Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag tror och hoppas att du har rätt. Jag var på ett föredra med Paulina Neuding och frågade henne om hon trodde att the next big thing skulle bli ifrågasättandet av själva idén med mångkultur (om än inte nödvändigtvis uttryckt så, för i Sverige är ju mångkultur lite av ett heligt ord) och börja betona mer assimilering (kommer naturligtvis kallas för integrering), och där fick jag medhåll.

Alltså, det är bara titta på AKBs tal under "Järvaveckan". Tydligt avstånd kanske inte från mångkultur i sig men i alla fall av avigsidor hårt förknippade med mångkulturen. Under Stefan Löfvens tal på sossarnas kongress så gick man ifs inte lika långt, men det var helt plötsligt en rejäl betoning på ordning, laglydighet, säkerhet och svenska värderingar. Inom Vänstern (som rörelse, alltså inte högersossar utan identitetspolitiker, typ F!, större delen av V, MP, SSU, väntsersossar osv) så börjar det bli svårt att hålla rättning i ledet, i och med att det kommer ut mer och mer om saker som könsstympningar, terrordåd, kvinnoförtryck i förorten etc. Även hippa medelklasskvinnor börjar ifrågastätta det hela. Om man lyckas slå ihjäl identitetspolitikerna är det bara nyliberalerna kvar. De har alltid varit en rätt marginell rörelse utan koppling till breda väljarskaror. Anledningen till att C får massa sympatisörer nu är för att de dels tonat ned nyliberalismen och för att folk, med god anledning, kanske inte vill se M samarbeta med ett parti som har Björn Söder, Kent Ekeroth och konspirationsteoretiker i toppen.

Inom media så är det lika dant. Ja, Aftonbladet och ETC kan sitta och kalla folk rasister bäst de vill, men folk blir inte utfrysta på samma sätt längre. Om du i AB blir kallad rasist för att ta upp reella problem med mångkulturen så kommer du inte längre få löpa samma gatlopp ensam. Istället kommer du bli försvarad och då inte av typ Avpixlat, utan av Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen. Ja, fan, kanske till och med publicistklubben. Hela skräckväldet byggde ju på att ingen relevant person eller media försvarade dig, det var bara tokiga rasister som gjorde det, och då var du också rasist. Den makten är bruten. Det öppnar upp för att hålla en riktig debatt, och där är det allt som oftast svårt för AB att vinna. Tiggarna ÄR organiserade av gravt yrkeskriminella ligor, massantastningarna eller de på badhus ÄR utförda av ensamkommande, ensamkommande ÄR i hög utsträckning varken föräldralösa eller från krigszoner, invandrare ÄR gravt överrepresenterade inom kriminaliteten, rådande flyktingpolitik ÄR inte lönsam. Allt detta var sant förut, men eftersom man blev brännmärkt så gick det ju aldrig att diskutera, det var deras enda hopp. Nu kan man prata om det och de har ju byggt upp en hel världsbild på premisser som är lätta att motbevisa.

Klart som fan man kan hålla fast vid att jorden är platt så länge man ser till att den som försöker hävda något annat slås ihjäl. Men så fort så inte längre är fallet utan du måste möta dem i debatt är du rökt.

Ifrågasättande av mångkulturen och dess "utmaningar" i all ära, själv anser jag det som en större vinst den dag media aktivt ställer frågor utifrån premissen "hur gynnar detta Sverige?".

Idag måste alla ifrågasättanden av rådande immigrationspolitik presenteras med en förment omtanke om migranten "hur påverkar detta migranternas möjlighet till integration?" Korrekt inställning borde vara "hur påverkar detta Sverige? Kan Sverige ta risken att ta in en sådan mängd mängd migranter med låg möjlighet att försörja sig själva att välfärdssamhället riskerar kollapsa?" Istället framförs frågeställningen "hur ska vi lösa integrations"utmaningen" så att det inte går åt helvete med rådande migrationstryck?"

Alltså: första indikationen på mediekrigets 1942 är att media släpper sargen och börjar analysera omvärlden utifrån ett svenskt perspektiv. (Ett lågt krav i en frisk värld)

Jag tycker att man generellt bör vara försiktig med den kategori av tyckare som kan placeras i något slags diagnosfack. Tänk Birro, Heberlein, Pascalidou, osv. En oklar blandning av adhd, narcissism eller vilka DSM-IV-kombinationer det nu vara månde har skapat extremt uppmärksamhetstörstande personer som bara måste vara i hetluften till vilket pris som helst, och om nödvändigt byter de åsikter efter vad som är mest efterfrågat för tillfället. Det är bara tre år sedan Heberlein gick med i F!. Idag meddelade hon att hon kandiderar för M i riksdagen. Att luta sig på hennes som något slags mångkutur- och invandringskritisk resurs kan komma att straffa sig om ett par tre år när hon plötsligt vänder sig emot alltihop och blir kommunist, nazist, öppna gränser-libertarian eller vad hon nu kan tänkas få för nytt infall.

