Vilken film såg du senast?

Caden Cotard (Philip Seymor Hoffman) är en teaterregissör som har det knaggligt. Förhållandet med frun är inte den bästa och det dröjer inte länge förrän hon vill separera och ta dottern med sig. Sagt och gjort, varpå Caden försöker sitt yttersta för att göra en teateruppsättning så nära sanningen som möjlig, baserad på sitt eget liv.

Charlie Kaufmann (manusförfattare till Being John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind) är upphovsmannen till detta smått (grandiosa) bisarra verk där existentiella teman och identitetsfrågor får stort utrymme. Vi får följa en åldrande PSH i rollen som Caden, en slags Michael Jordan av misslyckanden. När man tror att det inte kan gå sämre för karln så drabbas han av nästa hemska åkomma eller blir varse om ett nytt dödsfall som drabbat någon av hans nära och kära. Vissa av dessa scener är nästan på gränsen till det komiska och jag undrar ibland om inte Synecdoche, New York är tänkt att vara en ytterst sjukligt mörk komedi. Ska jag skratta eller gråta när jag ser på filmen?

Skådespelarmässigt är det en triumf. PSH gör en storartad insats och alla de andra inblandande behöver inte skämmas för sina prestationer. Tekniskt sett är det ett fullgott hantverk där jag inte finner några brister att anmärka på utan tvärtom så är det imponerade gjort med den fullskaliga teaterproduktionen som blir huvudfokuset i filmens andra halva. Fast snarare är det så att allt det som man vanligen skulle kunna fokusera på i en film dränks här av handlingen och de teman som Kaufmann väljer att dissekera, vilket jag kommer att fördjupa mig i nu.

Första halvan av filmen får vi se Caden genomlida det ena personliga misslyckandet efter det andra. Det andas obekvämhet och en slags melankoliskt smärta eller en kafkaartat hopplöshet. Eller varför inte helt enkelt bara modern misärskildring ur en vit intellektuell/kulturell synvinkel som det kan te sig i New Yorks teaterverksamhet. Det är svårt att beskriva exakt korrekt men kontentan är att det inte går så bra för Caden och att vi ska känna denna hans obekväma sits som han ständigt hamnar i.
Andra halvan får vi följa Caden försöka gestalta detta sitt misslyckade liv. Han går djupt in för att få med den allra minsta detalj exakt rätt i detta mastodontskaliga teaterprojekt där alla som varit inblandade i hans liv finns representerad i olika roller. Det blir väldigt mycket metaaspekt över det hela där jag ställer mig undrande till varför. Det enda som kan sägas vara lyckat i Cadens liv är just detta hans yrkesmässiga del som teaterregissör. Han blir hedrad med ett anrikt pris och en generös prissumma varpå han sätter upp denna teaterpjäs. Allt gott och väl, men då pjäsen till punkt och pricka ska vara en exakt gestaltning eller illustration (jag vet inte vilket ord som skulle passa bäst för att beskriva det hela) av hans liv så blir det ju bara en återupprepning på alla misslyckanden. Återigen frågar jag mig varför? Är det masochistisk självspäkelse? Eller ett trotsigt triumferande på konstens plan där den brutalt nakna sanningen skildras mer autentiskt och genuint än någonsin tidigare? Skulle det på något sätt väga upp alla misslyckanden på det personliga planet? Jag blir matt och mäktar inte med att begripa meningen bakom det hela.

Synecdoche, New York är ett tänkvärt inlägg om människans ensamma plats i tillvaron. Existentialism dragit till sin spets. En stundtals intressant och fängslande film men också stundtals irriterande och frustrerande. Det största problemet är att jag tyvärr inte finner Caden något vidare intressant. Han är egentligen mer ömkansvärd än något annat och man tycker snarare synd om honom för det miserabla liv han lever. Men sedan kommer de här over-the-top scenerna som i sin mörka misär gränsar till det komiska så pass att det liknar något som Woody Allen skulle ha kunnat skrivit, varpå jag undrar om det inte är menat att man faktiskt ska skratta åt det hela. Jag är besviken över att den inte infriade de höga förväntningarna som jag hade, men samtidigt var det ett par givande timmar som gav mig en hel del att fundera på efteråt. Det blir i slutändan en enkel trea.