Gissa Bokcitatet

Det snöade. En vägskylt pekade över bron till Arnhem men jag höll mig på södra stranden och följde vägen mot den tyska gränsen. Ganska snart vek den av från floden och efter några få miles blev jag på avstånd varse två figurer: bortsett från vid gränsen blev de de sista människorna jag såg i Holland. Det visade sig vara två nunnor från St Vincent de Paul som väntade på landsvägsbussen. De var klädda i träskor, de hade svarta ylleschalar över axlarna och deras blå tygdok, snörda i mitten, böljade i många veck. Deras radband av buxbom hängde i slingor och krucifixen var instoppade i deras bälten som dolkar.

Jag vaknade i pråmkarlarnas värdshus ovanför ett gytter av master med föresatsen att stanna ännu en dag i denna underbara stad.
Det hade slagit mig att jag kanske skulle lära mig tyska snabbare genom att läsa Shakespeare i den berömda tyska översättningen. Den unge mannen i bokhandeln talade lite engelska. Var den verkligen så bra, frågade jag honom. Han var entusiastisk: Schlegel och Tiecks version, sade han, var nästan lika bra som originalet, så jag köpte Hamlet, Prinz von Dänemark, i en pappersinbunden pocketutgåva. Han var så hjälpsam att jag frågade honom om det fanns något sätt att resa uppför Rhen med pråm. En vän till honom som var bättre på engelska drogs med i samtalet: jag förklarade att jag var student på väg till Konstantinopel till fots och hade ont om pengar, och att jag inte fäste någon vikt vid hur obekvämt jag hade det.