Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Inte Johan Westerholm, men Carl-Johan Westholm, ordf för Uppfinnarkollegiet, ifrågasätter i SvD en av PK-samhällets heligaste dogmer, mångfalden:




Intressant att kvalitetsaspekten kom in i diskussionen, helt centralt. Och exemplet med gangstern är ju mycket belysande, direkt verklighetsanknytning till dagens massinvandring och etniska parallellsamhällen. Och att borttag av mångfalden pirater till sjöss och andra exempel på mångfald kan ge utrymme för en mer önskvärd, kvalitativ mångfald, med friheter inte minst. Det kokar väl ner till att vissas frihet inte ska tillåtas begränsa andras. Til syvende og sidst blir det en balansakt genom lagar, statens neutralitet visavi statens våldsmonopol och gränsdragningar.

Enligt Wikipedia har C-J W disputerat inom samhällsvetenskapen, ämnet John Stuart Mill, och har ett långvarigt engagemang inom näringslivet.

Jag gillar Heberleinskan. Hon fungerar bra i media och kan debattera. Det jag inte köper är att hon först de senaste ett och ett halvt åren har reagerat på vansinnet. När det egentligen är försent för att rädda det som räddas kan. Å andra sidan är hon ett bra exempel på vad pk-ismen gör med människor. Man slutar tänka och skriver slentrianmässigt om samma saker som alla andra i ett visst ämne och kallar det för ett brett utbud av nyanserad beskrivning.

En som inte nämnts i tråden är Pernilla Ouis. Konvertiten som återvände. Det tog många år för henne också att genomskåda den muslimska extremismen. Hon har i media sagt att det var när hon skulle disputerade som hon bestämde sig för att ta av sig sin slöja. Jag kan inte bära en doktorstitel och samtidigt försvara dåraktigheter sa Ouis.

Jag kan nog leva med vindflöjeln Heberlein av skäl som du redovisar, om samtidigt tex en sådan som Sandelin får "officiell upprättelse" (tex via stöd från Heberlein), utrymme i MSM samt hyllningar från konvertiter. Just nu, i MSM, framstår det som som finare och mer hedervärt att vara "konvertit", än att ha haft rätt från början. Äras de som äras bör. Det finns fortfarande en över- och underklass i åsikter. Och på något sjukt sätt är det så att "överklassen" alla är sprungna ur vänster eller nyliberalismens myllor. Dessa grupperingar som alltså är ansvariga för det nuvarande kaoset. Det enda positiva med denna utveckling är att de konvertiter som nu tar täten i debattkriget är duktiga på repressiv journalistik, dvs kvarvarande motståndsfickorna kommer snabbt att bli nedbrutna. Så..skit samma vem som utför jobbet, bara det blir ordning. Sandelin kommer nog att få sin staty i alla fall till sist.

Så är det. Inom det vinnande alternativ media kommer Sandelin att stå i högre kurs än Heberlein. Gäller även Sanandaji och Sjunnesson. Gudmundsson måste nämnas och även Nima Dervish. Fast det är ju även så att den invandringskritiska skolan måste kunna marknadsföras. Där är Heberlein ett bättre val än Sandelin. Sanandaji sluddrar för mycket och Engalau är bedräglig med att hela tiden avbryta sina intervjuoffer för att de ska förklara självklarheter. Jens Ganman spår jag däremot en bra framtid i ämnet.

Då den invandringskritiska falangen nu har makten gäller det att positionera sig. Det finns en enhetlighet och sammanhållning som inte fanns tidigare. Arpi har Dahlberg och många andra som vän på twitter. Så även Bali, Neuding, Teodorescu med flera. Man återger och länkar till varandras verksamhet i media. Störst makt just nu har Teodorescu som anlitas för att krossa och förnedra självaste Jan Helin. Heberlein lyser här med sin frånvaro och flera andra. Vi kan konstatera att inom den invandringskritiska kåren finns flera falanger som inte stöttar varandra. Ungefär som att sossar inte berömmer moderater även om båda partierna är för demokrati och marknadsekonomi.

