Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Läste ett intressant inlägg av Nina Åkestam som delades av Stigbjörn Ljunggren om vilket ansvar en skribent har för sin svans av följare. Åkestam ansåg att en skribent måste ta a"nsvar för sina texter och för hur dennes texter används.

Jag tycker frågeställningen är ytterst relevant – inte för att en skribent kan göras ansvarig för alla tomtar som gillar och följer, men för att även en skribent måste ställa sig frågan vilka extrema krafter hen göder.

Jag delar inte kritiken mot t ex Ivan Arpi på SvD. Jag gillar inte hans texter och delar inte hans värderingar. Själv plågades jag emellanåt som DN-skribent – när jag skrivit ganska tuffa texter mot den som jag tyckte pösmunkiga socialdemokratiska regeringen under 1990-talet – av att få ryggdunkningar av ”hö-hö-högern”. Att det finns en Alt-Right-rörelse som drar ut Arpis resonemang i tangentens riktning är inte hans ansvar. (Däremot tycker jag att han kan han markera mot extremerna i sociala medier.)

Värre är det i så fall med en person som Hanif Bali, riksdagsledamot, folkvald för moderaterna som ogenerat medelst symboler och ordval flirtar – nej, fel ordval: hånglar - med brunhögern. För mig är det fullständigt obegripligt att moderaterna kan ha en företrädare som uppträder som Hanif Bali. Makten är inte allt. Somliga röster vill man faktiskt inte ha.
I min kommentar till Stigbjörn Ljunggrens inlägg nämnde jag också Tino Sanandaji, nationalekonomen som har blivit brunhögerns fixstjärna och som är extremt aktiv i sociala medier. Jag skrev så här:

"Hon har rätt. Det finns åtskilliga av dessa krönikörer - t ex Tino Sanandaji - som mycket medvetet manipulerar och hetsar sin svans att ge sig på åsiktsmotståndare, bara för att sedan två sina händer. Att moderaterna inte satt ner foten vad gäller Hanif Balis nätaktiviteter är för mig obegripligt.""

Tino Sanandaji svarade – med manligheten drypande av kränkthet - så här:

"Har du konkreta bevis för dina anklagelser Pernilla Ström? Du har tidigare utryckt dig mycket oförskämd mot mig när jag sakligt rättade dina sakfel.

Du har ägnat dig åt näthat, när du får saklig kritik låtsas du att du är ansatt av min "svans".
Du skadade din trovärdighet och borde skämmas för ditt beteende i stället för att ta på dig offerkoftan."

Bakgrunden är att vi hade en kontrovers, när jag skrivit en text som motsade Sven-Otto Littorins dystra reflektioner över vad som väntade efter migrationsvågen. Jag konstaterade där att väldigt många av de syrier som kom till Sverige var fullt kapabla individer som skulle kunna kliva in i det svenska samhället om vi faktiskt såg till att ge dem en chans. (Tino Sanandaji anser att i stort sett alla dessa människor är i stort sett icke anställningsbara analfabeter och därför inte borde ges asyl i Sverige, utan skickas till typ Argentina och andra mellaninkomstländer.)
I mitt svar skrev jag följande:

"Jag behöver ingen offerkofta, Tino. Allra minst när det gäller attacker från din trollarme i hatsvansen. Du är mycket medveten om vad du gör. Vem som helst kan se på din vägg: du göder hat, dystopi, misstro - du agerar som vilken Alt-Right-populist som helst. Du försöker skapa en bild av ett Sverige i fritt fall, ett Sverige som är fritt fall på grund av invandringen och Västvärldens liberala politiska whimpies.

Du är extremt medveten om hur det du skriver tas emot av den svans som följer dig. Du är inversen på det goda samtalet; i stället för att ta motståndarens bästa argument och debattera med detta, letar du fram blottor, missförstår aktivt och försöker slå ihjäl. Det är därför så många seriösa ekonomer inte vill debattera med dig - jag vet, eftersom jag varit med i försök att få till stånd en debatt baserad på din bok.

