Gissa Bokcitatet

Oj, jag skäms över denna försummelse, ber så mycket om ursäkt! Tack Drotz för att du kände ansvar för tråden.

Tack. Då postar jag detta citat. Vad är det och vem har skrivit? En som synes ateistisk författare.

Virginia Woolf, ''Mrs. Dalloway''?

Ja. Det är rätt. Så nu har du frågan, FromAnotherPlace.

Jag befinner mig för tillfället i ett läge, där jag har begränsad tillgång till fysiska böcker, så det här citatet är taget ur en E-bok (engelsk översättning). Det bör vara enkelt för er som är bekanta med författaren att lista ut. Kan påpeka att det inte är en roman, utan en novell.

''He then paused for a moment, as if he was asking the Traveller for a more detailed reason for his question, and said, “It would be useless to give him that information. He experiences it on his own body.” The Traveller really wanted to keep quiet at this point, but he felt how the Condemned Man was gazing at him—he seemed to be asking whether he could approve of the process the Officer had described. So the Traveller, who had up to this point been leaning back, bent forward again and kept up his questions, “But does he nonetheless have some general idea that he’s been condemned?” “Not that either,” said the Officer, and he smiled at the Traveller, as if he was still waiting for some strange revelations from him. “No?” said the Traveller, wiping his forehead, “Then does the man also not yet know how his defence was received?” “He has had no opportunity to defend himself,” said the Officer and looked away, as if he was talking to himself and wished not to embarrass the Traveller with an explanation of matters so self-evident to him.''

Franz Kafka?

Om enbart författare brukar godkännas i den här tråden, så är bollen din. Citatet är från ''I straffkolonin.''

Det brukar variera lite tror jag, men oftast så godkänns enbart författarens namn. Jag följer upp med att citera ur en novellsamling, så även här blir författarens namn tillräckligt.

Löjtnanten vände sig om och tittade på de tre männen med hopbitna tänder. De var lika vita som svampar, like vita som han själv var. Venus blekte allt på ett par månader. Till och med djungeln var en väldig, tecknad mardröm, för hur kunde djungeln bli grön när det inte fanns någon sol, när regnet alltid föll och det alltid var skymning? Den vita, vita djungeln med de bleka ostfärgade bladen och jorden skulpterad av våt camembert och trädstammar som ofantliga giftsvampar - allting svart och vitt. Och hur ofta kunde man se själva marken? Var det inte för det mesta en å, en ström, en pöl, en puss, en sjö, en flod och sedan slutligen, havet?

Ray Bradbury.

Snyggt, och berättelsen heter så mycket som Det långa regnet, och den återfinns i boken Den illustrerade mannen.

Över till Laertes

Tackar. Jag känner mig inspirerad och fortsätter på scifi-temat.

Kan det vara Heinleins Tunnel in the Sky? Många år sen jag läste den så jag är inte säker. Men värt en gissning i alla fall.