Man måste satsa på rätt hästar. Det är lite som när folk har tyckt att Åkesson ska ta rygg på Trump och Farage, som att de vore stabila läromästare man vill bli associerad med. Well, Farage försvann som en oljad blixt, hans parti rasade ihop lika snabbt som Ny demokrati, och Trump är på god väg att krascha hela den högerpopulistiska vågen i hela västvärlden. I hans fall är problemet inte så mycket psykdiagnos som det faktum att hans invandringsmotstånd och allmänna anti-PK-attityd inte är äkta. Han är en miljardär vars politik av en händelse alltid är konstruerad för att göra livet bättre för miljardärer. För att kunna sälja in den har han tagit hjälp av Roger Stone och Steve Bannon för att sy ihop det optimala paketet för att appellera till arbetarklass på landet. Om någon tror att Trump och Stone drivs av en genuin omsorg om majoritetsbefolkningen och västerländsk kultur, så tror de fel.

Det brukar skyndsamt påpekas när SD jämförs med Fremskrittspartiet, UKiP m fl att de minsann inte har samma rötter. Nä, och det är också förklaringen till varför SD håller ställningarna medan högerpopulister faller. SD är inga lallande libertarianska grevar med drag under galoscherna. De är sprungna ur invandringskritik. Därför kommer de sannolikt också att förbli en maktfaktor, långt efter att Trump har avsatts och Heberlein blivit miljöpartist...

Jag tycker det är intressant att följa drevet mot Åsa Linderborg som nu blir allt mer samordnat. Idag har det trillat in några avgångskrav på twitter efter en ledarartikel av Patrik Oksanen. Artikeln är fullständigt hysterisk och bygger på en lika hysterisk artikel av Peter Kadhammar i Linderborgs egna tidning ett par dagar tidigare. Linderborg hade publicerat en artikel skriven av Alexej Sachnin och Per Leander. Följande tre citat gör Kadhammar och Oksanen fullständigt rasande:

"...överallt... sönderfall av de strukturer som tagits för givna i länder som ansetts ha stabila politiska system".

"Ryssland är trots allt en integrerad del av det nyliberala kapitalistiska systemet..."

"Den allmänna euforin över Krims återförenande med Ryssland..."

I'm shocked! Shocked I tell you! Skämt åsido, Linderborg är i skottgluggen för att hon förebådar en konvergering mellan en begynnande populistisk vänster och den etablerade populistiska högern, och detta tycks de vara helt livrädda för. Varför så rädda? Oksanen hittar förutom Kadhammars tre citat även ett förbjudet ord i texten - "globalist". Samma icke-existerade elit som betalar Kadhammars och Oksanens löner och som talar om vad de ska säga och tycka.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...r-saknar-roder

http://www.helahalsingland.se/opinio...kultur-rt-sant

Instämmer! Judicial activism innebär idag inte enbart "judicial rulings that are suspected of being based on personal or political considerations, rather than on existing law" - ett extremt exempel (där det är mer än "suspected") är det bisarra domslut, som du refererade, vilket t.o.m. Cuntwell reagerade mot (unvisad länk) - utan stora delar av (hela?) den svenska juristkåren har därtill blivit politiserad och önskar sig en grundlagsförändring för att se om sitt politiserade, aktivistiska hus.

Tre ledarskribenter - Olov Abrahamsson, Norrländska Socialdemokraten, Elisabeth Sandlund, Dagen och Amanda Sokolnitski, Dagens Nyheter - diskuterade frågan i SRs söndagsprogram: "Godmorgon Världen":

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6714100 5.20

Diskussionen tar avstamp i en artikel i Svensk Juristtidning av justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog:

http://svjt.se/svjt/2017/348

Olov Abrahamsson var (som förväntat) negativ, ibland får man ju ovanliga bundsförvanter.

------


Instämmer en gång till! Delar din reservation inför Ann Heberlein (Birro och Pascalidou behöver knappast kommenteras). Man kan inte lita på omdömet eller integriteten hos en person, som i likhet med Heberlein gått med i Feministiskt initiativ (för tre år sedan) och har dragit en lans för politiskt våld (i efterhand med, om jag minns rätt, den egendomliga förklaringen att hon hade varit lojal med sin son, som hade (eller har?) den ullen...) m.m.

Ann Heberlein är tveklöst en mycket bra skribent och jag kommer att läsa hennes senaste bok med intresse. Men, som jag tolkar det, så är det hennes nya mans ståndpunkter som har påverkat henne till att hysa de åsikter, som hon idag framför.

Heberleins nye man beskrivs (mycket ogillande) av en skribent på Flashback som "höger om höger".

