Vilken film såg du senast?

Anna - Lite mystik över denna film om en man med talang att läsa andras minnen. Han tar sig an ett fall som är en flicka med depression som vägrar äta och märkliga saker börjar plötsligt hända runt omkring honom.

Denna film är absolut ingen rysare och inte heller en thriller då den är lite seg men ändå spännande på något sätt. Helt OK film att bara slökolla på en mörk kväll men lätt att glömma.

3/5

Synecdoche, New York (2008)

http://www.imdb.com/title/tt0383028/


Caden Cotard (Philip Seymor Hoffman) är en teaterregissör som har det knaggligt. Förhållandet med frun är inte den bästa och det dröjer inte länge förrän hon vill separera och ta dottern med sig. Sagt och gjort, varpå Caden försöker sitt yttersta för att göra en teateruppsättning så nära sanningen som möjlig, baserad på sitt eget liv.

Charlie Kaufmann (manusförfattare till Being John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind) är upphovsmannen till detta smått (grandiosa) bisarra verk där existentiella teman och identitetsfrågor får stort utrymme. Vi får följa en åldrande PSH i rollen som Caden, en slags Michael Jordan av misslyckanden. När man tror att det inte kan gå sämre för karln så drabbas han av nästa hemska åkomma eller blir varse om ett nytt dödsfall som drabbat någon av hans nära och kära. Vissa av dessa scener är nästan på gränsen till det komiska och jag undrar ibland om inte Synecdoche, New York är tänkt att vara en ytterst sjukligt mörk komedi. Ska jag skratta eller gråta när jag ser på filmen?

Skådespelarmässigt är det en triumf. PSH gör en storartad insats och alla de andra inblandande behöver inte skämmas för sina prestationer. Tekniskt sett är det ett fullgott hantverk där jag inte finner några brister att anmärka på utan tvärtom så är det imponerade gjort med den fullskaliga teaterproduktionen som blir huvudfokuset i filmens andra halva. Fast snarare är det så att allt det som man vanligen skulle kunna fokusera på i en film dränks här av handlingen och de teman som Kaufmann väljer att dissekera, vilket jag kommer att fördjupa mig i nu.

Första halvan av filmen får vi se Caden genomlida det ena personliga misslyckandet efter det andra. Det andas obekvämhet och en slags melankoliskt smärta eller en kafkaartat hopplöshet. Eller varför inte helt enkelt bara modern misärskildring ur en vit intellektuell/kulturell synvinkel som det kan te sig i New Yorks teaterverksamhet. Det är svårt att beskriva exakt korrekt men kontentan är att det inte går så bra för Caden och att vi ska känna denna hans obekväma sits som han ständigt hamnar i.
Andra halvan får vi följa Caden försöka gestalta detta sitt misslyckade liv. Han går djupt in för att få med den allra minsta detalj exakt rätt i detta mastodontskaliga teaterprojekt där alla som varit inblandade i hans liv finns representerad i olika roller. Det blir väldigt mycket metaaspekt över det hela där jag ställer mig undrande till varför. Det enda som kan sägas vara lyckat i Cadens liv är just detta hans yrkesmässiga del som teaterregissör. Han blir hedrad med ett anrikt pris och en generös prissumma varpå han sätter upp denna teaterpjäs. Allt gott och väl, men då pjäsen till punkt och pricka ska vara en exakt gestaltning eller illustration (jag vet inte vilket ord som skulle passa bäst för att beskriva det hela) av hans liv så blir det ju bara en återupprepning på alla misslyckanden. Återigen frågar jag mig varför? Är det masochistisk självspäkelse? Eller ett trotsigt triumferande på konstens plan där den brutalt nakna sanningen skildras mer autentiskt och genuint än någonsin tidigare? Skulle det på något sätt väga upp alla misslyckanden på det personliga planet? Jag blir matt och mäktar inte med att begripa meningen bakom det hela.

Synecdoche, New York är ett tänkvärt inlägg om människans ensamma plats i tillvaron. Existentialism dragit till sin spets. En stundtals intressant och fängslande film men också stundtals irriterande och frustrerande. Det största problemet är att jag tyvärr inte finner Caden något vidare intressant. Han är egentligen mer ömkansvärd än något annat och man tycker snarare synd om honom för det miserabla liv han lever. Men sedan kommer de här over-the-top scenerna som i sin mörka misär gränsar till det komiska så pass att det liknar något som Woody Allen skulle ha kunnat skrivit, varpå jag undrar om det inte är menat att man faktiskt ska skratta åt det hela. Jag är besviken över att den inte infriade de höga förväntningarna som jag hade, men samtidigt var det ett par givande timmar som gav mig en hel del att fundera på efteråt. Det blir i slutändan en enkel trea.