Alternativa migrationspolitiska och mångkulturella verklighetsbeskrivningar tar nu plats i MSM i allt stridare ström, i vanlig ordning är det landsortsmedia som kränger på sig ledartröjan. Här t ex en tämligen osminkad redogörelse för vad asylboende fått för effekter på själva asylboendet och på de personer som arbetat hårt för att serva asylanterna. Skogsviken i Kolmården har fungerat som asylboende sedan 2013 men nu, 30 juni, upphör avtalet med Migrationsverket. Håkan Petersson som äger och drivit asylboendet vittnar uppgivet om totalt slutkörd personal, ständiga trakasserier och helt förstörd fastighet.
http://www.folkbladet.se/nyheter/nor...om4703847.aspx

Och här ett nödrop från en konditoriverksamhet i Gävle som på grund av objudna gäster som ockuperar stället inte får några betalande gäster. De normala, betalande presumtiva kunderna vågar sig inte in.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ga...do-i-gavle:nyh

Inte ens McDonalds kan bedriva verksamhet alltså. McDonalds som annars tycker mångkultur är så fantastiskt bra att man lagt många miljoner på reklamsponsring av fenomenet som god samhällsidé vid sidan av att påstå att mångkultur i personalstyrkan är mycket berikande för företagandet. Där ser man.

Under senaste dygnet har det kommit tre utmärkta texter som sågar tesen om att medias förtroendekris skapats av svenska alt.right:

1) Statsvetarprofessor Peter Esaiasson skriver i DN:

Ensidigt offentligt samtal kan förklara mediemisstron


2) Timbros Andreas Ericson skriver i SvD:

Varför tappade folket förtroende för medierna?

Ericsson menar att den viktigaste orsaken till förtroendekrisen kan vara journalisternas brist på ämneskunskap. Att frågor om invandring och mångkultur är så oerhört komplexa och mångfacetterade att journalister går vilse redan i farstun, men ändå skriver och rapporterar väldigt tvärsäkert. Kan ligga mycket i det.

3) Sist ut är journalisten Lasse Granestrand som skriver i GP:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/medi...rapporteringen


Det var vad de tre stora liberala morgontidningarna hade att erbjuda. Det enda jag kan hitta från vänstermedia i frågan som publicerats det senaste dygnet är Anders Lindbergs ledarkrönika "Hitler litade inte heller på medier":

Jag har svårt att förutsäga nästa steg i Lindbergs stora förnekelse-epos, varje gång man tror botten är nådd öppnar sig marken igen, men en underhållande twist hade ju varit om Jan Helin får någon form av uppenbarelse, fattar grejen och ger kritikerna rätt. Då måste Lindberg och Virtanen börja slåss febrilt mot sin gamla chef och köra den vanliga utstötningsrutinen med baktaleri och karaktärsmord.

Skrev om det tidigare: https://www.flashback.org/sp60915058


Om man ska komma till rätta med problemen gäller det att våga gå hela vägen och förklara att tiden då kvinnor som är fullständigt olämpliga att ha makt i samhället inte ska ges makt enbart p.g.a att de är kvinnor. Vi har senaste exemplet när Södertörns tingsrätt twittrar ut feministisk propaganda. Feminismen har lärt kvinnor att det har rätten att vara aktivister, vilka positioner i samhället det än har. Invandringsdebatten är bara ett symptom för ett mycket större problem som inte ens är i närheten att diskuteras i offentligheten. Det spelar ingen roll om kriget om mångkultren vinns. Om man inte rättar till det underliggande problemen kommer bara samma problem uppstå gång på gång när det gäller helt andra frågor.

Det är en alldeles korrekt uppfattning enligt mig. Mångkulturskampen i media är bara förstadiet till betydligt tuffare kamper framöver. Identitetspolitiken och feminismen måste utraderas för att vi skall ha ett vettigt samhälle att leva i. Därför blir jag bekymrad över att många av de angreppspunkter som underlättar förstörandet av mångkulturen också stärker annat vansinne.