Om Heberlein i stället fick ihop det med t.ex. Gustav Fridolin el. ngn annan med samma utblick. så skulle det väl tyvärr bli nytt ljud i skällan. Vi får väl uppskatta hennes texter, så länge som den nuvarande mannen stagar upp hennes syn på världen.

Jag håller med om diagnosernas roll i kriget men inte om åsikterna om Trump och Farage.

Men diagnoserna är ett intressant kapitel. Det är intressant i den mening att de automatiskt spelar en roll för hur utvecklingen går. Det krävs en väldigt speciell personlighet för att vara bland de första att invända mot PKismen offentligt. En avsaknad för taktkänsla åtminstone, men troligare något rätt fundamentalt avvikande i ens personlighet. Birro är ett uppenbart exempel en person som råkar bli "red pilled" av sitt eget temperament och inte av taktiskt övervägande.

Men det ger utvecklingen en väldigt speciell färg när pionjärerna alla antingen är sociala parior som inte har något att förlora eller som har psykologiska problem. PKismens förtryck tvingar fram den sortens motståndare. Det ska förstås nämnas att de med invandrarbakgrund också är pionjärer men det är genom den extra frihet deras etnicitet ger dem som de kan revoltera. Det är också därför de skarpaste och mest ansedda av kritikerna är invandrare. De är inte utsållade pga brister.

Men den andra sidan är lika psykotiskt drabbad den. För eftersom PKismen är så pass fundamentalistisk så är hela fokus på att hitta fiender och inte något intresse att peka ut de egna, tvärtom. Denna fundamentalism gör att även på den sidan så får kriget en psykotisk prägel. Personer som Arnstad blir deras historiska talesperson just för sin förmåga att ha rätt åsikter och säga rätt saker enligt ideologin. En person som i vanliga fall skulle gå i terapi för sin paranoia som får honom att se nazister i alla buskar är istället med och utformar PKismens positioner.

Sen är ju motståndarna med och påverkar också. Arnstads och Lindbergs idiotier blir retweetade och de blir därmed ännu mer ett PKismens ansikte, men eftersom ingen inom PKismen invänder mot "en av de egna". Fundamentalismen straffar sig.

Samma sak gäller förstås anpassningen efter den bild som PKisterna målar upp av sin fiende. De som känner igen sig i bilden av obildad lantis och liknande inpassar sig snabbt som kritiker, men de får aldrig samma inflytande som de psykfall som PKisterna lyft upp till sina heliga män.

Jag har invändningar mot de senaste sidornas analys. Felet med Heberlein och andra är inte föränderligheten eller vindflöjlandet i sig, även om spåren tydligen förskräcker och skvallrar om att hon är en följare, inte mycket till ledarämne.

Felet är inte narcissism, opportunism, kappvänderi i sig, inte heller är bristen på kritiskt tänkande eller insikter i tid, nödvändigtvis diskvalificerande framåt. Alla kan inte befinna sig högst i hackordningen av framåtskådande tänkare, även habila debattörer har för det mesta fått sina åsikter från någon annan.

Det flera av er verkar missa är att aktörerna vi avhandlar inte styr utvecklingen, lika lite som strandflanörens steg påverkar det stigande vattnet. Om Anders Lindberg står med vatten upp till halsen och skriker att det är torrt eller Alice Teodorescu kontrar med att hon minsann har blöta fötter men bejakar tidvattnet som fenomen, så saknar de båda ändå långsiktigt hållbar position.

Men för den som förstår att det inte finns något naturligt, cykliskt över utvecklingen vi ser, ingen harmonisk mångkulturell syntes som väntar i den extrapolerade riktningen - ja, då är det lätt att fortsätta förutse var relevanta debattörer kommer befinna sig i framtiden.

Heberlein kan vara hur flyktig och opålitlig hon vill, men hennes åsiktsmigration kan bara gå i en riktning om hon vill ge sig själv relevans. Samma sak Linderborg. Opportunism och kameleontens förmåga att ändra färg för att smälta in i samtiden, är inte de högsta demokratiska dygderna - men bättre än ideologer och doktrinärer som försöker tvinga fram dödfödda lösningar eller lakejerna som skriver exakt vad de tror chefen vill läsa.

Väntar en stabilisering av det svenska samhället, menar ni? Kommer det rentav bli mer resurser över till feminism och intergrationssatsningar? Kommer mångkulturen börja funka? Bara den som faktiskt tror att vinden kommer avta eller vända, kan inbilla sig att vindflöjlarna kommer skifta tillbaka till gamla positioner.

Nej, det som väntar är budgivningen.

Om vindflöjlarna endast är opinionsvindens följare, kan man fråga sig vilken roll de har i debatten och politiken. Är de gränssnittet mellan allmänheten och politikerna? Eller mest en intern angelägenhet; en publik, eller åtminstone publicerad, arena mellan mediehusen? Medierna som mäklare / förmedlare mellan folk och så kallade folkvalda.

