Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Och som en ren slump:

Macron varnar Europa: Släpp nationalismen
Den franske presidenten varnar för nationalism och splittring i EU som han vill ge mer makt och pengar.
...
– Vi har splittring och tvivel i Europa, det verkar pågå ett slags europeiskt inbördeskrig. Vi måste få bort nationalismen, sade Frankrikes president Emmanuel Macron under en debatt om Europas framtid i Europaparlamentet i Strasbourg på tisdagen.
....
Den franske presidenten vill se ett suveränt EU med mer makt och större finansiella muskler. Samarbetet inom säkerhet, försvar och migration måste få mer resurser, till exempel genom miljöskatter och skatter på finansiella transaktioner och digitala bolag som kan gå direkt in i EU:s budget.
...
– För mig som liberal är det självklart att Sveriges nästa regering måste våga ingå i en grupp, anförd av Merkel och Macron, för ett starkare, mer sammansvetsat och handlingskraftigt EU, kommenterade Cecilia Wikstöm (L).

Moderaten Gunnar Hökmark var däremot skeptisk.

– Det måste bli slut på tron att Europa löser sina problem genom mer makt till EU-kommissionen och till Bryssel. Det leder inte till fler eller bättre beslut, bara till nya motsättningar, sade han.
...
Macron och Merkel ska träffas på tu man hand i Berlin på torsdag för att se om det går att samordna de mer långtgående franska EU-planerna med de mer försiktiga tyska. Parterna behöver nå mer samsyn innan EU-toppmötet i slutet av juni där stats- och regeringscheferna ska fatta konkreta beslut om hur EMU ska reformeras.

https://www.europaportalen.se/2018/0...-nationalismen

Hur kan vänstern landa i att bejaka ett Europa där beslut fattas av Frankrikes och Tysklands ledare i slutna rum?

Där mångkultur anbefalles och nationalismen utåt sett förbjuds i EU.
Men där två och bara de två ländernas nationalism får ohämmat spelrum.

Vid tiden Jonsson studerar finns en tydlig konflikt mellan klasskamp och röstmaximering. För att vinna bred framgång måste partiet framstå som någonting mer än en företrädare enbart för arbetarklassen, det måste bli ett folkets parti. Och detta folk – folkhemmets folk – definieras nationellt.

Tomas Jonsson är varken den förste eller ende som skrivit om detta. Det intressanta med hans studie är framförallt hur han betonar två saker: Den ena är hur socialdemokratin aktiverar det nationella genom att dra en tydlig gräns mot det ”osvenska”. I sitt första maj-tal 1933 talade Per Albin Hansson om de som ”vägra att lojalt inordna sig under den demokratiska lagen för civiliserade människors samlevnad (…), som vilja ersätta allas frihet med någras frihet och förtrycka andra [och som också ha] osvenskheten gemensamt, de efterapa främmande förebilder och lystra till paroller utifrån.”

Passagen, trots sitt ålderdomliga språkbruk, har slående likheter med bilden av den svårintegrerade invandraren. Men Per Albins osvenskar kläs inte i kulturellt främmandeskap; vad han talar om är kommunister och fascister. För att avgränsa sig mot dem, definierar han dem som just osvenska. Detta partis värnande av en föreställd svenskhet är samtida med offensiverna mot kommunister och andra revolutionärer inom fackföreningsrörelsen.

(--)

En av de minst diskuterade punkterna i den nya svenska migrationslagstiftningen från 2015, är hur möjligheten till permanent uppehållstillstånd knutits till försörjningskrav. I praktiken har alltså inte bara arbetskraftsinvandrarna, utan även flyktinginvandrarnas framtidsmöjligheter lagts direkt i arbetsgivarnas händer. Så skapas en särskild arbetsstyrka med ytterligt begränsat utrymme att ställa krav på sina arbetsgivare.

Om detta pratar socialdemokratin inte, däremot om gränsbevakning och inbillade svängdörrar.

DN publicerar idag en intervju med författaren och journalisten Adam Gopnik och de alarmistiska tongångarna känns igen.
Kosmopolitism skall det kämpas för medan assimilation är av ondo.

Sedan kan man fråga sig om en europé kan packa väskan och fly om samhällsutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen.

Överrepresenterade kosmpolitiker i medierna med en Israel agenda som överordnats allt annat.
Vad kan gå fel liksom.

DN publicerar idag en intervju med författaren och journalisten Adam Gopnik och de alarmistiska tongångarna känns igen.
Kosmopolitism skall det kämpas för medan assimilation är av ondo.

Sedan kan man fråga sig om en europé kan packa väskan och fly om samhällsutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen.

Allt, tydligen. Allt står på spel iallafall. Jag drar mig till minnes när Flashback fick pris av SR, i samband med Medieormen, där förvånade journalister tyckte att "kan vi sluta kalla Flashback för pissrännan nu?". På samma sätt, kan vi diskutera det faktiska förhållandet som vuxna människor och inte skrika "konspiration" och foliehatt hela tiden?

Det är på sin plats att det här missförhållandet som finns i både USA och Sverige måste tåla att belysas.

Det är ett demokratiproblem. Nyhetsvärderingen där vissa saker lyfts fram med stora trumman och vissa saker inte alls lyfts fram blir ett demokratiproblem vilket har visats länge. DN är väl den värsta syndaren.

Överrepresenterade kosmpolitiker i medierna med en Israel agenda som överordnats allt annat.
Vad kan gå fel liksom.

Är inte det ett demokratiproblem?

De är odtast inte ens medvetna om att deras perspektiv är väldigt specifikt och ingalunda allmängiltigt.

Efter närmare eftertanke så håller jag med. Det är ett demokratiproblem. Men vad göra år det? Att storstadsbor skriver i storstadstidningar (d.v.s defintionen på kosmopolitism) är svårt att undvika. Hur kommer man från detta? Lagstiftning?

Efter närmare eftertanke så håller jag med. Det är ett demokratiproblem. Men vad göra år det? Att storstadsbor skriver i storstadstidningar (d.v.s defintionen på kosmopolitism) är svårt att undvika. Hur kommer man från detta? Lagstiftning? Detta är nog ett ämne för en annan tråd.

Jag tycker det är viktigt att påpeka att vårt etablissemang är ett etablissemang. Det påpekas nästan aldrig. Ganska sällan häir i tråden också.