För att ta två exempel:

* Yasri Khans uttåg ur politiken borde bekymra alla normala människor. Vi jublade alla när han fick gå eftersom det var en seger mot mångkulturen. Men vid närmare eftertanke var det en pyrrhusseger.
När vett och etikett upplyfts till ateistiska dogmer som skall följas slaviskt så får vi ett samhälle där sociala normer blir helt bindande att följa. Nästa gång jag inte väljer att skaka hand med någon så måste jag ha ett skäl för det som skall accepteras av den mottagande. Helt absurt enligt mig.
Problematiken i det aktuella fallet förstärks dessutom av att Yasri Khan har en motsvarighet bland det kvinnliga könet. För en kvinna med samma religiösa åsikter som Khan kan inte heller skaka hand med någon man. Är det någon som tror att en sådan vägran överhuvudtaget orsakat ett mediadrev? Nej just det! Genom att avlägsna Yasri Khan så gjorde vi mångkulturens position svagare samtidigt som vi stärkte femnismen.

* Många opinionsbildare från högern har siktat in sig på lågt hängande frukt när det gäller att bekämpa mångkulturen. Att lägga fokus på våra inhemska orientaliska besökares aversion mot sex med lika kön är en sådan frukt. Jag ser logiken och slagkraften i att nedvärdera mångkulturen genom att angripa dess homofobi genom media. Men jag ser också en priderörelse och ett RFSL som blir starkare än någonsin. Mångkulturens skadeverkningar är naturligtvis oerhört mycket större för samhället så kanske det är en riktig prioritering. Men själv far jag nästan lika illa när små barn kommenderas ut för att gå i Nordkoreanska tåg för att promotera en sexuell inriktning. Vi är nog många som inte har det minsta mot homosexualitet utan helt enkelt inte vill ha det MCcarthyska samhälle som Robert Gustavsson så träffande och målande raljerade om hos Skavlan.

Mycket bra att ett seriöst samtal om medias egen roll i skapandet av rådande (o)ordning och tillitskris börjat föras inom media självt. A Lindberg torde vara bortom all räddning medan en sådan som Expressens Anna Dahlberg är mer svårbedömd. Hon hugger tag i hotet från högerextremismen och spänner upp "Putin did it"-narrativet som skyddande parasoll mot alltför närgången granskning av egna tidigare försyndelser?

Dahlberg snuddar bara som hastigast vid den förklaring som åtminstone är minst lika trolig som att "Putin did it", nämligen den att "högerextremismen vinner mark" som reaktion på vad som hänt med Europa "i flyktingkrisens spår". Kanske ser Dahlbergskan en chans att verkligen få strida i främsta ledet utan att tappa bollen den här gången, en Jeanne d`Arc till försvar för mänskligheten mot ruggiga nationalistiska avarter?
http://www.expressen.se/ledare/anna-...erextremismen/

Dahlberg ser det faktum att NMR får vara med i Almedalen som en spottloska i demokratins ansikte men har uppenbarligen inga problem med att islamistiska organisationer bereds utrymme. Det är bekymmersamt. Dubbla måttstockar är aldrig bra.

DN:s ledare håller däremot blicken fixerad vid det islamistiska hotet och lyfter det oerhörda i att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tycks ha vikit ner sig för en pro-islamistisk "påverkanskampanj" efter myndighetens publicering av en forskningsöversikt angående Muslimska Brödraskapets påverkansmetoder. Detta ses som särskilt allvarligt nu när Säpo tillkännagivit att Sverige inhyser tusentals islamistiska våldsbejakande extremister. Expressens Dahlberg lyfter terrorhotet från vitmaktmiljön medan DN fokuserar på islamistisk terrorextremism och att Muslimska Brödraskapet spelar en viktig roll för att skapa miljöer där sådan extremism frodas. DN går faktiskt så långt att begreppet "den muslimska extremismen" får komma på pränt. Omkastade roller kan man säga.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/...r-forskningen/

Nej mångkulturen är uppenbarligen inte rolig längre nu när den visat sig vara bokstavligen livsfarlig och dess allra värsta profitörer visat sig vara obehagligt organiserade och synnerligen väl införstådda med "det öppna samhällets" sårbarheter och hur dessa utnyttjas för den egna agendans landvinningar.

Citationstecknen äger inom sig nyckeln till framtiden.