MSM får nog ta hjälp av beteendevetare, neurovetenskapare och entreprenörer för att försöka behålla sin påverkanskraft över konsumenterna / medborgarna och politiken. Och kanske lite gammeldags våld ovanpå det. Ingen bryr sig längre.

I Ann Heberleins fall handlar det om att hon tidigare okritiskt köpte vänsterns verklighetsbeskrivning. Hon är i så fall i gått sällskap. Till exempel med Katerina Janouch och den trådbekante Ann-Charlotte Marteus. Så här skrev Heberlein 2014:


http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5824184

Jag förstår vad hon menar och kan till viss del instämma i detta. Bara det att Heberlein på den tiden tillsammans med etablissemanget per automatik indelade invandringskritiker i facket fascister. Vilket gör att hennes framträdande idag mer handlar om en uppgörelse med sig själv och den slags naiva intelligens hon då stod för. Heberlein har visserligen alltid varit intellektuellt skarp, men som sagt inte haft intelligens på samma nivå. Nu är hon ändå över medelmåttan i det senare vilket gör att hon borde begripa att inte än en gång ta första bästa teori och genast strida för dess mål.

Jag är lite förvånad, Heberlein känner sig uppenbarligen tvingad gå ut och delvis bemöta sina kritiker angående sin kappvändning (vilken jag ändå pragmatiskt applåderar förstås). Men hon gör det på ett märkligt kyligt och distanserat, nästan psykopatiskt, sätt. Jag undrar varför. Även om hon besitter en känslokall natur borde hon rimligtvis inse att hennes nya ståndpunkt, visavi den tidigare, skapar en del nyfikenhet. Hon är uppenbarligen intelligent, det hade därför varit mycket uppfriskande att få följa en omvändelse på lite närmare håll. Och kanske tom få höra ett uppriktigt förlåt eller en viss ruelse. Men icke. Lite som AKB. Kanske därför att det passar bra för Heberliein att ta sig till moderaterna för en politisk karriär. Hos moderaterna lär hon ju inte behöva känna sig ensam vad gäller den intellektuella och moraliska kollapsen, där just moderaterna nu hävdar att de kommit ut renade och som bättre människor. Och Heberlein behöver inte riskera något riktigt allvarligt för personlig del. Vilket tär symptomatiskt för hennes karriär och politiska val kanske?

https://ledarsidorna.se/2017/06/femi...-rosa-drommar/

Man brukar hävda att filosofer och författare inte behöver be om ursäkt för sina åsikter. Det måste vara så för att fritt kunna skapa något med risk att allt inte är vattentätt. Däremot de som pläderar för en samhällelig aktivism bör man kunna kräva en verklighetsbild som stämmer överens. Vad F! stod för 2014 var inte okänt. Inte heller 2010 eller ens 2005.

Lena Andersson tycker jag är konsekvent med sitt invandrarvurm. Hon är asbra och får väl betraktas som den i särklass bästa skribenten i mainstreammedia. Ja, man måste kunna berömma sina meningsmotståndare.

Nu kan jag inte låta bli att lägga mig i debatten om Ann Heberlein. Kvinnan är doktor i etik vid Lunds Universitet. I intervjun med den ortodoxa judinnan Annika Hernroth Rothstein satt hon bara och nickade när Rothstein skröt om att hon importerade kosherslaktat kött till Sverige. Vart tog etiken vägen?

Problemet med Ann Heberlein är att hon faktiskt inte är så värst bright - för just där i det ögonblicket borde etikdoktorn ha vaknat till liv i intervjun med Annika Hernroth Rothstein. Men icke sa Nicke. Om det nu är på det viset att etik är det som är Ann Heberleins specialitet i livet, ja då hade hon kunnat klä av den ortodoxa judinnan in på bara skinnet. Om det nu inte är så att Ann Heberlein tycker att svenskt djurskydd är helt åt skogen och att judar behandlar sina djur mycket mer etiskt än vad svenskar gör med allt djurskydd från ladugård till slakthus. Jag saknar alltså ifrågasättandet när Ann Heberlein intervjuar någon jude. Då övergår hon till underkastelse i klass med slöjorna som de kvinnliga svenska diplomaterna tuktades med på statsbesöket i Teheran. Det stinker genomruttet om Ann Heberleins etiska värdegrund när hon intervjuar nån jude.

Här är intervjun:
https://ledarsidorna.se/2017/04/ann-...men-i-sverige/

I övrigt tycker jag synd om Johan Westerholm som först blev av med Chris Forsne och nu kommer få avpollettera den moderata politikern Ann Heberlein. Åtminstone om han vill att Ledarsidorna ska framstå som ett någorlunda seriöst medieprojekt.