makt stövlade in med automatvapen i familjens fina sommarhus på Gotland.

Vi svartmålar, vi skräms, det blir aldrig, aldrig krig i Sverige igen! Hon vill inte heller höra om skotten i förorten, inte tänka på barn och gamla som rånas på öppen gata eller smutsa ned sina välmålade läppar med att prata våldtäkter.

Ingen är så snabb som hon och de andra duktiga mammorna i att vara rätta i det lilla, hjälpta av en och annan pappa av den sort som vinner varje poängpromenad.

Sockerchock, oj oj. Alla måste få vara lucia, ja ja. Ekologiska blöjor, bra bra. Men att även deras egna bilar och världar kan sättas i brand en dag, om inget görs, det vill de inte prata om.

Det svenska debattklimatet i ett krackelerande nötskal; sila mygg, svälj kameler.
[...]
Hon bär fram desserten, hemgjord punschglass, och det är då jag ser det, i hennes blick. Hon är rädd, hon med, långt där inne; klamrar sig fast vid det utsökta glassfatet.

Vi har släppt in mörkret till hennes middagsbord och hon bara längtar tills vi går så att hon kan sätta på skygglapparna igen.

Det krävdes att människor skulle dö för att man skulle tillsätta en utredning – och tio månader efter dådet har fortfarande ingenting konkret skett. Nog för att vissa beslut måste få ta tid för att kunna beredas ordentligt, men det ska inte behöva ta nästan ett år att komma fram till att det vore en god idé att sätta upp några pollare som kan hindra obehörig trafik.

Förfarandet känner vi igen från allt för många områden. Först förminskas ett problem. När det sedan är ett faktum låtsas politiker gärna som att de alltid tagit problemet på allvar och tillsätter en utredning eller två i syfte att framstå som handlingskraftiga. Men vad som är viktigare än att framstå som kapabel att vända en negativ samhällsutveckling, är att faktiskt vara det.

Inte minst är behovet av handlingskraft stort när det kommer till det stora antalet människor som vistas illegalt i landet. Akilov var en av cirka 12 000 som fått beslut om utvisning men gått under jorden. Fram till år 2021 väntas nära 50 000 personer avvika, enligt en prognos från Migrationsverket.

Detta utgör en risk mot rikets säkerhet. Inte för att alla dessa personer skulle vara potentiella terrorister, men det räcker med att mindre än en procent av de som går under jorden ska vara våldsbejakande för att det ska få stora konsekvenser för enskilda och för samhället. För att terrordåd ska kunna förhindras är det en förutsättning att myndigheterna har kontroll över vilka som vistas i landet.