Dessa små markörer är vad som från och med nu skiljer fördragsam vän från oförsonlig fiende. De underminerar repressionen och signalerar i förlängningen folkrätt, vänder på rollfördelningen mellan anklagad och åklagare.

Om jag t ex skriver om en "hora" i förorten, beskriver jag en kvinna utsatt för ett patriarkalt förtryck. Om jag istället skriver om henne som en hora i förorten - då är jag en kvinnohatande del av hennes upplevelse. Citaten förändrar inte vem hon är, utan beskriver mig. Deklasserar, dömer mig.

Ett budord jag ju lagt till de andra är att "rasist" och "fascist" är hatord. Inte nog med det, de är etniskt laddade hatord som är VÄRRE än "hora" eller "nigger", eftersom de i det offentliga svenska rummet äger den strukturellt maktägande egenskapen att skada mottagaren mer än avsändaren. På samma sätt som det i ett hederskulturellt sammanhang är förenat med verklig skada och fara att kallas "hora", är det som svensk farligt att kallas "rasist" eller "fascist".

Om Jimmie Åkesson av F!:s partiledare kallas "fascist" är det han som får samma stigma och måltavla på sig som en gång Pim Fortuyn. Hans barn som påverkas. Om han istället kallade henne "nigger", är det han som blir utstött, inte hennes status och möjligheter som drabbas. Allt handlar om ordens kontext. Vem som kallar vem för vad. När.

Tänk alltså på den schablonmässige vite man från 50-talets amerikanska söder som i en hatisk grimas uttalar sitt hatord. Eller den grupp män i en svensk förort som idag håller en kvinna borta från det offentliga rummet med sitt hatord. Inse sedan att varje ledarsida i åratal har använt samma kategori ord i löpande text. Det vulgära, hatiska, etniskt laddade maktspråket uttalat med samma spottande grimas, samma blottade tänder.

De instrumentella hatorden "rasist" och "fascist", väl att märka. Det var inte tankspriddhet och slarv, inte språklig förbistring och brist på precision, utan samma målmedvetna härskartekniker för att hålla en grupp människor nere och stumma. "Say something---nigger?" "Vad gör du här, hora?" "Är du rasist eller?" Uttryck för samma repressivt fostrande grupptryck och maktmekanismer. Passa dig, vi har makten över dig.

I framtiden kommer denna signal att vara avkodad och de mer kvicktänkta debattörerna sedan länge bara använda orden inom distanserade, implicit klandrande citat. Om de inte medvetet, öppet agiterar för hat mot svenskar - vilket kommer ha sin publik.

Omvänt kommer citatens frånvaro kring orden svensk och svenskhet att vara ett krav för den som inte vill singla ut sig själv som majoritetsbefolkningens ovän och öppna upp sig för en på förhand förlorad debatt om varför just den identiteten och tillhörigheten får problematiseras och ifrågasättas.

Jag noterade ju att dessa citat gjorde sin entré i det offentliga samtalet hos Åsa Linderborg, som nyligen bytte troll mot "troll" och reflekterade över skiftet. Anledningen att jag kommenterar nu är att Ann Heberlein i G-P berättar om sina erfarenheter av att konfrontera en man som kallat henne "rasist" och "fascist" (!):


Observera hur citat-skiftet sker när det drabbar Ann personligen. Mannen jagade inte "nazister", "rasister" och "fascister" förrän han anklagat henne för "fascism". Det verkar vara den personliga erfarenheten av att kränkas som leder till allmänna reflektioner, inte principerna som styr det enskilda. För hennes skull för vi ju hoppas att hon själv inte använt dessa hatord om andra medmänniskor. Sedan är citaten etablerade och den klandrande, moraliserande triumfen desto mer total:


Med alla möjliga reservationer för hyckleri, så är detta ett gott hantverk utifrån de premisser jag utförligt beskrivit genom åren. Klander bemöts med övertrumfande klander. Den egna rumsrenheten behöver inte förklaras när motståndarens uselhet är befäst. Det sociala stigmat som vapen att skrämmas med, istället för ynkliga böner om att inte mobbas.