Betyg: 3/5

Night of the Living Dead (1968)

Säkert bra för sin tid, och långsamma zombies är något jag föredrar jämfört med till exempel amfetaminmonsterna som förekommer i World War Z, men den griper aldrig tag i mig. Förvisso ganska bra förmedlad klaustrofobisk känsla men stundtals känns skådespelet inte särskilt övertygande. Slutet var oväntat! Uppskattar så klart, och är medveten om, dess betydelse för filmer som kom efteråt, men det är ingenting som påverkar betyget.

5/10

Pelikanfallet (1993)

Två höga domare hittas mördade, en ung studentska kommer på en teori om varför de mördats, och snart är även hon jagad.

En film med en hyfsat historia, tyvärr lite rörig, och på tok för låååång.
Här hade man kunnat göra något spännande, synd att man klantade bort det.
Sedan var man även ofina att spränga en gammal fin Ford Mustang, sånt stärker sällan betyg i mina ögon.

Den får nöja sig med 3/5.

Hehe

Såg den i somras, håller med om att den är alldeles för lång. Jag hade nog hellre läst Grishams bok, så här i efterhand.

Jag har funderat på att se den där ett tag, och du bidrog just till att göra mig mer nyfiken på att ta tag i den.

Har du sett Happiness förresten? PSH har ju en roll där också, som liksom din beskrivning ovan är en ordentligt misslyckad figur. När det gäller den filmen så är det tveklöst en mycket svart komedi, med tanke på att det är Todd Solondz som står för regin.

Den bästa Grisham-filmatiseringen enligt mig. Underskattad rulle, bra foto och Pakula är en mycket pålitlig regissör.

Det är tack vara Flashbacks filmforum som jag kom över att den ens existerade. Bara att hänga här på forumet har gett mig så sjukt många filmtips att jag typ vet vad jag ska titta på fram till 2020.
Just Synecdoche, New York var ju med på den totala topp-100 listan härom senast så det blev ett måste att ta tag i den någon dag. Den är intressant och tänkvärd, men jag blev tyvärr inte såld på varken karaktären eller storyn. Rekommenderas för den intresserade men förvänta dig ingen konventionell film direkt.

Har tyvärr inte sett Happiness av Solondz utan endast spanat in Storytelling och lite av Palindromes av honom. Kan inte säga att jag riktigt gillar det jag sett, men PSH är ju i stort sett alltid sevärd så kanske jag överväger. Är inte så mycket för misärskildringar men är det med avsikten att skratta åt så låter det intressant. Det påminner om flera scener i Synecdoche där man nästan baxnar hur absurd vissa saker är.

SSF: The Lost Battalion (2001) | 🌑🌑🌕🌕🌕 |

Verklighetsbaserad om en amerikansk bataljon som 1918 i första världskriget blev skickad på ett självmordsuppdrag i Argonne-skogen. Det lilla hopp de hade var att supporttrupper skulle hjälpa dem på flankerna, men när de sviker finner dem sig plötsligt omringade av tyskarna och med väldigt lite ammunition och förnödenheter. Ett ställningskrig tar sin början som skulle vara i fem dagar och lämna få överlevande.

Efter all tid spenderad i Battlefield 1 blev jag sugen på att se vilka filmer jag har som utspelar sig under första världskriget. Efter lite grävande i DVD-samlingen dök den här tv-filmen upp. En tv-film är gjord för att direkt visas på tv och har således sällan någon större budget eller filmstjärnor att leka med, ofta är de verklighetsbaserade och vill helt enkelt bara berätta en historia. Men tittar vi på det tekniska hade den kunnat lura mig, för det är snyggt filmat, trovärdiga miljöer och intensiva strider. Krigskänslan är där stundtals, men då kommer den löjeväckande dialogen in och helt raserar illusionen. Jag har svårt att tro att det skämtades så friskt mitt under striderna och till och med på gränsen till döden. Situationens allvar blir aldrig särskilt spännande på grund av hur soldaterna reagerar, man skulle kunna tro att det är en paintball-match för helvete.

USA's patriotism är påtaglig och till och med när vi får se tyskarnas perspektiv så kan de inte sluta prata om hur hjältemodiga amerikanerna är. Tyska generaler som flämtar fram " pojkarna från New York kan verkligen slåss" med fuktiga ögon liksom.. det blir löjligt. Dessutom slåss dem som imbeciller medans amerikanarna prickskjuter som fullblodsproffs.

Men man får ta den för vad den är. Den är trots allt gjord för tv och då ska det vara lite lättsamt och inte alltför mycket att grubbla över. Det är en välgjord krigsfilm som berättar sin historia bra och är underhållande trots sitt medelmåttiga skådespel. Väl värd att se en gång.

Den berättar dessutom historien om Cher Ami - en duva som trots att den blev skjuten lyckades leverera ett meddelande som bidrog till att rädda liv och som senare blev invald i duvornas Hall of Fame!