Du är dessutom så försåtlig så att när det är ett inlägg som du inte gillar, letar du upp vilka personer som har lajkat - lägger ut detta på din vägg - "se här; XX, YY, ZZ och ÅÅ har gillat hennes inlägg!" - vilket innebär att dessa personer omedelbart därefter har dina horder av orcher och hatare i sina FB-flöden.

Olof Palme talade en gång om "hatets kolportörer". Jag tyckte det lät konstigt när jag hörde det.
Det gör jag inte i dag. Idag vet jag vilka de är."

Vi kan väl säga så nu: Jag inväntar svar. Och håller under tiden med Nina Åkestam, är du en skribent med väldigt många följare måste du också ta ansvar för vilka krafter du ger näring åt.

Det var ett misstag att börja kalla de unga som anländer till Sverige utan familj för "ensamkommande barn". Nog kan de vara minderåriga i juridisk mening, men inte barn i gängse bemärkelse: små och hjälplösa, oförmögna att ta hand om sig själva. Snarare är de att betrakta som vilka ungdomar som helst som bär på extra tungt bagage. De behöver vuxet stöd och trygghet. Men hjälplösa är de knappast.

Inte bara har begreppet "ensamkommande barn" snedvridit hela debatten. Det har dessutom öppnat för tröttsamt hånfulla spydigheter från invandrarfientliga krafter: "Barn? Det där är ju en fullvuxen man med skägg."

Att uppehålla sig vid ordvalet har blivit ett sätt att kringgå själva kärnfrågan, som är svår och smärtsam: Om vi ska ha ett reglerat flyktingmottagande så måste gränser dras för vilka som får stanna och vilka som inte får det.

Hösten 2015 höll statsminister Stefan Löfven tal under en manifestation till stöd för flyktingar. "Mitt Europa bygger inte murar", sade han. "Vi hjälps åt när nöden är stor."

Bara några månader senare skulle flyktingtillströmningen strypas till så nära noll som det gick. På Twitter skryter numera justitieminister Morgan Johansson om att antalet avvisningar av marockanska barn och ungdomar har fördubblats på bara ett år.

Omsvängningen har aldrig närmare diskuterats i ideologiska termer. Men på sitt sätt är den fullt logisk: Socialdemokraterna ser sig inte bara som synonyma med staten, utan också med folket. När den allmänna opinionens vind blåser åt ett håll skyndar de genast efter med håven för att fånga den.

Socialdemokraterna ser sig inte bara som synonyma med staten, utan också med folket. När den allmänna opinionens vind blåser åt ett håll skyndar de genast efter med håven för att fånga den.

Niklas Ekdal var politisk redaktör på DN under större delen av 2000-talets första decennium. Minnet av tidningen som rikslikare var fortfarande levande. Dagens Nyheter var Sveriges ordningsman. Rationalitet och sekularism var självklarheter. En text som den Ekdal nu skrivit, även om den kryddats med referenser till upplysningen, världsmedborgaren och FN, skulle då ha fnysts åt som något kristdemokraterna släpat in.
[...]
Dagens Nyheter brukade aldrig känna behovet av att ställa frågan vilka »vi« var. Det var så självklart att det inte krävde diskussion. »Vi« var sekulära svenskar, med tro på utbildning, socialförsäkringssystem och rimliga, liberala, medelklassvärderingar. Det var ett starkt »vi som inte kände sig hotat av särskilt mycket. Inte av invandring, inte av arbetslösa ungdomar, inte av en åldrande befolkning, inte ens av utländska potentater med mäktiga arméer. Allt det där var bara en fråga om praktisk hantering och problemlösning. I kommunfullmäktige, i landsting och i riksdag. Om så krävdes inom FN:s ram. Det Niklas Ekdal kallar »rätt och fel, svart och vitt, upp och ner« var sällan något som ansågs kräva diskussion. DN var färdig med de grundläggande frågorna. Svaren på dem var uppenbara för alla som besvärade sig med att tänka på saken.

