Citat:
Jag vistades en gång vid det spanska hovet i Madrid, och under ett samtal med en mycket aktningsvärd dam, frågade mig denna:
Vem älskar med den starkaste glöden, änkan, den gifta damen eller den unga flickan?
Då jag icke genast svarade, återtog hon:
- Min egen uppfattning i denna fråga är följande: även om de unga flickorna med sitt heta blod äro mycket benägna för kärlek, älska de dock icke i så stark grad som de gifta damerna, änkorna, ty dessa besitta en större erfarenhet på detta område, och orsaken till deras större glöd är mycket naturlig, den som är född blind, längtar inte så mycket efter ljuset som en, vilken har skådat och därefter förlorat synen. På samma sätt är det mycket lättare för en kvinna, som aldrig har älskat, att avhålla sig från kärleken än för en, vilken redan har prövat och känt, hur ljuvlig den är.
Den aktningsvärde och lärde Boccaccio uppställer följande:
- I vilken av dessa tre slags kvinnor gör man klokast att förälska sig och kommer man lättast till målet? Svaret lyder: Hur mycket det än är i strid med såväl Guds som världens bud att begära en gift kvinna, är det likväl både bäst och lättast att vinna hennes älskogsgunst. Mindre lätt är det att erövra den unga flickan eller änkan, ty där är kärleken farlig, då ju elden brinner klarare ju mera man rör i glöden och i annat fall dör ut. De flesta ting förlora sin tjusning sedan de njutits. Men så är det alls icke med kärleken, den växer sig i stället starkare vid flitigt bruk. Änkan, som en längre tid levat utan kärlek, minns den knappt och bekymrar sig icke längre om den. Hon dröjer sig hellre kvar i sina minnen än tänker på ett nytt begär. Jungfrun däremot, som ännu icke vet vad kärlek är, längtar med lidelse efter den. Den gifta önskar mycket hetsigare än de andra att njuta älskog så mycket, som det överhuvud taget finns möjlighet därtill, av vilken orsak hon ofta får uppbära hugg och slag av sin äkta man, som icke litar på henne, då han ej själv är hos henne. Men för att hämnas (det finns icke någon levande varelse, som är hämndgirigare än kvinnan!), och endast för att hämnas bedrager hon honom, och då helst med en av hans närmaste vänner eller också med hans värste ovän. Häri finner hon synnerlig tillfredsställelse. Då det blir tråkigt att äta samma mat alltid, låter till och med de förnämsta herrar och damer de läckraste ting stå och söker sig något annat i stället. Vad de unga flickorna beträffar, kostar det för mycket möda och besvär att böja dem efter mannens vilja, och även om de älska, veta de det inte alltid själva. Hos änkorna vinner älskogsglöden snabbt tillbaka sin gamla makt, så snart begäret hos dem på nytt vaknat efter det som de en tid hade glömt. Nu längta de på nytt och förargas över att de försummat tiden och tillbragt de långa nätterna i sin ensamma säng.
.
Jag vistades en gång vid det spanska hovet i Madrid, och under ett samtal med en mycket aktningsvärd dam, frågade mig denna:
Vem älskar med den starkaste glöden, änkan, den gifta damen eller den unga flickan?
Då jag icke genast svarade, återtog hon:
- Min egen uppfattning i denna fråga är följande: även om de unga flickorna med sitt heta blod äro mycket benägna för kärlek, älska de dock icke i så stark grad som de gifta damerna, änkorna, ty dessa besitta en större erfarenhet på detta område, och orsaken till deras större glöd är mycket naturlig, den som är född blind, längtar inte så mycket efter ljuset som en, vilken har skådat och därefter förlorat synen. På samma sätt är det mycket lättare för en kvinna, som aldrig har älskat, att avhålla sig från kärleken än för en, vilken redan har prövat och känt, hur ljuvlig den är.
Den aktningsvärde och lärde Boccaccio uppställer följande:
- I vilken av dessa tre slags kvinnor gör man klokast att förälska sig och kommer man lättast till målet? Svaret lyder: Hur mycket det än är i strid med såväl Guds som världens bud att begära en gift kvinna, är det likväl både bäst och lättast att vinna hennes älskogsgunst. Mindre lätt är det att erövra den unga flickan eller änkan, ty där är kärleken farlig, då ju elden brinner klarare ju mera man rör i glöden och i annat fall dör ut. De flesta ting förlora sin tjusning sedan de njutits. Men så är det alls icke med kärleken, den växer sig i stället starkare vid flitigt bruk. Änkan, som en längre tid levat utan kärlek, minns den knappt och bekymrar sig icke längre om den. Hon dröjer sig hellre kvar i sina minnen än tänker på ett nytt begär. Jungfrun däremot, som ännu icke vet vad kärlek är, längtar med lidelse efter den. Den gifta önskar mycket hetsigare än de andra att njuta älskog så mycket, som det överhuvud taget finns möjlighet därtill, av vilken orsak hon ofta får uppbära hugg och slag av sin äkta man, som icke litar på henne, då han ej själv är hos henne. Men för att hämnas (det finns icke någon levande varelse, som är hämndgirigare än kvinnan!), och endast för att hämnas bedrager hon honom, och då helst med en av hans närmaste vänner eller också med hans värste ovän. Häri finner hon synnerlig tillfredsställelse. Då det blir tråkigt att äta samma mat alltid, låter till och med de förnämsta herrar och damer de läckraste ting stå och söker sig något annat i stället. Vad de unga flickorna beträffar, kostar det för mycket möda och besvär att böja dem efter mannens vilja, och även om de älska, veta de det inte alltid själva. Hos änkorna vinner älskogsglöden snabbt tillbaka sin gamla makt, så snart begäret hos dem på nytt vaknat efter det som de en tid hade glömt. Nu längta de på nytt och förargas över att de försummat tiden och tillbragt de långa nätterna i sin ensamma säng.