Under sandet (2015)

Året är 1945 och de allierade har vunnit kriget. I Danmark innebär det att tyskjävlarna ska hem igen, men först ska de få städa upp de dryga 2 miljoner minorna de har placerat längs Jyllands västkust. Problemet är att den tyska armén i krigets slutskede främst utgjordes av pojkar...

Uppfriskande med en film som behandlar något annat än koncentrationsläger, tyska monster och amerikanskt hjältemod. Här får vi en mänsklig och gripande berättelse om känslorna som uppstår efter krigets slut. Vrede och hämndbegär från danskarnas sida, och rädsla och ovisshet från tyskarnas. Kul att de verkar ha fått det här med soldaternas ålder rätt för en gång skull. Hatar när 50-åriga gubbar (Brad Pitt) ska leka krig på vita duken när amerikanska soldater hade en medelålder på 26 år under WW2. De tyska soldaterna som stred på västfronten hade en medelålder på 19 år. Hur jävla svårt ska det vara att få det rätt? Under sandet får det i alla fall rätt och det förhöjer upplevelsen och gör hela berättelsen än mer gripande. Fint foto också, västra Jylland är jävligt vackert. 4/5

Rise (2007)


Lucy Liu spelar journalist som undersöker mystiska kultur. Hon blir mördad av två vampyrer och ett gäng som leds av vampyren Bishop. Hon dör dock inte utan blir själv en vampyr. Hon tar upp kampen mot vampyrerna och dödar dem en efter en. Polisen försöker komma underfund med vad som händer.

Lucy Liu är väldigt söt/sexig och man får se en del naket men det är väl det ända som är bra. Film på ca 1.5 h men efter jag sett ca 35 min börjar jag leka på nätet samtidigt. Filmen är så enkel att räkna ut vad som ska ske och det är en betydligt sämre version av Kill Bill.

Tur att jag bara la ut 15 kr på den här filmen men även med det priset så var det ett dåligt köp.

Zzzzzz

Risen får av mig i betyg 3/10 underkänt

Edit: Det tråkiga med alla vampyrer är att de inte ens tycks ha några superkrafter. De blir dödade med en pilbåge. Jaha...Lucy är väldigt sexig men hennes actionscener ser sällan speciellt trovärdiga ut t ex när hon ska döda en hemlös med en kudde. Hon lägger den lite försiktigt ovanför hans ansikte o trycker lite lätt. Kom igen, tryck till ordentligt! Gör det för konsten!

Blir frustrerad på såna här skitfilmer

SSF: A Very Long Engagement (2004) | 🌑🌑🌑🌑🌕 |

Fem franska soldater som medvetet skadat sig själva för att komma undan fronten under Slaget vid Somme 1916 döms till döden genom att lämnas i ingenmansland. Männen dör, men det är motstridiga uppgifter om hur det gick till och Mathilde, flickvännen till den yngsta mannen Manech, vägrar acceptera hans öde och startar en egen utredning för att ta reda på vad som egentligen hände.

Kärlekshistorier på film griper sällan tag i mig men det är något speciellt med den här filmen. Kanske är det det faktum att de två älskarna inte är tillsammans under filmen mer än i tillbakablickar som gör att jag slipper den värsta sötchocken. Kärlek på distans liksom, bra grejer. Audrey Tautou i huvudrollen är hur som helst alldeles magnifik som den haltande (av polio) Mathilde när hon bestämt reser från sin lilla by till Paris för att kräva svar av männen som var där då det hände. Man ser hennes beslutsamhet och förtvivlan i ögonen, hon har förlorat sitt livs kärlek och fick inte ens njuta av honom en längre tid, hon måste veta exakt vad som hände för att kunna gå (halta) vidare med livet.
Filmen växlar mästerligt mellan Mathildes utredning till slagfältet allteftersom mer detaljer kommer fram och hela filmen känns enormt genomtänkt. Den är smart, och tillsammans med ett unikt bildspråk fylld med varma färger och vackra landskap blir den oerhört engagerande. Ett par brister finns dock: humorn är ibland övertydlig när det istället skulle ha hållits på den mysiga nivån. Och det blir väl rörigt när allt börjar komma samman om man inte suttit på helspänn och hängt med i alla berättelser och karaktärer.

Skådespelet är lysande och som kryddan på verket kommer Marion Cotillard in och har några otroligt coola scener. Den kvinnan är banne mig fängslande i vad hon än är med i. Jodie Foster är kul att se i en fransktalande roll också.

Romantiskt så det förslår och jag älskar det. Krigsscenerna är brutala, manuset övertygar, karaktärerna älskvärda, och det hela är så fantastiskt vackert både med bildspråket och kärlekshistorien. En film jag kommer ha en långvarig förälskelse till.