Jag misstänker att vi får anledning att återkomma till Heberleins förändrade positioner - kanske kan hon bli den som överflyglar SD med Den Stora Ursäkten jag skisserat som M:s bästa möjlighet att samtidigt rehabilitera och klandra SD? Alltså att insistera på God Ton och kategoriskt fördöma hatord som även SD cyniskt missbrukat.

Hämtar dagens DN till frukosten. Omslaget visar en mörkhyad bebis i famnen på en ytterst manlig och vit besättningsman på ett räddningsfartyg. Here we go again, tänker jag. Artikeln inne i tidningen över hela fem uppslag handlar om migranttrafiken från Libyen mot Europa. Vi får oss tillhanda en hel rad med berättelser om hur fantastiskt illa migranter behandlas i detta sammanfallande land. Temat är tydligt: Migranterna har råkat hamna i Libyen, blivit lurade dit på ett eller annat sätt, hamnat i svårigheter pga laglösheten i landet och de måste därför fly. De är alltså flyktingar, inte ekonomiska migranter.

Men innan jag kommit till detta uppenbara försök att omdefiniera de ekonomiska migranternas status så att den bättre passar den berättelse journalister i Sverige i allmänhet länge velat förmedla, landar jag på DNs ledarsida. Och där tas den "obehagliga historien" upp om kampanjen för att stoppa MSBs utredning om Muslimska brödraskapet i Sverige. Rubriken är "Trollen ska inte bestämma" och artikeln pryds med en teckning av en person i rånarluva som hämtar ut offentliga handlingar från en myndighet. En byline säger "Efter publiceringen har myndigheten utsatts för vad som liknar en samordnad hetskampanj" och i ledaren skrivs bland annat:


http://www.dn.se/ledare/huvudledare/...r-forskningen/

Och på nästa uppslag, DN Debatt, kan jag läsa en artikel av prof. Peter Esaiasson, statsvetare vid GU, om den nyligen redovisade starka misstron mot media i invandrarfrågor. Förutom att bland annat såga Helins och Virtanens förklaring att populistiska krafter ligger bakom misstron, formulerar Esiasson en hypotes:

http://www.dn.se/debatt/ensidigt-off...mediemisstron/

Kommentarer överflödiga. Tydligare än så här kan man knappast vara, inte ens på Flashback.

Jag noterar:
- Pågår det ett mediakrig inom DN?
- Eller ser vi snarare en mångfald av röster i DN?
- I vilket fall som helst: Måste en tidning hålla sig till en enda linje?

Lindbergs kollega, Åsa Linderborg, var väldigt aktiv efter att SD kom in i riksdagen. Hennes mantra var att SD:s resonemang inte fick normaliseras. Vad hon inte väntade sig var att verkligheten till slut skulle tvinga allt fler att resonera som sd. Numer ägnar hon allt mer tid till att debattera och kritisera identitetspolitiken och vurma för klassfrågan. Jag skulle vilja säga att Aftonbladet i sin helhet mer och mer blir vänster likt flamman och proletären. Jan Helin gjorde klokt i att överge skeppet och gå till SVT. Anders Lindberg och Virtanen har därmed fritt spelrum med sina stolligheter.

Aftonbladets nya giv är det fria ordet lett av kamrat Lindeborg. Man utmanar extremhögern, det vill säga invandringskritiker, som man menar vill begränsa åsiktsfriheten. Den skruvade relativistiska retoriken når nya höjder och den stigmatisering man utsatt invandringskritikerna för gör man om till sin egen. När Lindberg debatterade med Teodorescu i Aktuellt i januari angående Janouch sa han att man får ha vilka åsikter som helst men man får inte förvanska fakta. Teodorescu plockade isär hans resonemang väldigt lätt. Linderborg å sin sida med känningar inom akademikretsar fasar för att forskare med vänsteråsikter registreras av liberala skribenter. Detta rimmar väldigt illa med satsningarna på politism och interast.men. Det vill säga rena åsiktsregistrerande projekt. Och det är just det som är problemet med Aftonbladet att man inte kan skruva om verkligheten hur mycket och hur länge som helst.

Som du säger citerar vi väldigt sällan Lindberg eller Linderborg numer eftersom de alltmer blir icke relevanta även inom etablissemang.