Men detta handlar inte om en tidning, utan om ett helt land. Som rikslikare och ordningsman speglade DN en övertygelse som med viss rätt kan betraktas som allmänt svensk. Svenskarna visste vilka »vi« var. De behövde inte tron. De behövde inga moralfilosofiska diskussioner. De hade inget att lära av mindre moderna folk. De trodde på de praktiska lösningarna.
Nu har allt det där gått sönder.
Ett sätt att förstå Sverigedemokraternas framgångar är att de som lagt sin röst där inte längre känner sig som en del av något självklart »vi«. De känner sig tvingade att leta efter ett nytt.
[...]
Överallt ser vi spåren av längtan att vara del av ett kollektiv, men överallt ser vi också hur försöken att bygga kollektiv också föder splittring. Att bygga ett »vi« handlar inte bara om att tycka något själv eller att inordna sig själv under något eller några. Att bygga ett »vi« betyder ofrånkomligen att ställa krav och ha förväntningar på andra människor. Och när andra inte gör det som krävs för att »vi« ska vara ett »vi«, uppstår en konflikt. Det är då vi får den osämja och det hätska tonläge som offentligheten nu är full av. Den är slaggprodukten av försöken att forma »vi«.
Niklas Ekdal drömmer om ett vi utan gränser i sin text, men ett sådant kollektiv är för stort för det mer handfasta. Det kan inte uträtta saker, fatta kollektiva beslut eller formulera kollektiva intressen. Det kan knappt ens leverera en känsla av gemenskap, utöver den mest abstrakta.

Lyckan över att uppleva ett »vi« – den som Nina Björk beskriver – är så stor därför att vi är svältfödda på »vi«. Därför att vi längtar efter ett kollektiv där vi kan få mening och vila. Utan ett sådant är vi individer som samtidigt och ständigt måste se oss över axeln, sikta mot stjärnorna och lyfta oss i håret.
[...]
Det »vi« handlar om är det förpolitiska, själva förutsättningarna för att kunna tala om kollektiva beslut eller gemensamma intressen. Då måste man börja bortom politiken, bortom människan som enbart en rationell varelse med materiella behov. I det avseendet hade Berthold Brecht fel: först kommer faktiskt moralen, sedan käket, om vi med käket menar något mer än att slita åt sig maten för att överleva.

Att låta relativister sköta kampen mot hedersvåld och jihadism är som att låta antroposofer sköta vaccinationsprogrammet.

Varför går det så långsamt?
Frågan brukar ställas så fort det offentligas arbete mot hedersvåld eller jihadism skärskådas. Staten misslyckas rentav med något så till synes enkelt som att strypa de egna bidragen till organisationer som sprider antidemokratiska budskap.
En uppenbar förklaring var länge att problemen förminskades eller förnekades. Det var mycket bekvämare att fördöma högextremism eller vanlig, pursvensk kvinnomisshandel än att ta upp problem kopplade till integration.
[...]
Kanske är orsaken att det ofta är samma personer som har förminskat och relativiserat problemen som nu får i uppdrag att bekämpa dem.
[...]
Madon konstaterar att rädslan för rasism, och kraven på att gå på äggskal, redan har gjort tillräcklig skada för hedersutsatta. Mest intressant i hennes ledarartikel är dock uppgiften att det är just Baivanstovu som har fått i uppdrag av kommunerna att utreda förekomsten av hedersvåld i Stockholm, Göteborg och Malmö.
En annan front som rör sig långsamt är den mot våldsbejakande extremism. Det är inte så överraskande om man betänker vem som har hållit i taktpinnen. Ända till ifjol ansvarade kulturminister Alice Bah Kuhnke för att samordna arbetet mot våldsbejakande extremism. Länge var Miljöpartiets linje dock att ifrågasätta hela teorin om radikalisering. Att ge ett miljöpartistiskt statsråd ansvar för att motarbeta radikalisering är därmed närmast som att låta en antroposof ansvara för det nationella vaccinationsprogrammet.
[...]
Men valet att utse Ulf Bjereld, ordförande för socialdemokratiska Tro och Solidaritet, till utredare ter sig märkligt om tanken är att stänga bidragskranen för antidemokrater.
Bjereld kritiserade att Omar Mustafa, då ordförande i Islamiska förbundet, tvingades avgå ur Socialdemokraternas partistyrelse 2013 efter att Mustafa hyllat och bjudit in antisemiter till olika arrangemang. Ulf Bjereld är också känd för sitt engagemang i Ship to Gaza som samarbetar med den turkiska organisationen IHH, vars ledare fällt antisemitiska uttalanden.
"Att sätta bocken som trädgårdsmästare" är ett slitet uttryck. Det är dock ganska välfunnet som beskrivning på det nymornade arbetet mot hedersvåld och jihadism i Sverige.
Att framgångarna uteblir är inte speciellt förvånande.

Kvinnans ställning inom judendomen

Kvinnan och mannen har samma värde inom judendomen, ingen är förmer än den andra. I det religiösa livet har mannen fått andra uppgifter än kvinnan, exempelvis måste tio män vara närvarande på en gudstjänst för att vissa böner ska kunna läsas. Kvinnans uppgift har traditionellt varit att ansvara för hemmet och barnen.
Emellertid, i den moderna och framförallt liberala och konservativa judendomen , får kvinnan en alltmer framträdande plats i synagogan. Stockholms Judiska församling har exempelvis egalitära gudstjänster där kvinnor läser ur Torah, något som annars inte har förekommit. I liberala synagogor, främst i Storbritannien och USA, finns även kvinnliga rabbiner och kantorer.
Hos de ortodoxa kvinnorna är det vanligt att täcka håret som bevis på att de är gifta. Vanligtvis bär de hatt eller sjal, men peruk kan även förekomma. Kvinnan visar självklart sitt hår för den egna familjen.

– Vet du, jag börjar bli rädd för mig själv. Jag som är liberal, jag är humanist, en fredsälskande individ. Men nu känner jag hur hatet i mig växer. Jag som struntar i andra människors hudfärg eller vilken Gud de tror på, jag märker att jag börjar bli intolerant! Jag börjar radikaliseras förstår du, och det skrämmer mig som fan.

I en ny opinionsundersökning tror nästan hälften av de svarande att rasismen i Sverige kommer att öka det kommande året.

Hälften har också bevittnat rasism under det senaste året – och Forum för levande historia försöker sätta in moteld.

– Det är otroligt nedslående siffror, och allvarliga, och de visar ju hur otroligt viktig den här frågan är för många människor, säger Ingrid Lomfors, överintendent på myndigheten.

Även moderaterna lider av minnesförlust. Den strama moderata invandringspolitiken från 1990 har under Alliansens tid omformats till sin spegelbild:

· Dokumentlöshet blev i det närmaste norm
· Ett värdigt mottagande och snabbt inlemmande i arbetslivet blev ett stadigt växande utanförskap
· Varningen för kulturkrockar tystades genom identitetspolitik
· Repatriering blev permanenta uppehållstillstånd
· Önskan om att politiken skulle harmoniseras med grannländerna och EU blev EU:s mest extrema och kravlösa
· Krav på fri debatt ersattes av skambeläggning och bestraffning av visselblåsare; många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän.
· Krav på politikens förankring i breda folklager ignorerades trots att kontinuerliga opinionsmätningar, exempelvis av SOM, visade ett betydande motstånd
· Krav på att försvara nedärvda värderingar och kulturmönster ersattes närmast av förakt gentemot dessa, ”barbari” sa Reinfeldt
· Omfördelning av resurser till UNHCR:s flyktinghjälp blev istället ett enormt resursslöseri på invandring till och permanent uppehåll i Sverige

Mona Sahlins ideologiska irrfärder ej att glömma, men asylinvandringen sköt rejäl fart under Alliansen.

Efter decenniers debatt kring integration och mångfald är det hög tid att vi tar frågan om mångkulturen vidare till nästa steg. Inställningen till vad och vem den svenska gemenskapen egentligen ska innefatta måste förändras.

En kulturell förändringsprocess sker alltid i ett samhälle sett över historien, så även i Sverige. De värden som ingick i en "svensk gemenskap" för hundra år sedan är inte de värden som finns här idag - eller i framtidens Sverige. Botkyrka är Sveriges mest internationella kommun. En majoritet, 54 procent, av invånarna har utländsk bakgrund. Här finns över 160 nationaliteter och det talas över 100 olika språk. Denna kulturella och språkliga mångfald är en oerhörd tillgång – som bara delvis tas tillvara.
...
Som ett led i denna förändring antog Botkyrka 2010 en interkulturell strategi som har nått en bred politisk samsyn bortom blockgränserna. Strategin visar på en medvetenhet om att endast när vi lyfter fram fler perspektiv och nya erfarenheter kan vi nå en hållbar utveckling.
...
Målet är att skapa social sammanhållning och ekonomisk tillväxt på lika villkor i en etniskt och religiöst blandad befolkning.
...
Konkreta förslag på hur din kommun eller organisation kan börja gå från ord till handling:

• Ta ett politiskt beslut om att migration är önskvärd och att varje enskild invånares mänskliga rättigheter ska respekteras

Riksdagsmannen och ordföranden i Botkyrkamoderaterna, Edip Noyan, bedöms utgöra ett allvarligt hot mot partikollegan Jimmy Baker.

Polisen ser enligt TV4-Nyheterna så allvarligt på hotet att Jimmy Baker nu behöver personskydd.

Botkyrkapolitiker i bråk om svenska värderingar
Ett uttalande från Moderaterna i Botkyrka att "våra svenska värderingar ska gå före nyanländas" har väckt en hård debatt på sociala medier.
...
Bakgrunden är ett beslut i Botkyrkas kommunstyrelse om att utreda hur ett interkulturellt flyktingmottagande kan se ut. Vad det innebär i praktiken är ännu inte klart, men kommunens moderater har gjort ett utspel i frågan:

– Det interkulturella får aldrig handla om att devalvera våra västerländska, demokratiska landvinningar, säger Jimmy Baker (M) i ett pressmeddelande.

Han vänder sig mot, vad han menar är "kulturrelativistiska analyser" där "de värderingar som våra nya invånare för med sig hit" anses vara "lika bra".
...
Våra svenska värderingar, exempelvis kring jämställdhet, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, grundläggande friheter och minoritetsrättigeter är helt enkelt bättre, slår Jimmy Baker fast.
...
Jimmy Baker står på sig:

"Provoceras man av vår skrivelse är det ett kvitto på att man har en agenda som går emot det vi ser som grundläggande värderingar i vårt samhälle och som man vill kompromissa med eller förändra", svarar han.

Från mångkulturell till interkulturell
Interkulturalitet är ett relativt nytt begrepp i Sverige. Medan begreppet
”mångkulturell” beskriver ett tillstånd, anger ”interkulturell” en handling.
Interkulturalitet beskriver ett utbyte (en interaktion) mellan människor med
olika utgångspunkter och referensramar. Det här utbytet utgår från alla
människors lika värde och rättigheter oavsett social, etnisk eller religiös
bakgrund. Syftet är att hitta lösningar för att hantera kulturell olikhet inom
ramen för grundläggande demokratiska värden.
...
Detta ska vi uppnå
De strategiska handlingsvägar som pekas ut ska tillsammans skapa ett förändrat
tillstånd för kommunens invånare inom 15 år. Då ska flickor och pojkar,
kvinnor och män som har Botkyrka som sin hembygd, oavsett social
och etnisk bakgrund, inte bara ha samma möjligheter till utbildning, arbete
och bostadskarriär som befolkningen i övriga länet – de ska också ha ett försprång
på en globaliserad arbetsmarknad och i samhället i stort.
Det förutsätter att vi uppfyller följande målbild:
• Om 15 år har vår kraftsamling bidragit till att utveckla samhälls- och
arbetskulturen i Sverige, så att erfarenheterna och kompetensen hos vår befolkning
tas till vara i samhällets sociala och ekonomiska utveckling. Då har
vi brutit dagens mönster och byggt förutsättningar för ett interkulturellt
samhälle där social och etnisk bakgrund eller trosuppfattning inte är ett hinder
för att få tillgång till makt och resurser på lika villkor.
• Om 10 år är Botkyrka en plats där flickor och pojkar, kvinnor och
män vidgar sina sociala nätverk och möjligheter i en globaliserad värld.
• Om 10 år ses etnisk mångfald i första hand som en grund för tillväxt
och utveckling i Botkyrka och regionen.
• Om 5 år är ett icke-diskriminerande, interkulturellt förhållningssätt en
av de kompetenser som kännetecknar verksamheten och bemötandet från
chefer och medarbetare i Botkyrka kommun.